onsdag 15 november 2017

War is over

War is over

John Lennon och Yoko Ono Lennon lanserade på sin tid kampanjen “War is over : If you want it”. 
Och så är det. Mänsklighetens framtid är avhängig av den enskilda människans vilja och hennes vardagsgärningar. 
I dag tänker jag återigen på detta. Anledningen är att jag under en hel månad tvingades att skriva debattartiklarna Samarbetar Com Hem med porrindustrin? och Com Hem och Sverigedemokraterna och Com Hem och mörka krafter och några få till, i vilka jag tog upp problemet med alla dessa mejl från astrid.l och juni.l och edith.j och juni.c och ellen.a och tuva.l och molly.b och alice.l och alice.s och iris.l och iris.s och jane b och juni.h och marinka.v och molly.h och amanda.p och sara.g och alma.l och saga.g och alva.n och iris.b och ebba.f och ellen. h och ines.n och maja.l och signe.o och stella.m och nova.n och emilia.l och nellie.h och amanda.p och alice.a och julia.g och ella.h och astrid.j och selma.h och julia.o och edith.s och sara.l och agnes o och och och, som  drabbade mig som de plågsamma flugsvärmar man läser om i 2 Mos 8:24. 
Men efter en intensiv månad upphörde dessa och solen strålar återigen in i mitt arbetsrum.
Hur kommer det sig? 
Det kan vara så att den eller de som iscensatte detta mejlbombardemang tröttnade helt enkelt när de sent omsider märkte att det inte ger någon som helst utdelning. Eftersom visst är det så att sexhandel är liksom största delar av människans verksamhet driven av kommersiellt tänkande.
Det kan också vara så att Com Hem tog till sig mina skriverier och fattade att de inte nödvändigtvis gagnade deras reputation i dessa #MeToo-tider.
Det kan även vara kombination av de två ovannämnda skälen och det kan naturligtvis vara en ren tillfällighet att förföljelsen upphörde just nu. 

Men eftersom jag är en skrivande människa, vill jag tro på ordets makt. Och då vill jag också tro att det är mina debattinlägg som bidrog till det önskade resultatet. Om så är fallet, då är det inte första gången som jag lyckades att korrigera en verksamhets riktning: en vd på en privatbank fick avgå och en gd på statlig myndighet omplacerades. Så du som önskar att du och dina barn får leva i en smula bättre värld, fatta pennan. Världen törstar efter ditt engagemang.
Tack posiphone.blogspot, JPS Media, Expressen, DN, Opulens och Aftonbladet för ert engagemang.

torsdag 9 november 2017

A Day in the Life

A Day in the Life 

And though the news was rather sad / Well I just had to laugh
I saw the photograph / He blew his mind out in a car
He didn't notice that the lights had changed / A crowd of people stood and stared
They'd seen his face before / But nobody was really sure if he was from the House of Lords
I saw a film today, oh, boy / The English Army had just won the war
A crowd of people turned away / But I just had to look
Having read the book / I'd love to turn you on
(…)
I read the news today, oh boy / 4,000 holes in Blackburn, Lancashire
And though the holes were rather small / They had to count them all
Now they know how many holes it takes to fill the Albert Hall / I'd love to turn you on

Det är första och tredje versen från Beatleslåten A Day in the Life och jag har svårt att tänka mig att det finns någon musikintresserad som inte är bekant med den. Det sägs att sången är ett av de kryptiska budskap som beskriver den dag då Paul McCartney dog i en trafikolycka. Som tur är, har detta aldrig hänt. 

Varje musikintresserad människa har ett soundtrack som ackompanjerar hela hennes liv, sägs det. I mitt inre hörde jag Day in the Life när jag på ett övergångsställe blev påkörd av en grå Toyota och låg på den asfalt som turliges inte tog mitt liv.

Att Day in the Life bär på ett tema som beskriver en påkörning liknande den som jag blev utsatt för, är en av anledningarna att den trädde fram från mitt undermedvetna. En annan är att jag skrev och regisserade en film med titeln A Day in the Life. Det musikaliska huvudtemat i den var Beatleskompositionen A Day in the Life. Jag fick höra denna ganska så många gånger, både när jag jobbade med filmen och även senare när jag satt i auditoriet på olika festivaler där denna visades. Filmens handling är följande:
Det är bitande vinter. Familjen Sandstorm, bestående av pappa, mamma och en dotter, stiger av ett flygplan på Kastrups flygplats efter en solig semester. Två tredjedelar av passagerarna skall dock fortsätta mot Stockholm Arlanda, flygets slutdestination. Familjen sätter sig i sin bekväma bil och kör mot sin bostad. Då avbryts bilradions stämningsfulla jul med den alarmerande nyheten, att det flyg de ankom med, blivit kapat av en terrororganisation, strax innan det återigen skulle lyfta, med krav om frisläppande av några politiska fångar från danska fängelser. I annat fall, hotade terroristerna, kommer planet att sprängas, med samtliga passagerare ombord. Hotelsens tidsfrist var 24 timmar. 
Sandstorms hinner knappast tänka tanken om den tur de hade då de steg av planet, när en fullastad tankbil körde på dem bakifrån, och strax därefter uppslukades deras bil av ett eldhav.
Fadern blev svårt skadad, modern ligger i komaliknande tillstånd och dottern behöver en akut transplantation om hon skall ha en chans att överleva. Läkarna bedömer att hon kan klara cirka 24 timmar utan transplantationsorganet. 
Det är upptakten till min film A Day in the Life

