tisdag 27 juni 2017

En stor svensk fyller år

Jag är en flykting. Liksom Bibelns Josef och hans maka Maria, vishetsläraren Konfucius, ”sagobröderna” Jacob och Wilhelm Grimm, författaren till pjäserna Barberaren i Sevilla och Figaros bröllop Pierre-Augustin Caron de Beaumarchais, upphovsmannen till frihetsdramat Rövarbandet Friedrich Schiller, vaxskulptrisen Marie Tussaud, konstnären Max Beckmann, målare och konstteoretiker, en av den abstrakta konstens grundare Wassily Kandinsky, fyrfaldig Oscarvinnande kompositör, musikarrangör, dirigent, och pianovirtuos sir André Previn, kulturfilosof, sociolog, musikteoretiker och kompositör Theodor W Adorno, författarna Giacomo Girolamo Casanova, Vladimir Nabokov, Heinrich Heine, Émile J’accuse…! Zola, Hermann Broch, Erich Maria Remarque, Stefan Zweig, Vicky Baum, Heinrich Mann, Franz Werfel, Walter Benjamin, Peter Weiss, Nelly Sachs, Gao Xingjian, konstnärerna Max Ernst, Marc Chagall, Jacques Lipchitz, filmregissörerna Fritz Lang, Otto Ludwig Preminger och miljontals andra.
Jag valde att fly till Sverige – liksom hundratals andra tjecker och slovaker på slutet av 1960-talet. I början av vår vistelse här, klagade vi en hel del över Sverige, när vi träffades. Gnäll fyllde våra samtal. Över svenskt bröd, svensk korv, svenskt öl, svenskt väder, men framför allt, svensk humor. 
Vi var helt eniga om att svenskar vet precis ingenting om humor, och vi hade många teorier om varför det förhöll sig på detta tragiska och nästan outhärdliga vis.
Vi pratade om slovakerna Lasica och Satinský, och om tjeckerna Suchý och Šlitr, och vi var sorgligt eniga om, att sådana humorstorheter kommer Sverige aldrig ens i närheten av.

Att flytta till ett demokratiskt land från en diktatur, är inte alltid lätt. Frihetens chock är troligen större än den som en albansk fåraherde som från en dag till en annan hamnar i Las Vegas skulle uppleva. Man är så pass paff över det att man inte bara får tänka vilka tankar man än vill, utan även uttrycka dem, och till och på köpet offentligt och högt, att man ägnar de första månaderna i det fria landet mestadels åt kritik. Det blir ett inre tvång, som manar en att pröva att det verkligen förhåller sig på det viset. Och då letar man febrilt efter något som man kan ha en aldrig så liten anledning att visa sitt missnöje mot.
Och då väljer man att rikta sin kritik mot det, som man tror sig veta något om. För oss tjecker och slovaker var det mat, dryck, väder och humor. 
De som erbjöd oss en fristad, fri tanke och valfritt sätt att uttrycka den, rymlig bostad och möjlighet att handla tiotusentals varor som man tidigare bara sett på reklam i insmugglade tidskrifter, de samma blev plötsligt i våra ögon barbarer, utan den rätta matkulturen, de rätta väderförhållanden och den rätta humorn. 
Är man rätt funtad, och nästan alla är det, går all denna jämmer över ganska så snart och man börjar samarbeta med sitt nya land, och njuta av alla de möjligheter som detta så generöst bjöd och bjuder på.     

