onsdag 20 september 2017

OM ÅTERBRUK

OM ÅTERBRUK

FEM MYROR ÄR FLER ÄN FYRA ELEFANTER utsågs år 2006 till ”bästa svenska barnprogram genom tiderna” i TV-underhållningsprogrammet FOLKTOPPEN, med över 50 % av rösterna. Det avsnitt som omnämnts oftast är det där Brasse bakar en sockerkaka. Han blandar alla slags goda men enligt gängse kulinariska normer ”oförenliga” ingredienser med varandra. Onekligen mycket skojigt. Denna kock-episod är lika gammal som själva berättandet, mest känd är den dock genom en tidig Walt Disney. Som en berättelse för barn föddes den ännu tidigare, nämligen år 1929, när Josef Čapek skrev en makalöst rolig och mäkta tänkvärd samlingsbok POVÍDÁNÍ O PEJSKOVI A KOČIČCE : PŘÍHODY PEJSKA A KOČIČKY, KTEŘÍ SPOLU ŽIJÍ A HOSPODAŘÍ A JEŠTĚ O VŠELIJAKÝCH JINÝCH VĚCECH / BERÄTTELSER OM EN LITEN HUND OCH EN KATTUNGE, SOM BODDE TILLSAMMANS, SKÖTTE HUSHÅLLET TILLSAMMANS OCH ÄVEN OM ANDRA OLIKA ÄMNEN och i vilken även ingår berättelsen JAK SI PEJSEK S KOČIČKOU DĚLALI K SVÁTKU DORT / HUR EN LITEN HUND TILLSAMMANS MED EN KATTUNGE BAKADE EN FÖDELSEDAGSTÅRTA. Att denna Josef Čapeks berättelse ingick bland ingredienser som manusförfattarna till FEM MYROR ÄR FLER ÄN FYRA ELEFANTER, Magnus Härenstam, Brasse Brännström, Lasse Haglund och Bengt Linné använde sig av, nämns mig veterligen ingenstans. 
Och lika dant förhåller det sig med librettisten Linda Malliks och kompositören Per Larssons kort-korta barnopera VÄRLDENS BÄSTA TÅRTA som hade premiär på Göteborgsoperans scen i Skövde i mitten av september 2017. I denna har Barnet och Tyghunden tråkigt och Barnet livas upp av idén att baka en tårta till sin mamma: ”Vi gör en tårta till henne! Blanda, smeta, knåda, dega, mycket av allt, vi får inte vara fega!” Det blev ”världens bästa tårta” med allt som barn och mammor och hundar gillar, allt från fisk till finchoklad. 
Det är bra med recycling och andra återanvändningshandlingar, men när det gäller konst och kultur, känns det som att det vore klädsamt om man åtminstone med en aldrig så liten fotnot nämnde inspirationskällan.

fredag 15 september 2017

JANE CAMPION ÄR DUBBELAKTUELL JUST NU

Jane Campion är dubbel aktuell just nu.
Under parollen ”Utmärkt film - Film som stannar kvar längre” visar SF Bio återigen en av världens bästa kvinnliga filmregissörer, Jane Campions hyllade film Pianot, med bland andra Holly Hunter, Harvey Keitel, Sam Neill, Anna Paquin och Kerry Walker. Filmen vann tre tunga Oscar: bästa manus, bästa kvinnliga huvudroll och bästa kvinnliga biroll. Dessutom var den nominerad till ytterligare 4 Oscar: bästa film, bästa regi, bästa klipp, bästa design och bästa foto. 
TV visar dessutom serien Top of the lake skriven av henne och Gerard Lee, regisserad av henne och Garth Davis, med bland andra Elisabeth Moss och Nicole Kidman.
Här nedan presenterar jag mina anteckningar om och funderingar kring, mästerverket Pianot.