Moderns kritiska hälsotillstånd tillät inte att hon skulle kunna vara organdonator och på så vis rädda livet på sin dotter, faderns hälsotillstånd tillät det med nöd och näppe, men eftersom han insisterade, och hotade med självmord, förbereddes han för operationen. 
Alla slags blod- och andra tester gjordes och då kom det fram att fadern inte var en lämplig donator. Skälet var, att han inte var dotterns biologiska far, något som han inte hade ens en blekaste aning om.   
Hur hittar han dotterns biologiska far inom 24 timmar, när hans hustru inte är kommunicerbar? 

Gamla fotoalbum skulle möjligen kunna vara till hjälp…
Fotografier slår nämligen vakt om ett labyrintiskt sammanhang, de kan avslöja oanade kopplingar mellan personer och händelser, de kan stå för kontinuitet…

Just nu sitter jag uppenbarligen vid en av mina datorer och svarar på mejl med frågor hur jag har det, hur gick det, hur mår jag, vad sa doktorn, när blir jag fullt återställd, när kan jag komma käka en bit mat et cetera. Inte klokt vad många fantastiska, omsorgsfulla människor finns det. Som jag känner, men även för mig obekanta. Jag svarar naturligtvis samtliga, men förutom smärtan i en hand, en fot, ett knä och axlar just nu, har jag ytterligare en ”åkomma” sedan gammalt, jag vägrar att svara med samma formulering till var och en. Har människor gett sig tid att utforma sina frågor då måste jag ta mig tid att svara individuellt på var och en. Så uppkom tanken på denna korta sammanfattning av vad som hände mig de senaste dagarna. (I detta sammanhang tänker jag på två stora svenska författare: Hjalmar Söderberg, som kunde använda sig av de formuleringar som han var nöjd med otaliga gånger i allt ifrån sina brev till romaner, pjäser och litterär kritik, och så tänker jag på det intellektuella yrvädret, född på samma januaridatum som jag fast 98 år tidigare, August Strindberg, som berikade sin omvärld med en nästan oändlig kaskad av nya välformulerade infall.) 

Jag sms-ade till Gunnel H., kvinnan som på ett oförlåtligt vis körde på mig på ett övergångsställe: ”Hej Gunnel, Jag förstår att du har mycket att stå i nu bara 7 veckor innan jul, och därför hinner du inte fråga mig hur jag har det, och om du kan bistå mig med något, kanske en giftig Oleander eller en annan blomma värd att minnas, och så en cykelhjälm som du förstörde, och en sko – jag har sms-at dig en påminnelse på hela listan, sedan några dagar tillbaka, utan att du reagerade med bu eller bä.
Att ta sig till läkaren och röntgen tog sin tid, och utan en bra cykelhjälm kan jag knappast cykla, du förstår kanske hur jag tänker, att du troligen inte är ensam om att med bil jaga och köra på folk på övergångsställen. Jag tar taxi i stället, och är ganska så säker på att du förmår ditt försäkringsbolag att betala dessa resor. 
Jag provade min cykel här på gården eftersom jag ville försäkra mig om att den blev ställd i ordning, å gissa vad? En av pedalerna är kvaddad, så den måste bytas ut. Jag vet att du har två bilar och därför inte tänkte på att pedaler är ganska så väsentliga delar av en cykel. Jag vill gärna ha samma lätta modell som originalet, och inte något inhandlat i en Buttericksbutik för skämtartiklar. 
Du brinner kanske i hemlighet att veta vad min doktor kom fram till? Han klämde och vred på mig och fotograferade min fortfarande blodiga fot, mitt svullna knä, min regnbågsfärgade alltjämt uppsvällda hand och konstaterade ’You'll live, men jag ändå måste remittera dig till Ryhov för att röntgas’.
Gunnel, du behöver inte oroas, inget blev brutet, och läkaren menar att inom en vecka, tio dagar kommer alla svullnader och kanske även all smärta försvinna.
Det tråkiga är att jag fortfarande inte kan och inte ens bör göra mina dagliga knäböjningar, armhävningar och armövningar. Detta och faktumet att jag sedan du körde på mig orkar jobba dessvärre bara på halvtid, gör mig lite nedstämd. Men snart är jag på fötterna igen. Sedan får vi se hur lång tid det tar att ordna allt det juridiska.
Ha det så bra och ta god hand om dina vovvar. De behöver all mänsklig omsorg de kan få i en villa. Högaktningsfullt Vladimir Oravsky 
PS Jag kommer att offentliggöra dessa mina rader till dig så att du inte av misstag kommer på idén att förneka eller förvrida dem. DS”
Ja, så gick det under mina senaste dagar.
Now you know how many holes it takes to fill the Albert Hall / I'd love to turn you on