Hans Folke ”Hasse” Alfredson är född 28 juni 1931 och fyller därmed åttiosex år i år. 
Alfredson brukar beskrivas som svensk komiker, filmskapare, författare och skådespelare. Han är dock så mycket mer. Exempelvis min och mest sannolikt även många andra invandrare en oöverträffbar språklärare och en introduktör till det svenska samhället: Några månader efter att jag flydde till Sverige, inhandlade jag en rad LP:er med utdrag ur Hasse och Tages revyer, allt ifrån Gröna Hund på Gröna Lund från år 1962, genom HålligångGula HundLådanSpader, Madame!88 Öres-RevynGlaset i öratSvea Hund på Göta Lejon till Under Dubbelgöken från år 1979, samt hundratals Lindeman-dialoger. Det är Hasse och Tage med vännerna Gösta Ekman, Lena Nyman, Monica Zetterlund, Tommy Körberg och Martin Ljung som lärde mig mitt nya landsmål. 
Det var mycket roliga och samhällsrelevanta undervisningstimmar. 
När jag exempelvis diskade – det svenskaste av alla invandrarjobb – lyssnade jag alltid på Hasse och Tage och anammade inte bara språket utan kulturen och sättet att tänka. 
Att vi flyktingar från Tjeckoslovakien kritiserade svensk humor kan tillskrivas inte bara den frustrerande tankens och ordets frihet, utan i stor grad även vår okunnighet om det svenska språket och den svenska vardagen. Är man inte väl förtrogen med den, utan låter sig hållas instängd mellan sitt hemlands korv och dito bröd, då kan man inte heller fatta och njuta av sitt nya lands humor.
Jag minns hur jag gottade mig i Spader, Madame!, både revyn och filmen, att jag tyckte att dess kavalkad av infall både var djup och satirisk och narrande och mästerligt underhållande, när plötsligt BAM!, SMACK!, POW!, jag fick slag i ansiktet och mellangärdet och pungen, när mången, helylle svenskfödda tidningskritiker, skrev ned den. Att den var det och det till vänster, och det och det till höger… Spader, Madame! var ett överklassnöje. Vad var det som den svenska kritikerkåren inte begrep? Var det den store europén Franz Schuberts musik, som spökade? 
Jag blev helintegrerad på kuppen, när jag, en diskande, pank, vitlökskorvälskande invandrare, genom min ihärdiga diggande av Spader, Madame!, genomgick en blixtsnabb klassresa, och lika plötsligt som oväntat, klassades som överklass. 

Jag vill hålla mig uppdaterad och hålla jämna steg med den inhemska samhälls- och kulturella utvecklingen, så det blev således ganska så många år sedan som jag lyssnade på Hasse och Tage, den meningsfulla humorns mästare, men jag är övertygad om, att dessa trettio, fyrtio, ja, till och med femtiofem år gamla texter fortfarande håller. Eftersom – och det är den sanna konstens sanna paradox – även det tidsbundet politiska, håller tvärs över alla decennier. Liksom exempelvis Francisco de Goyas Exekutionen den tredje maj 1808, Eugène Delacroixs Friheten på barrikaderna och Blodbadet på Chios, Georges Rouaults Vår Jeanne d’Arc och Honoré Daumiers ’Ni har ordet, min herre!’, är tidlösa, inte bara på grund av det mästerskap som är gjutet i dessa verk, utan i lika stor grad på grund av att dessa verk tidlöst och nötningsbeständigt strävar efter att förändra världen till det bättre. 
  
Grattis Hans Folke ”Hasse” Alfredson på din födelsedag. Du är kung, liksom en annan Folke, Carl Gustaf Folke Hubertus. Du kommer på sjätte plats bland mina största svenska hjältar, strax efter mina barn och barnbarn. 

Noterat med 1000 tecken

I Donald Sindens läsvärda bok A Touch Of The Memoirs, kan man bland annat lärorikt även läsa, att när John Ford filmade Mogambomed Clark Gable, Grace Kelly och Ava Gardner, klagade filmens producent Sam Zimbalist, att Fords inspelning var försenad med tre dagar. Ford grabbade då tre på måfå valda manussidor, rev ut dem, och med lugn röst konstaterade att “We're on schedule”. Jag drog till minnes denna underhållande berättelse om en av filmens absolut största filmregissörer, när jag fick ett mejl från en chefredaktör: ”Är väl inte helt förtjust i födelsedagshyllningar heller (är liksom Hans Alfredsson anarkist) men mina antiauktoritära fobier (som nog inte bara är politiskt tillskansade utan också ett tornedalskt arv på fädernet om att ’folk är folk’) ska kanske inte helt styra xxxxxxx publicistik😊 Och den här födesedagsgrisen är väl en, om inte den, kanske största just nu levande svenska kulturpersonligheten. Hm, kan du få ned den till en not? Alltså 1 000 tecken. /Stefan”
Jag svarade omgående: ”Var så god: 1860 av 5323. 
Vill du ha det ännu kortare, deletea samtliga vokaler. Texten kommer att fungera ändå, skall du se. På återhörande \/ladimir”