THE PIANO PIANOT
Australien 1993, 
Manus och regi: Jane Campion,
Producent: Jan Chapman, 
Foto: Stuart Dryburgh,
Redigering: Veronica Jenet,
Musik: Michael Nyman,
Ljud designer: Lee Smith,
Scenografi: Andrew McAlpine,
Kostym: Janet Patterson,
Skådespelare: Holly Hunter (Ada), Sam Neill (Stewart), Harvey Keitel (Baines), Anne Paquin (Flora), Kerry Walker (faster Morag), Genevieve Lemon (Nessie) etc.
Längd: 121 minuter,
Censur: från 11 år, 

Bakgrund
Filmen The Piano, är en australiensisk film från år 1993. Den är australiensisk eftersom den finansierats med australiensiskt kapital. Annars är den en mångkulturell produkt. Den verkställande producenten för filmens produktionsbolag CIBY 2000, Alain Depardieu, är fransk, regissören Jane Campion är från Nya Zeeland, skådespelarna kommer bl. a. från USA, Stor Britannien, eller är maoriska urinnevånare. Inspelningarna gjordes i Skottland, England och Nya Zeeland, och musiken spelades in i Tyskland och mixades i Bryssel. 

Manus och regi
Världsdelen Oceanien med Australien och Nya Zeeland som de enda filmproducerande länderna har en rad mycket skickliga, innovativa, formmedvetna och internationellt högt ansedda filmregissörer. Jane Campions skaparförmåga och yrkeskunnande bidrar starkt till detta omdöme. Hon är en all round filmarbetare, det vill säga hon kan fotografera, klippa och producera film, förutom att hon skriver manuskript och regisserar. Även manuset till The Piano har hon skrivit, trots att ”Norstedts Filmlexikon” felaktigt fråntar henne den äran. Campion som är född år 1955 är internationellt känd inte bara för filmen The Piano utan även för filmerna Sweetie (1989) och den mycket gripande An Angel at My Table (En ängel vid mitt bord) från år 1990. (Här nämner jag bara de spelfilmer som föregick The Piano.) 

Musik
Att musik spelar en framträdande roll i filmen The Piano anslås redan genom filmens titel. Och får man sedan redan i inledningsreplikerna höra att filmens berätterska är stum, då är det musikaliska anslaget i full gång. Film och pianomusik har nämligen en lång gemensam historia, då den så kallade stumfilmen oftast ackompanjerades av ett piano.
Filmen The Piano är barntillåten från 11 år. Det förekommer dock en hel del sex i den, samt inte så lite psykiskt och fysiskt våld. Även om dessa inslag utgör en grundläggande del av filmens berättelse och inte är ditlagda i kommersiellt, eller som man säger spekulativt syfte, appellerar dessa inslag mer på mogna tonåringar och ungdom än barn i elva- tolvårsåldern. Musikinslag i filmer för ungdom, består på senare år av så kallad populärmusik, något som oftast distanserar filmerna från en medelålders och äldre publik, trots att den i vissa fall faktiskt skulle kunna attraheras av dessa filmers innehåll, berättarstil, tempo och rytm. De mer publikmedvetna regissörerna, som exempelvis regissören och producenten Steven Spielberg, anstränger sig däremot redan vid valet av musik till sina filmer, att nå en så bred och mångskiftande publik som möjligt. Musiken till den kritiker- och publikrosade filmen The Piano är trots sin symfoniska och minimalistiska karaktär och trots att den hämtat sin inspiration i huvudrollsinnehaverskans levnadstid och hemland, det vill säga mitten av 1800-talets Skottland, både samtida och ungdomlig. Och den fungerar även utanför filmen. Soundtracket från The Piano med musik av filmregissören Peter Greeneways hovkompositör Michael Nyman, blev en storsäljande CD både för äldre och yngre publik.