måndag 6 november 2017

Hatten av för cykelhjälmen och medkännande medmänniskor

Hatten av för cykelhjälmen och medkännande medmänniskor

Min mångårige medarbetande författarkollega Kurt Peter Larsen, färdades torsdagen den 2 oktober 2008 på sin cykel. Som en korkad tuffing - utan hjälm. När han vaknade den 3 oktober, var det på Rikshospitalet i Köpenhamn. Hur han kom dit vet han inte. 
Det har gått 9 år sedan Kurtans cykelolycka och han är fortfarande inte fullt återställd. Dessutom har han slutat skriva. Helt och hållet. Inte ens anteckningar gör han längre. Jag däremot fortsätter att pennfäktas med samma frenesi och då och då tillskriver jag mina bokstavsbyggen även Kurtan, eftersom jag fick höra att detta möjligen kan komma sporra honom till att återigen fatta pennan.
I går, den 2 november 2017, klockan 15:09 lämnade jag en av kassorna på ICA Maxi i Jönköping, och 5 minuter senare var jag på övergångsstället intill Herkulesvägens rondell. Mitt i den tydligt markerade övergången ser jag en grå Toyota närma sig. Bakom ratten sitter en äldre dam som inte verkar bry sig om det som finns framför henne och bilen. Jag har som fast rutin att alltid få ögonkontakt med den annalkande föraren när jag passerar en gata, men eftersom damen inte visade intresse för en sådan intimitet, försökte jag väcka hennes intresse genom att synligt signalera med min höjda högra hand. Damen måste ha missuppfattat min avsikt, eftersom i stället för att stanna, trampade hon på gasen och körde på mig. Inte ens nu stoppade hon bilen med det samma, utan körde vidare ytterligare 1 till 3 meter. Det blev först svart inför mina ögon, sedan var jag med om en intressant kombination av allehanda dansande cirklar. Jag hade svårt att andas och kände smärta i bröstkorgen. Men meddetsamma kom en ung kvinna till mig och en äldre herre och de två tog exemplariskt hand om mig. Denna handling räckte till att bröstsmärtan upphörde, så även cirkelformationerna. Mannen heter Robert V, kvinnan vågade jag inte fråga efter hennes namn, i dessa tider, kan något sådant vara ganska riskabelt och jag var redan tillräckligt tilltygad. Jag blödde från min högra hand, mitt vänstra skenben, min vänstra knä och lite grann även från pannan. Det är min cykelhjälm som åstadkom det sistnämnda, men detta är på inget vis en varning för att bära hjälm som huvudbonad, utan tvärtom, hjälmen blev ordentligt tilltygad, och skulle min skalle ramma asfalten med samma våldsamma kraft, då tror jag att jag i dag skulle kunna tävla med Kurtan i vem minns minst. 
Damen steg ut ur den gråa Toyotan hon så vårdslöst körde och sade ”jag såg dig inte”. Det kändes riktigt, riktigt bra, eftersom då blev jag säker på jag inte längre behövde frukta henne liksom Lars Vilks Jihad Jane. 
Eftersom det var fullt dagsljus, eftersom klockan var kvart över 3 på eftermiddagen, när det är fullt med folk kring ICA Maxi, eftersom jag befann mig på ett övergångsställe, eftersom jag försökte påkalla damens uppmärksamhet, eftersom den gråa Toyota inte är skriven på damen bakom ratten, och eftersom damen är nästan 69 år gammal, är jag benägen att tro att damen inte nödvändigtvis är hundraprocentigt lämplig till att färdas i en bil, åtminstone inte bakom ratten. Men jag kanske pratar i nattmössan, fast det är mitt på ljusa dan, dagen efter den beskrivna malören. Min högra hand liknar ett välfyllt kojuver och under huden på mitt högra knä smärtar något i storleken av en bautastor tjurtestikel. Det sistnämnda är rätt så konstigt eftersom direkt efter påkörningen, var det mitt vänstra knä, som gjorde mest ont, och det var den vänstra foten som jag hade svårt att stå på. Över huvud taget tycker jag att kroppen är en ganska så svårförståelig apparat eftersom i dag smärtar precis hela min kropp, inte minst nacken, ryggen och axlarna, delar som jag inte minns pinas av någon direkt smäll. Dessutom känner jag mig hängig, något som jag tillskriver den utdragna sömnfattiga natten.          