måndag 26 juni 2017

Dödsruna: Mats Johansson är död

Vi blir allt friskare och lever allt längre!, basunerar media ut samtidigt som de ger oss allehanda råd om hur vi skall bibehålla vår hälsa genom att äta bättre, sova längre och stressa mindre. Enligt SCB är medellivslängden i Sverige 84,0 år för kvinnor och 80,4 år för män. SCB sitter dock inte på samma statistiska beräkningsmodeller som mitt pensionsförsäkringsbolag, enligt vilket jag kommer att leva i 172 år. Därför utportionerar och utbetalar det mina privat sparade pensionspengar i takten anpassad till denna beräkning. Jag har varit i kontakt med mitt pensionsbolag, för att påpeka att sannolikheten att jag skulle leva tills jag är 172 år inte är alltför stor, eftersom jag redan nu, vid 70-års åldern, känner mig ganska så trött omedelbart efter exempelvis Vätternrundan, och att jag därför gärna skulle vilja be om att få något högre månatlig andel av mina sparade pengar än de beviljat. De svarade att den kommer att höjas succesivt, så att de skall hinna tömma mitt pensionskonto helt precis till tidpunkten vid min estimerade död, att det således är de som tar risken, eftersom om jag lever längre än de räknar med, går de dessvärre back. (This story is based on the true story.)

Trots att vi lever allt längre, har jag på sistone skrivit alltför många minnesord över de av mina bekanta som inte klarade av att förbättra Sveriges medellivslängd, utan dog i en betydligt yngre ålder, som exempelvis Mats Johansson som bara blev 65 år ung.  
Om det är arbetsmeriter som mäter hur väl vi nyttjade vår stund på jorden, då har Mats Johansson lyckats mycket väl. Googla honom eller titta på Wikipedia https://sv.wikipedia.org/wiki/Mats_Johansson_(journalist). Han hade en massa höga politiska uppdrag, var politisk chefredaktör för Svenska Dagbladet, redaktör för Svensk tidskrift, VD för näringslivets tankesmedja Timbro, chefredaktör för nyhetsbyrån NPT och så vidare. Han författade även böcker, kanske tjugo stycken. Och så recenserade han böcker i olika tidningar och tidskrifter. Och det är från denna hans bana jag minns Mats, och vill härmed ge honom en postum eloge. 
Som recensent var han osedvanligt öppen och fri, han verkade inte styras av förutfattade meningar. Han kunde ta sig an och skriva om böcker och författare som inte var alltför kända, som inte tillhörde hans politiska sfär, och han kunde uppskatta en skarp blick och välformulerad penna oavsett vem den tillhörde. Hur många sådana skribenter finns det egentligen? Kom gärna med namngivna förslag. 