Stil
Filmkonstens födelsedag räknas vara den 28 december, då bröderna Auguste och Louis Lumière anordnade den första offentliga filmvisningen år 1895. Film har under sin dryg hundraåriga historia genomgått en mängd tekniska och berättartekniska utvecklingsstadier och tillskansat sig samtliga genrer från litteraturen, teatern och musiken. Jane Campions The Piano berättar en ménage à trois historia fylld av passion, smärta, kyla och hämnd, med litterära referenser till engelska 1800-tals romanförfattare som Jane Austen, Charlotte och Emily Brontë och George Eliot. Men samtidigt bjuder den på en exposé av allehanda filmhistoriska stilar och genrer. 
När Holly Hunters Ada McGrath dras ner i havsdjupet med sitt piano i slutet av filmen, tror vi att filmen är en tragedi. Men så, oväntat, växlar den till en solbelyst och lycklig komedi. Och så är hela filmen. Ena stunden är den en stumfilm, men när Adas dotter berättar för faster Morag om sin far som dog när han träffades av en blixt, är den en tecknad film. En del av filmen berättas med laterna magicas manér, en annan som om den var filmad med camera obscura. En stund vistas åskådaren i en realistisk, dokumentärtskildrad värld, en annan tittar vi på ett surrealistiskt landskap med ett piano vid havsstranden eller på en färd genom en regnig djungel... 

Det är Ada som är filmens berätterska och en del av filmen är också berättad ur Adas point of view, Adas synvinkel. Anslaget ges redan i början av filmen när hon tittar genom sina fingrar. När hon berättar om händelser som hon inte upplevt själv, men som hon vet hände, är hennes redogörelse berättad på ett objektivt vis, med en objektiv kamera placerad på distans som exempelvis i scenen då dottern förråder henne och går med Adas gåva i stället för till Baines, till sin styvfar Steward. 

Precis som det i filmen The Piano sker möten mellan olika kulturer och civilisationer, då när den av kyrkan underkuvade koloniserade engelsmännen möts av den ”primitiva” urbefolkningen, så förenas där även olika berättarstilar och tekniker. Det är en av de kvalitéer som gör att The Piano känns så rik på upplevelser.

Diskussionsfrågor
* Är man riktigt intresserad av film, bör man se den ändå till slutet, dvs. även läsa alla eftertexterna. Ofta får man då vara med om något meddelande som fördjupar filmupplevelsen på något vis. På slutet av The Pianos eftertexter står filmens motto, författat av den engelske poeten och journalisten Thomas Hood som levde mellan åren 1799 - 1845:
”There is a silence where hath been no sound / There is a silence where no sound may be / in the cold grave, under the deep, deep sea.” 
Varför valde Jane Campion att få dessa rader med i filmen och varför hon placerade dem på slutet i stället för i början av filmen?

* Jane Campion använder sig rikligt av, vad man för enkelhetens skull kan kalla, symboler. En sådan kan vara 
- Baines ansiktstatuering, 
- den tunga, våta och djupa dyngan som Ada trampar i på väg till Baines, 
- pianot, 
- änglavingar, 
- de naturnära maorierna, 
- hunden som slickar Stewards hand när denne smygtittar på Baines och Adas sexuella förspel etc. 
Varför använder sig Campion av dessa? 

The Piano är ett triangeldrama. Mycket i filmen är utformat som en triangel. Nämn några ställen. 

*  Steward bevittnar sin hustrus kärleksmöte med Baines från deras första omfamning. Han har möjlighet att förhindra att de älskar med varandra men han gör det inte. Varför?

The Piano är en så kallad kostymfilm, som utspelar sig i en svunnen tid. Skulle den kunna utspela sig i dag eller till och med i framtiden? 
Varför tror du Jane Campion valde mitten av 1800-talet för sin film? 

* Det finns definitivt änglar i The Piano. Men finns det skurkar i denna film? Vem tycker du, ber sig skurkaktigt åt och mot vem?

Besvarar du dessa frågor, kommer du att finna att The Piano skänker även större upplevelse. 

lördag 2 september 2017

Svampens Dag

Det här året tillfaller Svampens Dag på söndagen den 3 september.
Följande 38 ord är ett citat: ”Svampens Dag är ett nordiskt samarbete mellan Sverige, Norge och Danmark. Sveriges Mykologiska förening står för planeringen i vårt land och samarbetar med Biologiska föreningar, Botaniska föreningar, Länsstyrelsen, Museer, Nationalparker, Naturskyddsföreningar, Naturum, Studiefrämjandet, Svampfärgarsällskapet, Svampföreningar, Svampkonsulenterna och Turistbyråer.”
Och följande 1001 ord har jag författat alldeles själv. Det behöver dock inte betyda att de äro alldeles svampiga. 