Min stolthet till cykel med 24 växlar blev till en krigsinvalid. Damen som körde på mig erbjöd sig att ge mig hennes cykel som hon förvarade i sin villa. Jag var i alltför stor chock för att kunna uppskatta denna gest. 
Jag har polisanmält påkörningen, diarienummer 5000-1375726-1. Vet inte hur det kommer att utvecklas, Elin, polisen som tog emot anmälan ställde de relevanta frågorna och var dessutom mycket vänlig. 
Jag har mejlat till Robert V och uttryckt min tacksamhet. Han är en medkännande hjälte i mina ögon. Jag skulle gärna vilja att även den unga kvinnan som också hjälpte mig, fick veta hur tacksam jag är. Med sådana människor runt omkring sig känns det lättare att andas även en sådan dag. Jag hoppas att du modiga kvinna, läser dessa snabbtecknade rader och sträcker på dig. Det har du all anledning till.

söndag 5 november 2017

Hur många krävs det för att dansa tango?

Hur många krävs det för att dansa tango?

Redan de gamla romarna var övertygade om den eviga och orubbliga sanningen i utsago ”ubi fumus, ibi ignis”, och två tusen år senare slungas det fortfarande som ett universellt och oövertrumfbart bevis, en joker som slår ut all förnuftig bevisföring. 
Ett rykte kan hur lätt som helst uppstå utan någon som helst gnutta sanning i det. Jag upprepar: ett rykte kan hur lätt som helst uppstå utan någon som helst gnutta sanning i det.
Att påstå annat är lika felaktigt som att i tid och otid åberopa, att ”det krävs två för att dansa tango”, alltså att skulden läggs på båda parterna i en konflikt. 
Är det verkligen så att ingen oskyldig någonsin blir angripen och falskt anklagad? Jag är övertygad om att det är kroniska och professionella bråkmakare som oupphörligen sprider dessa och liknande irrläror som om dessa var oantastliga, vetenskapliga sanningar, och alla de milliontals skuldlösa världen över, som hux flux föll offer för våld och tyranni, argumenterar således förgäves för sin oskuld.
”Det måste finnas orsak där det finns verkan”, basunerar dessa professionella bråkmakare och viftar med fysikens formler och lagar. ”Allt kan inte uppstå från intet”, förkunnar de och gnider nöjt sina händer i vetskap om att de återigen lyckades skaka av sig sin skuld och lasta den på någon annan. Men frågar du desamma vad som fanns före Big Bang, Den Stora smällen, så svarar de att de inte har lust att blanda in hela universum i diskussionen, trots att det är precis det vad de gör och åberopar. 
Krigets första offer är sanningen, och de som hävdar att det inte finns någon rök utan eld, och att det krävs två för att dansa tango, är i krig mot sanningen. 
Baruch Spinoza menade inte bara att ”all materia är Gud”, utan också att ”var och en har så mycket rätt som han har makt”.

Jag blev påkörd på ett övergångsställe. Föraren som körde på mig tittade över huvud taget inte på vägen framför sig och märkte således inte att jag förgäves försökte påkalla hennes uppmärksamhet genom frenetiskt viftande. Hon inte bara körde på mig, utan fortsatte även att köra någon meter innan hon stannade. Hon steg ut ur sin bil först när andra två bilister hann stanna sina bilar och hjälpte mig att hasa mig från stället jag blev påkörd. Det första den självupptagna ouppmärksamma bilföraren sade när hon klev ut ur bilen var ”jag såg dig inte”. Varken då, eller senare frågade hon mig hur jag mådde, trots att hon såg att jag blödde och hade svårt att stå upp. Jag träffade henne dagen därpå, inte ens då kom hon på tanken att fråga efter mitt tillstånd, trots att jag kraftigt haltade. Jag frågade henne, ”har du sovit gott Gunnel?”, både med hänvisning till hennes samvete och att jag knappast kunde sova natten efter olyckan. ”Alldeles utmärkt”, var hennes svar. 