Mats och jag umgicks inte i samma kretsar, vi har aldrig träffats, vi delade inte samma ideologi, men han uppskattade ändå en del av mina böcker och delade med sig sin uppskattning genom att skriva till mig eller att recensera dem. Som exempelvis min bok Friheten i kulturen. ”(…) Sådana formuleringar och andra underhållande interiörbeskrivningar vimlar det av i en högst olämplig och inkorrekt bok av Vladimir Oravsky, författare och flitig gisslare av det svenska kulturetablissemanget. Hans bok har undertiteln ’reflexioner kring tystnad och repression’ inom detsamma och erbjuder just detta, fast mer som larmande buller än stilla andakt.
Få storheter frikänns i hans domstol, särskilt inte de lokala potentater (…) Men skriva kan han. En bisarr ramberättelse om hur arvtagarna till Astrid Lindgrens verk sköter sitt värv och lyckas stoppa andras (läs Oravskys) oönskade verk får tjäna som illustration till hur mygel och vänskapskorruption frodas i kulturkretsar.
Det är inte så konstigt med tanke på hur anslagsberoende och nätverkskopplad denna värld är. Desto viktigare med öppna skildringar av densamma, gärna med namns nämnande som hos Oravsky. Fler avslöjande kulturjournalister önskas, färre reklamskrivare.”
Visst berättar detta klipp ur en recension en del om en av mina böcker, men du som kan förstå vad du läser, ser med det samma, att klippet även berättar mycket, riktigt mycket, om Mats, och hans freds-, frihets- och jämlikhetspatos.  
Tack Mats för dina brev, recensioner och ditt öppna sinne. 
Vi ses där uppe om 102 år, precis som mitt pensionsförsäkringsbolag räknat ut, och då skall vi häckla den himmelska överheten. 

lördag 24 juni 2017

Jönköping, Sveriges cykel-Mecka

Min namne Vladimir, som bor i Eqalugaarsuit i Kujalleq kommun på Grönland, mejlade till mig för tjugo minuter sedan att hans lokala televisionskanal berättade att Jönköpings kommun kommer att bli ett nationellt cykelcentrum och säte för Svenska Cykelförbundets kansli och verksamhet, och att Jönköping därmed blir till en cykelstad. ”Grattis Vladimir”, avslutade Vladimir sitt mejl med. 
Jag svarade omgående med följande: 
Det är riktigt att Jönköpings kommun genom olika satsningar gör allt för att synliggöra sig ute i världen, men att detta ingalunda gör det lättare för oss som bor i Jönköping. 
Ta exempelvis det där med cykelstad. 
Jag bifogar två kvitton på köp av cykelslang à 89 svenska kronor. Den ena slangen köpte jag i går, den andra i förgår? Varför? Eftersom Jönköpings gatunät ser ut som skyttegravar i Torres Vedras-linjen under Napoleonkriget år 1810.



Jag har numera så mycket erfarenhet av att reparera punkteringar att jag otvivelaktigt kan göra detta med förbundna ögon i en mörklagd lokal. Men det spelar precis ingen roll hur vidöppna, spanande ögon jag har, att undvika punktering är ändå omöjligt på Jönköpings uppgrävda gator. 

Min vackra nya racercykels blänkande ram ser ut som den sönderskjutna bilen i vilken Bonnie & Clyde mötte sin skapare den 23 maj 1934 i delstaten Louisiana. Fast mina cykelsår är förorsakade av stenskott, som Jönköpings kommuns ammunitionskontor outtröttligt tillhandahåller. 



Det är lättare att få behandlingstid hos en välrenommerad plastikkirurg i Hollywood, än att få tid hos en cykelreparatör i Jönköping. På Team Sportia tar det tre dagar att få sin punka reparerad. På tre dagar borde en punka självläka, inte sant.

Jag är övertygad om att Jönköpings kommun har en överenskommelse med stadens cykelreparatörer om en del av deras verksamhetsvinst. Min bekant på Torpa Cykelservice hade så många sjuka cyklar i sina cykelakuten-lokaler, att det nästan inte gick att andas där. Som tur var, hade han en högpresterande luftkompressor på. 
Han berättade för mig att det hände honom både en och två gånger att en kund gick ut ur hans lokaler med ett leende och en nyreparerad cykel, och att hen inom mindre än tio minuter var tillbaka, nu hur sur som helst och med en nyskördad punktering.

Vill man ha cykel med sig till stan i Jönköping och samtidigt vara säker på att man inte drabbas av punktering, då måste man bära cykeln på sin rygg, ungefär som en snäcka släpar på sitt hus.

Att ha runda cykelhjul i Jönköping är ingen höjdare. De borde snarare vara asymmetriskt kuggade, så att de olika tänderna på kugghjulen lätt skulle passa in, och greppa det uppgrävda, gropiga vägunderlaget.   
Häromdagen köpte jag en liter 40-procentig vispgrädde för att ha ork att cykla på Jönköpings krävande gator, och det var nära på att jag förutom med en punka kom hem med en hjärnskakning. Och som grädde på moset, blev min grädde till kärnmjölk och en ordentlig klick smör.    