Hemma hos oss har vi ett skåp fullproppat med olika sorters medicin. Och varför det, kan en inkvisitorisk själ fråga. För att medicintillverkarna ska smörja sina fickor, såklart. Inte med någon lotion alltså, utan med pengar. Och det är sällan vitrockarna skriver ut bara en medicin åt gången heller. Eller?
”Jag har skrivit ut 50 piller åt dig och jag vill att du äter upp 40 av dem!”, säger läkaren.
”Kan jag inte bara köpa 40 då, så kan jag komma tillbaka och köpa de sista 10 om jag behöver dem?”, frågar jag.
”Nej, du ska ha några i reserv. Just in case.” 
”Just in case? Bara i låda?”, undrar jag skämtsamt, men hen märker ingenting, hen är nämligen döv på det örat.
”Och vad ska de vara bra för?”, försökte jag.
”De motverkar biverkningarna som du får utav de första”, svarade vitrocken.
”40 mot 30. Det verkar som om biverkningarna vinner.”
”Okej, ta 40 av dem också, i så fall. Vi garderar med ett kryss. Är du nöjd nu?”
Det här var samma kväll som mina föräldrar firade sin bröllopsdag. Plastbröllop eller nåt sådant. Härdad plast. 
Jag kom till akuten mitt i natten. Jag var festklädd i min finaste klänning och jag hade med mig en portion ungersk svampgulasch och några svampar som gulaschen var redd på. Jag hade även en svensk svampbok med mig.
”Jag har ätit av de här svamparna”, svamlade jag, ”och de verkar vara ruskigt giftiga enligt den här boken.” Jag slängde boken framför killen på akuten. Den jourhavande tarmskräddaren tittade i boken, sedan på svamparna och konstaterade:
”Nog verkar de vara giftiga alltid. Hur länge sedan var det du åt dem?”
”Jag kastade mig i taxin omedelbart efter att jag ätit dem och här har jag ju inte väntat längre än en och en halv evighet, så det kan inte vara mer än 4 timmar sedan”, fastställde jag anklagande.
”Det här är akuten, du vet. Här kan man få vänta ett tag, man beställer liksom inte tid i förväg”, försökte killen förklara. 
”Nej”, svarade jag, för att visa att jag förstod. ”Här beställer man tid i efterväg när man är död och begraven och definitivt bortglömd. 
”Jag förstår om du är lite uppskärrad, det skulle jag också bli om jag visste hur risigt jag låg till. Finns det några andra som har ätit av de här svamparna eller är du ensam om att vara så korkad att du äter först och kollar om det är giftigt sen?”
”Farsan och morsan, men de ville inte komma.”
”Va!? Är de redan i koma?”, frågade akutaren upprört.
”Nej, jag sa; de ville inte komma. Pappa påstår att det är en dum svensk svampbok som inte kan skilja mellan en kantarell och en atombombssvamp. Han har käkat sådan svamp sedan han var en mycket liten spermie, hävdar han”, förklarade jag. ”Borde vi kanske hämta dem?”, undrade jag, som faktiskt blivit lite orolig nu när akutaren sa att jag låg risigt till efter mitt svampintag.
Akutaren log överseende. ”Det här är Sverige, flicka lilla, det är ett fritt land. Här är det inte brottsligt att dö. Det är brottsligt att försöka ta livet av sin dotter däremot, så nog skulle jag kunna låta hämta din far. Å andra sidan, om han överlever så överlever nog även du, och då har han inte gjort något brottsligt. Det är logiskt.”
”Glasklart. Jag tror dock att jag håller på att svimma”, framhöll jag med märkbart svag röst.
Han tittade på klockan och sa: ”Som korvspad! Det förundrar mig inte alls. Tiden håller på att rinna ut.”
Jag fick ett plastförkläde ovanpå mina festkläder och akutarna stoppade ner en oljeledning i min hals. Ledningen var några nummer för stor för att min mun skulle kännas tillräcklig. Jag tror att de råkade slänga käken ur led och jag kändes som en orm när den ska sluka en elefant. Den största av dem alla, loxodonta africana, det vill säga savannelefant.
”Hur känns det?”, hörde jag någon fråga ett par galaxer bort, men jag brydde mig inte om att svara. Sedan kände jag att de hällde i en vätska som var svart som rysk olja av allt aktivt kol in i en tratt som var tillsluten den ruggigt långa, tjocka oljeledningen. De hällde hinkvis i röret. Jag undrade hur det kom sig att det inte sprängdes, men jag kunde inte fråga eftersom jag hade munnen full. Sedan spydde jag. Så där sju Niagarafall plus två Njupeskär. Men först efter att jag pinkat på mig fyra Victoriafall och en Hallamölla.
”Bra! Nu ska vi bara göra om det här två-tre gånger, så kommer du att känna dig som född på nytt”, försäkrade medicinmannen och jag trodde honom eftersom jag kände mig som nydöd.
När de var färdiga med mig kom en syster in med en blå nattskjorta där det stod ”Tillhör Landstinget” på bröstet. 
Att de skryter med sånt. Skulle jag ha en sån, så skulle jag brodera på den ”Jag svär att den här inte är min!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!”, med trettiotre utropstecken efter, för att betona hur lite jag gillar den. 
”Här får du en fin nattskjorta”, sa syster som inte var min syster, ”så att du inte smutsar ner våra sängkläder.”
”Kunde jag inte fått den innan ni pumpade in hela Svarta Havet i mig?”, frågade jag lite försiktigt.
”Denna tillhör Landstinget, kära du! Aktivt kol går inte att tvätta bort ens med samtliga tvättmedel som de visar på alla tevekanaler sammanlagt”, svarade styvsyster. 