Varför träffade jag då denna i trafiken grovt vårdslösa bilföraren Gunnel dagen efter olyckan? 
Hon förstörde min cykel, en dyrgrip med 24 växlar och hon ville kompensera mig med att erbjuda mig hennes egen cykel som hon förvarade i sin villa. (Det är hennes ord.) Jag avböjde detta erbjudande, trots att jag inte sett hennes cykel. I stället kom vi överens om att hon skall sörja för att min cykel blev återställd, att jag får ett par skor eftersom den vänstra av mina Haglöfs Ridge II GT som jag köpte den 4 augusti 2016 för 1 499 kr blev skadad, att jag får en cykelhjälm och ett par Apple hörlurar, allt på grund av skadan som hennes vårdslöshet i trafiken hade åstadkommit. 
I vilket skick min reparerade cykel befinner sig nu vet jag ej än, men jag kan ana att alla skadade originaldelar blivit ersatta med någon billig piratkopia. Varför tror jag det?
Eftersom i stället för de förstörda Apple originalhörlurararna för iPhone 5s kom Gunnel med en svensk kopia som sitter riktigt illa i öronen och har dessutom en betydligt sämre dockningsutformning än originalhörlurar.  
I stället för min förstörda, riktigt dyra, fjäderlätta cykelhjälm av märke Giro, fick jag i ersättning en tung, klumpig, billig modell av märke Lazer. 
Hon kanske inte mindes vad är det hon förstörde, kan du anmärka. Jo då. Hon fick behålla mina grejer för att kunna anskaffa likadana. 
Jag tror inte att detta är någon slump. Jag tror att hon är sådan gentemot andra människor. Hennes hundar, hennes bilar, hennes villa, allt detta, verkar vara viktigare för henne än att göra rätt för sig.
Mina skor vill hon överhuvudtaget inte ersätta, Kan du gissa varför? Hon ifrågasätter att skon gick sönder på grund av att hon körde på mig. Jag frågade henne och detta är ordagrant återgivet. ”Menar du att jag skulle vilja sko mig på dig och nyttja denna olycka som du har vållat till detta?”
”Man vet aldrig!” var hennes kalla svar.
Vad kan man förvänta sig av denna Gunnel härnäst? Kan det vara så att hon så småningom kommer hävda att hon inte kunde förhindra att hon körde på mig på övergångstället mitt på blanka dan, eftersom jag inväntat henne och sedan utan förvarning kastade mig framför hennes bil? Att det krävs två för att dansa tango, och att utan min aktiva medverkan skulle hon inte ha någon som helst chans att köra på mig, på samma vis som hon inte skulle kunna klara av att ta några tangosteg utan en engagerad partner.

Denna påkörningsolycka som jag dessvärre varit med om på grund av denna Gunnel som inte tittade på vägen framför sig trots att hon närmade sig ett övergångställe och trots att hon befann sig utanför Jönköpings kanske största stormarknad, har bekräftat för mig att det finns tre sorters människor. 
De som vållar problem, skapar dålig stämning, provocerar och utlöser kriser och konflikter. I det här konkreta fallet är det Gunnel som trotsade och fortfarande trotsar allt som heter fredlig mellanmänsklig samvaro.
De som inte vill beblanda sig, de som vill vara neutrala, de som blundar och vägrar vittna och vägrar hjälpa. I det här konkreta fallet, är det människor som körde förbi eller gick förbi olycksplatsen utan att erbjuda någon hjälp, utan som på höjden tog ett snabbt foto av händelsen.
Och så finns det sådana som ställer upp. Sträcker ut sin hjälpande hand, erbjuder tröst. I detta konkreta fallet är det Robert V och en yngre kvinna, som med sitt engagemang bekräftade att människans framgångsrika överlevnad härrör från människans tillit till annan människa. Att det bara tillsammans med andra människor som människan är människa. ”No man is an island”, även om den vårdslösa, samvetsbefriade bilföraren Gunnel verkar tro det.
Och slutligen: Inte klokt vad många människor hörde av sig när de bekantade sig med 
Tack för alla hälsotillönskningar. 
Och ni som skrev att den vårdslösa bilföraren definitivt borde fråntas körkortet, måste vända er någon annanstans. Jag kan inte påverka ett sådant beslut. Liksom jag inte direkt påverkade den turen att hon Gunnel, inte skadade mig ännu mer.

torsdag 2 november 2017

Vem, för vad, och hur länge, bör darra?

Vem, för vad, och hur länge, bör darra?

Webbplatsen COLD CASE DIARY, “www.coldcasediary.com” vill komma fram till svaret på den för en del människor obekväma frågan ”What led to the arrest of Anne Frank and the others hiding in the annex on August 4, 1944?”
En tidigare utredning om orsakerna bakom Gestapos gripande av familjen Frank kom fram till att det högst sannolikt skedde av en slump. Det är naturligtvis många förräderi- och svekförövare som vill oss att tro att slumpen är historiens värsta skurk. Men som tur är, finns det folk som menar att det krävs mycket noggranna undersökningar och efterforskningar, innan man med någorlunda säkerhet kan hävda att det är djävulen, Mefistofeles eller slumpen som vållade eller påskyndade den eller den tragedin. 
Vince Pankoke, en pensionerad FBI-agent, är mannen COLD CASE DIARY och han har samlat kring sig 19 rätts- och rättsmedicinska experter som skall försöka finna en konkret mänsklig motsvarighet till det som än så länge betecknas som slump. Gruppen har redan funnit en rad dokument, som betraktades vara antingen försvunna eller påhittade och därmed icke existerande. Det har gått mer än 73 år sedan Anne Franks gripande, och det finns folk som menar att det är dags att gräva ner stridsyxan, och låta förövarna antingen vila i frid eller också dö i lugn och ro. Vince Pankoke är uppenbarligen inte en av dem. Vince Pankoke är nämligen en del av världens samvete. Vince Pankoke är en av dem som mänskligheten kommer att tacka för sin överlevnad. 