Frikyrkorörelsen sägs det, har så pass starkt fäste i Jönköping att staden inte så sällan benämns Sveriges Jerusalem. Dags att byta namn. Jag förslår att Jönköping skall kallas Sveriges cykel-Mecka. Fast det skall inte stavas Mecka eller Mekka som den saudiarabiska staden där templet Kaba står, utan mecka, som i meka, dona och reparera.

Mitt svar till Vladimir är skrivet till Freddie Mercurys välkända. 
“(…) You say Rolls I say Royce /You say God give me a choice / You say Lord I say Christ / I don't believe in Peter Pan / Frankenstein or Superman / All I wanna do is
Bicycle bicycle bicycle / I want to ride my bicycle bicycle bicycle / I want to ride my bicycle / I want to ride my bike / I want to ride my bicycle / I want to ride my…”

tisdag 13 juni 2017

15 juni 2017 – tanken för dagen


Den följande historien har jag berättat tidigare och vid andra sammanhang. Att den nu återigen gör sig påmind är på grund av att dess förmodade huvudperson tilldelades ett av de två Polarpriser som tillkännagavs i februari 2017 och som delas ut av vår svenska kung Carl XVI Gustaf den 15 juni i Konserthuset i Stockholm.
Jorden snurrade på, men skenbart såg det ut som att det var solen som höll på att vandra bakom horisontens märkbara linje, när jag beslutade mig för att bestiga den urgamla sandstensmonoliten Ayers Rock, eller Uluru som urbefolkningen Pitjantjatjara kallar den. Inga turister höll längre på att gå upp på dess topp vid den här tiden, tvärtom, det verkade som att även den sista släpade sig ner. 
Uluru reser sig bara 350 meter upp från marken, men dessa meter är sträckvis riktigt svettiga, till och med under den något svalare seneftermiddagen, när jag gav mig upp mot krönet. Väl framme, visade det sig att jag inte var ensam. Det fanns ytterligare en man där. Jag gick så långt bort från honom som topografin tillät och där stod vi på var sitt håll men ändå vända åt samma vy, dit där solnedgången höll på att iscensätta nära på en lika magisk föreställning som soluppgången jag bevittnade från Masadas fästning, på ekvatorns norra sida, cirka 13-tusen svenska och norska mil i nordväst riktning.
Jag trodde att vi båda var nöjda med denna lösning, men så var det inte. Mannen började stega emot mig. Jag minns inte vad jag tänkte i det ögonblicket, men jag tror inte att jag jublade. 
Mannen sade: “It's nice here, isn't it?” 
Jag hade ingen anledning att säga emot honom, mestadels på grund av att jag faktiskt höll med honom. 
Härmed kunde vår konversation ha tagit ett lyckligt slut, och en ganska bra stund verkade det som att den också gjorde det, men efter ett tag, efter att mannen skakade ut en myra från en av sina sockor, kom han till orda ännu en gång. ”Vet du vem jag är?” frågade han, fast på engelska.
En sådan fråga är det bäst att inte svara på utan att tänka efter ordentligt.
Under den uppkomna betänketiden, sjöng han:  
“If the night turned cold and the stars looked down
And you hug yourself on the cold cold ground
You wake the morning in a stranger's coat
No one would you see
You ask yourself, who'd watch for me
My only friend, who could it be
It's hard to say it
I hate to say it, but it's probably me…”

Jag kände igen sången. Var det meningen att den skulle ge mig en ledtråd? Vad var det för en sång? Det var titelsången till en av Lethal Weapon-filmerna, så klart. Det kom jag ganska så snabbt på, eftersom jag under ett kvartssekel skrev om filmsoundtrack i olika tidningar, inte minst för Filmrutan. Den sjungande mannen var definitivt inte Mel Columcille Gibson, honom skulle jag känna igen under mindre än en svensk normalsekund, och det verkade vara osannolikt att han var Danny Glover, den andre huvudrollsinnehavaren i sagda filmserie, då Danny Glover är 192 cm lång och mannen framför mig var inte mer än 182 cm. 
Inte heller var han Michael Kamen, en av kompositörerna till sången ”It's Probably Me”, eftersom med Michael Kamen satt jag personligen i en filmjury, han var inte heller Eric Clapton eftersom ”Slowhand” Clapton var jag bekant med ändå sedan han var med i de ikoniska grupperna The Yardbirds, John Mayall & the Bluesbreakers, Cream och Blind Faith. 
Mannen hjälpte mig på traven: ”Brimstone & Treacle…?”   
Då trillade polletten ner: Sting. Mannen som insisterade på att stjäla min uppmärksamhet från denna fysiska som andliga naturupplevelse var, eller utsåg sig vara, ingen mindre än Sting.
Skulle denna man vara Keith Richards eller Bob Dylan eller Madonna, skulle jag kanske utan kännbar irritation taga emot denna invit till ingenvart ledande samtal, jag skulle också känna igen dessa personer på en bråkdel av en sekund, men The Police var aldrig min grej, och den som jag tyckte mest om från The Police var inte Sting utan trumslagaren Stewart Copeland – inte minst hans soundtrack till Francis Ford Coppolas ”Rumble Fish”, tyckte jag var mästerligt.

Och nu kommer det spännande, det som gör att denna flera decennier gamla historia gör sig påmind: Sting berättade för mig där uppe på Uluru, hur han avskydde när folk stirrade på honom, eller besvärade honom med frågor och begäran om autograf, eller viljan att köpa en drink åt honom, eller anmodan om att fotograferas med honom, eller släppte kommentarer om än det ena och än det andra, alltifrån ditt till datt… 
Jag svarade: ”Listen Gordon, var det inte du som började prata med mig? Jag får inte ihop ditt i och för sig förståeliga resonemang med ditt handlande”. 
Han snappade vad jag menade och på plats och ställe förklarade han för mig hur denna skenbara paradox höll ihop. Han sade att han mådde lika mycket pyton av det att folk kände igen honom, som av att folk inte kände igen honom, eller låtsades att de inte gjorde det.

På olika filmfestivaler världen över har jag träffat ett mindre antal kändisar av varierad storhet och hållbarhet och det hände några gånger att jag återberättade mitt möte med Sting eller möjligen hans dubbelgångare och sound-and-look-alike, och så gott som alla kände igen sig i denna historia. Så gott som alla vittnade om att de samtidigt som de ville smälta in i omgivningen, kände behovet av att sticka ut och bli publikt igenkända som en del av belöningen för sin professionella verksamhet. 

Så, vad kommer jag fråga Sting den 15 juni 2017 när han kommer till Sverige för att ta emot Polarpriset?
”Mister Sting, do you remember our meeting at the top of Ayers Rock?” 

Det sägs att brottslingar avslöjas inte så sällan som en följd av denna personlighetsklyvningsdrift, att både vilja vara anonyma och igenkända. Samma sak gäller författare som skriver under en eller flera synonymer och som lägger ut så många igenkänningstrådar att de till slut blir demaskerade. KISS-medlemmar Paul Stanley, Gene Simmons, Ace Frehley och Peter Criss kastade bort sina masker när deras storhetstid började dala och fansen slutade bry sig om vem som egentligen gömde sig bakom dem. Violinistvirtuosen Joshua Bell spelade i tunnelbanestationen i Washington, D.C. utan att de som passerande honom lade märke till honom. Så han upprepade experimentet, fast den här gången lät han folk veta att han skulle spela… Samtidigt sörjde han för att media i hela världen skrev om händelsen. Sveriges Radio P1 sänder ett antal program i vilka programmakare nämner sitt namn med en sådan tvångsmässig frekvens, att man som lyssnare är övertygad om att dessa radiopratare drabbats av okontrollerbara självljudande tics och att sagda program egentligen är inget annat än en oförtäckt reklam för dessa radioröster, och ämnet som dessa av någon svårfattbar anledning tillsattes att presentera bara tjänar som en förevändning.    