År 1983 gav den bolivianska regeringen äntligen efter, och le boucher de Lyon”, Klaus Barbie, utlämnades till Frankrike. Men då var han 70 år fyllda och hans krigsförbrytelser var preskriberade. Det har rests röster att Klaus Altmann, som slaktaren kallade sig, eftersom speciellt stolt kunde han knappast varit över sitt, av honom själv nedsmutsade släktnamn, skulle få leva resten av sina dagar i lugn och ro. Men så blev det inte, och år 1987 dömdes Barbie till livstids fängelse för brott mot mänskligheten. Fyra år senare dog han på en fångvårdsanstalt. 

År 2005 dömdes den 80-årige sågverksägande baptistpastor Edgar Ray Killen till 60 års fängelsestraff för ett brott som han och hans kumpaner begått redan år 1964, alltså 41 år tidigare. Även den här gången höjdes röster som menade att förövaren borde lämnas i fred. De som predikar förlåtelse för kallsinniga (mass)mördare, är på inget vis större humanister än du och jag, de är inte mera medkännande. En humanist, med betydelsen medmänsklig, kan nämligen inte bara hux flux glömma och avskriva från rättviseregistret de 800 franska judar och motståndsmän som Barbie lät deportera till Auschwitz, en humanist kan inte glömma och avskriva medborgarrättsaktivisterna Michael Schwerner, Andrew Goodman och James Chaney som Edgar Ray Killen och hans mobb bragt om livet, åberopande förövarnas höga ålder och med hänvisning till preskriptionstiden, som är inget annat än människans lika godtyckliga som tillfälliga påfund. 

De människor som på något vis förgriper sig på andra gör det för att de är helt säkra på, att de i något avseende är starkare än de som de angriper och förgriper sig på. Motsatsen är visserligen också möjlig, som i exempelvis Leonard Wibberleys satiriska roman och sedermera Peter Sellers-film The Mouse That Roared, men i det verkliga livet skulle bara oberäkneliga galningar eller självmördare angripa dem som uppenbart är de starkare. Starkare inte bara i fysisk mening, utan även politisk och med traditioner på sin sida.
En av anledningarna till att den starke ger sig på den svage är att den starke tror på ändlös status quo, att det tillstånd och de styrkeförhållandena som råder vid tidpunkten då dessa skurkaktiga förövare begår sina illdåd, förblir oförändrade för evigheternas evigheter eller åtminstone så länge de andas vår jordiska atmosfär.
Men så fungerar inte vår ständigt föränderliga, darwinistiska värld. Även en vålds- och trakasseribenägen människa med begränsad intelligens, måste ha märkt det, redan dagen efter att hon vuxit ut ur sina bajsiga blöjor.
”Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade. Saliga de ödmjuka, de skall ärva landet. Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade”, skaldade Matteus, känd bland annat för att vara skyddspatron för skatteindrivare, tulltjänstemän, bokhållare och växlare.

Konstnären och showmannen Andy Warhol lär ha sagt något i stil med att i framtiden blir varje människa känd i fem eller femton minuter. Men emedan 
Warhols vision pekade åt en utökad demokratisering av vår värld och en breddad jämlikhetsställning mellan människor, är den alltjämt kortare och kortare livslängden på våra debatter, en bild av och kanske även ett resultat av medborgarnas ökade ointresse och oengagemang i samhälleliga frågor. I dag har följaktligen varje påkommen och avslöjad makthavare råd att göra bort sig fullständigt, eftersom fem eller femton minuter senare är något helt annat på skammens agenda, och tack vare det, är allt glömt, och hans eller hennes gloria är troligen återigen där den fanns innan avslöjanden. Det är mycket man kan gå till kemtvätt med, ett obefläckat rykte får man emellertid med hjälp från sina partners in crime. De som inte fallit än.  
”... They'll call our crimes a work of art / You'll never take us alive / We'll live like spoiled royalty, lovers and partners / Partners in crime”, sjunger Set It Off.

Det finns starka krafter i vårt samhälle som uppmanar vänner av ordning att hålla käft, att ställa sig i den oförsvarligt långa länga som bildas av dem som inte bryr sig. Vi bör hålla käft och sänka våra blickar mot marken. Sikta mot stjärnorna är en tv-lek avsedd för barn. Den som apar sig bäst blir belönad. Bara de få utvalda kan omvandla sin prägel till en fördel. Även den nyfödda beröms mest för sin likhet med förlagorna. Förutsatt att de inte är ”oäktingar”. Orätt verkar vara det enda rätta. 

Det finns alltför många så kallade perfect crime, det vill säga brott vars förövare inte blir dömda för. Det gäller våldtäkter på barn och vuxna, det gäller ekonomisk brottslighet, det gäller mord på John Fitzgerald Kennedy, det gäller mordet på Olof Palme.
Jag är dock långtifrån övertygad om att det ovannämnda är exempel på bevis på ”perfekta brott”, det vill säga brott utförda av brottslingar med överlägsen intellektuell förmåga. Jag är övertygad om att det snarare förhåller sig så att det finns krafter som tjänar på att vissa brott blir ouppklarade, respektive att det finns brott för vilka andra än de verkliga förövarna blir dömda och straffade. Och resten tar preskriptionstiden, som enligt mig så gott som alltid är på förövarnas sida, hand om. Men som sagt, saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten. Klaus Barbie, le boucher de Lyon, misste så småningom sin imunitet. Så även Adolf Eichmann, John Demjanjuk, Reinhold Hanning, László Csatáry, Franz Stangl, Milivoj Ašner, Erich Priebke, Ratko Mladić, Hugo Sánchez Marmonti, Pedro Barrientos Núñez… Alla de ställdes inför rätta till slut. Trots att de under många, långa år beskyddats av mäktiga vänner och åsiktssupportrar, trots att några av dem hunnit träda in i Metusalems höga ålder, trots att de gömde sig på ställen var de trodde att ingen någonsin skulle kunna identifiera dem, trots att de i några fall försökte gömma sig bakom plastikoperationer, namnbyten och nya vanor. Justitia må vara försedd med ögonbindel, men hon är en baddare på att gå segrande ur kurragömman. 

Att ångra eller inte ångra, det är frågan

På sin tid var Elmer Diktonius en av de stora litterära gestalterna i Sverige och han tilldelades även De Nios Stora Pris. Diktonius dog år 1961, 65 år gammal efter att ha varit verksam i 40 år. Han hade en relation med Edith Södergran som dog redan år 1923, bara 31 år ung. I dag är det både unga som gamla som fortfarande citerar några av hennes dikter, som exempelvis den här: ”Du sökte en blomma / och fann en frukt. // Du sökte en källa / och fann ett hav. // Du sökte en kvinna / och fann en själ - / du är besviken.” 
Vad minns vi från Diktonius penna i dag? 
Det är inte mycket, men vi till dags dato lever efter en av hans deviser, även om vi inte är medvetna om vem som har planterat den i Sverige. ”Att aldrig ångra det man gjort. Men det man icke gjort!
Mot detta vill jag ställa Lucille Balls vittspridda citat: ”I would rather regret the things that I have done than things that I have not”. 
Det är hur självklart som helst att det inte går att avgöra vilken av dessa diametralt motsatta tankar har en större universell giltighet, men jag är ganska så säker på att Diktonius i visst skede, skulle vilja ångra sin alkoholism, inte minst med tanke på att den troligen påskyndade och förvärrade hans Alzheimers sjukdom. (Måttlig förbrukning av alkohol verkar visserligen skydda mot Alzheimers sjukdom, men å andra sidan är så kallad alkoholdemens desto mer förekommande.)

TV-programmet Äntligen hemma var stort i Sverige, men trots det bekantades jag aldrig med det, antagligen på grund av att jag inte är någon stor tv-konsument. Nu när alla pratar om programmet, respektive dess programledare, bestämde jag mig att bekanta mig med det. Jag googlade ”http://www.tv4.se/%C3%A4ntligen-hemma” och möttes av följande meddelande ”Sidan saknas! Vi är ledsna, men sidan du söker finns inte.” 
Jag kan således utbrista, att jag ångrar det jag inte har gjort, åtminstone när det gäller detta konkreta tv-fall.
Programmets ledare, har dock i mycket hög grad anledning att sälla sig till de som både av sitt samvete och yttre omständigheter tvingas att digga det som Lucille B hade att förmedla om skuld och grämelse.

lördag 28 oktober 2017

WiLLY:S Hemma

WiLLY:S Hemma

Jag fann en plastplånbok med några betalkort i. Googlade namnet på kortinnehavaren, fann hens telefonnummer, ringde upp henom och vi kom överens om att jag skulle lämna fyndet på WiLLY:S Hemma där hen arbetade. Så började min relation med WiLLY:S Hemma.
”Hemma” kan vara både substantiv, adjektiv och även adverb, som till exempel i ordspråket “Borta bra men hemma bäst”. ”Hemma” framkallar således positiva associationer hos de flesta.