“Well, trouble's my middle name. Actually, my middle name is Marion, but I don't want you spreading that around”, säger karaktären Z i den tecknade filmen “Antz”, som berättar en hel del intressant om oss människor.

© en anonym vladimir oravsky

torsdag 1 juni 2017

En lättläst bok med svårsmält innehåll

Vladimir Oravskys senaste bok, den 100-sidiga NINAS FLYKT, är en så kallad lättläst bok. Både till språkets och meningsuppbyggnadens svårighetsgrad. Även textens visuella kvalitéer underlättar läsbarheten, då de påminner om skapande från en annan Vladimir, nämligen Guillaume Apollinaires ”Calligrammes”. (Apollinaire är den kända pseudonymen för Wilhelm Albert Vladimir Apollinaris de Kostrowitzky.) 
På biblioteken finns NINAS FLYKT under ämnesområdena och taggarna Ungdomsbok – Historia – Etnologi – Invandring – Utvandring – Samhällskunskap – Dokumentär – Kulturhistoria – Lättläst – Läromedel.  
”(…) Föraren låser upp låset till lastbilsdörren. Han är nervös. Svetten pärlar sig på hans panna. Han vet mycket väl att det är olagligt att smuggla människor och att han kan hamna i fängelse.
Även Nina svettas. Hon sitter hopträngd och kan inte röra sig. Det bränner i magen.
Både chauffören och tullaren kliver upp på flaket. Tullaren lyser på trälådorna med ficklampan.
”Skulle jag kunna få kika i den där lådan!”
Chauffören böjer sig ned vid en av lådorna.
”Nej inte den!” bestämmer tullaren. ”Utan…”, han lyser med ficklampan på en större, längre bak. ”Öppna den där är du vänlig!”
Nina slutar andas.
”Gode du, inte vår låda”, ber hon. ”Han får inte öppna vår låda.” Det hugger till i Ninas mage. Det känns som om hon svalt en levande huggorm. Nina vill skrika ut sin smärta.

Nina hör hur chauffören går längre in i lastbilen.
”Menar du den här?” Chauffören böjer sig ned över lådan.
Nina biter sig hårt i armen för att inte skrika. Tänderna gör djupa märken i skinnet. Hon hör hur locket öppnas. Ormen vill bita sig ut ur henne genom den spända magen. (…)”

Bokens omslag är framställd av Ole Schwander, känd världen över som skaparen av affischer till Lars von Triers filmer och logon till omtalade företag som exempelvis Triers och Aalbæk Jensens Zentropa Entertainments.
Omslaget fångar mycket exakt NINAS FLYKT stämning och tolkar dess innehåll i en enda bild. 
Recensionsexemplar kan beställas genom alwa (punkt) woxlin (@) gmail (punkt) com.
NINAS FLYKT kan lånas på de flesta bibliotek och köpas exempelvis här.  




måndag 15 maj 2017

Partiledardebatt

Söndagen den 14 maj 2017, sände Sveriges television en direktsänd ”Agenda: Partiledardebatt” med partiledarna för de åtta riksdagspartierna. Det var Stefan Löfven för Socialdemokraterna, Jimmie Åkesson för de andra demokraterna, Ebba Busch Thor för de tredje demokraterna, Anna Kinberg Batra för Moderaterna, Isabella Lövin, för miljöpartiet, Annie Lööf för Centerpartiet, Jonas Sjöstedt för Vänsterpartiet och Jan Björklund för Liberalerna. Programledarna var Veckans brotts Camilla Kvartoft och K-G Bergströms ersättare, Mats Knutson.
Dagen därpå, det vill säga måndagen den 15 maj sändes samma partiledardebatt i repris, det vill säga inte som ett nyskördat, färskt dokument, utan den här gången som ett historiskt program. Eftersom, som alla vet, inget i denna världen har så extremt kort hållbarhet som partiledarnas löften.