We've known each other for so long
Your heart's been aching but you're too shy to say it
Inside we both know what's been going on
We know the game and we're gonna play it
And if you ask me how I'm feeling
Don't tell me you're too blind to see, sjunger Rick Astley i Mike Stocks, Matt Aitkens och Peter Waterman hitlåt Never Gonna Give You Up

Det finns 201 WiLLY:S Hemma-butiker utspridda över Sverige. Jag har inte räknat dem men på senaste reklambladet från WH står ”Vi fyller 201 butiker” och det som står i ett reklamblad måste vara ganska så sant, även om bladet är försett med brasklappen ”Reservation för slutförsäljning och ev tryckfel”.

Följande episod inträffade i Jönköping, men butikens trevlige chef förklarade för mig att prissättningen i samtliga WH:s kassor i hela Sverige sker automatiskt från huvudkontoret och de enskilda butikerna kan inte ändra den. Därför bör denna berättelse vara lika mycket giltig även i Helsingborg, Malmö, Örebro, Göteborg, Stockholm och alla andra ställen där WH opererar.

Den 24 oktober 2017, en tisdag, köpte jag en minikalkon hos WH. Den och samtliga andra vägde exakt 2,4 kg, vilket inte borde vara något som överraskar, eftersom varje kalkon kan innan den fryses in, fyllas med den mängd vatten som krävs för att kalkonen uppnår den på förhand bestämda vikten. Jag fick betala 122,00 vilket betydde att kilopriset var 50,83. 
Men kalkonen annonserade för 38,90. Jag påpekade detta både i kassan och för chefen, samtidigt som jag menade att det skulle kännas lite bättre om jag åtminstone varannan gång som jag handlar hos dem fick betala det pris som WH utlovar att varan kostar. Hen höll med mig, eftersom detta verkligen inte var första gången som hen fick ta emot mitt milda missnöje. Hen menade att just i det här fallet kunde det vara så att det av misstag kunde det finnas fel på den enskilda streckkoden, skulle jag plocka upp en annan kalkon, skulle det visa sig att prissättningen var rätt.
Jag köpte ytterligare en kalkon, även den hade samma ”felaktiga” streckkod, även den kostade 50,83 kilo och inte 38,90.
Och inte nog med det, kalkonen vägde 2,2 kilo och inte 2,4 som det stod på den, men detta var inte förhandlingsbart, eftersom står det en gång ”Nettovikt 2400 g” på kalkonen då är det 2400 g som gäller oavsett vad den lokala vågen säger.
Jag skänkte bort de 200 g som saknades och tröstade mig med tanken på att det ändå var 200 g djupfryst vatten som utgjorde skillnaden. 
Kalkonerna blev snabbt uppätna, de smakade alldeles ypperligt, så fredagen den 27 oktober, cyklade jag återigen till WH för att inhandla ytterligare en kalkon. Det var tur att jag kom, eftersom nu var frysen var dessa förvarades så pass tom, att jag nästan ramlade i den när jag försökte fiska upp en.
Och nu kommer en tävlingsfråga: vad var kalkonens kilopris nu, flera dagar efter mitt första påpekande?
Rätt svar: 50,83.
Den alltid trevliga kassörskan rättade även den här gången ”misstaget” och jag fick till slut betala rätt pris. 
Döm om min förvåning när jag den här gången inte fick betala för 2400 g utan för 2,592 kg, eftersom det var vad denna kalkon vägde. Vi bytte några ord med hänvisning till det förra köpet och jag fick tillbaka pengar för de överskjutande 192 g som kalkonen (eller fyllnadsvattnet) vägde.

Jag ställde frågan i kassan: Nu har ni sålt hur många kalkoner som helst för ett högre pris än ni utlovar i er kampanj, ni måste ha tagit emot klagomål från åtminstone hundra kunder vid den här tiden, varför gör ni inte något åt det? Svaret blev ordagrant följande: Nej Vladimir, du är faktiskt den ende som gång på gång kommer på oss.

Att WiLLY:S Hemmas kassor är alltför många gånger inställda på fel pris och alltid och utan undantag till konsumentens nackdel, är inte särdeles bra. Vad som är värre än så, betydligt värre, är att kunderna i regel inte upptäcker detta. Och vad som är ännu, ännu värre, är att kunderna kanske är väl medvetna om det som pågår men av en eller annan anledning inte vill eller inte vågar protesterar mot det. Varför är det värre? Är inte det uppenbart? 
Eftersom WH är bara ett exempel på vad som utspelar sig i vårt samhälle. 
Har du hört om #MeToo-uppropet? Kvinnor träder fram efter många många års trakasserier. Men samtidigt ifrågasätts inte så få av dem. Eftersom de har väntat med att vittna så länge. Ett år, kanske fem, kanske femton. Det finns förnekare som har att vinna på att förneka fakta, oavsett vad fakta gäller. Att vänta med avslöjanden till ett mer lämpligt tillfälle, kan betyda att man bidrar till att detta aldrig dyker upp.