Klockan var fem på morgonen när jag rymde från sjukhuset iklädd bara en nattskjorta, Landstingets senaste och enda modell.
När jag kom hem låg morsan avsvimmad på golvet med en flaska hembränt motgift i handen, medan far höll på att skrapa ut resterna från svampgrytan och stoppa dem i sig, antagligen för att förstöra allt bevismaterial. 
”Denna svampgulasch var bättre än någonsin, eller vad säger du?” Han tittade på mig i min Landstingsskjorta och sa ”Samma mundering som min saliga mor bar när hon mjölkade kor i Ungern för ungefär femtio år sedan.” 

Ett enfaldigt leve för svampens dag!



måndag 28 augusti 2017

Den 26 augusti är utnämnd till ”Alla hundars dag”

Den 26 augusti är utnämnd till ”Alla hundars dag”
I Sverige skall alla hundar och deras ägare registreras. Det är bra. Nu väntar jag på en lag som påbjuder att samtliga skattesmitare och samtliga korrupta politiker och tjänstemän också skall registreras. Jordbruksverkets centrala hundregister upplyser om att det finns 855 905 hundar och 631 846 hundägare, det vill säga varje ägare tar hand om 1,35 hundar. 
Det påminner mig om en berättelse som en av mina döttrar berättade när hon var cirka 4 år lillgammal:
En kund kommer in i en djuraffär och vill köpa en tax. 
– Hur mycket kostar taxen?, frågar spekulanten. 
– 526 kronor svarar expediten. 
– 526 kronor? Det är inte lite, det. Skall vi säga hälften? 
– När blir jag nu av med den andra halvan?, undrade den knivförsedda expediten.  

I den ovannämnda statistiken ingår troligen även avlidna hundar, eftersom inte alla ägare är medvetna om att de ska rapportera när hunden dött. Det påminner mig om Gogols mästerverk Döda själar i vilken den företagsamme Tjitjikov köper upp de livegnas döda själar, i syftet att kunna belåna dem.
I Sverige finns för närvarande registrerade 345 raser och rasvarianter men bara 12 av dessa tillhör äkta svensk ras. Det är dansk-svensk gårdshund, drever, gotlandsstövare, hamiltonstövare, hälleforshund, jämthund, norrbottenspets, schillerstövare, smålandsstövare, svensk lapphund, svensk vit älghund och västgötaspets. 
Och när vi ändå pratar raser, då är det oundvikligt att inte nämna Victor Borges berömda iakttagelse, att skillnaden mellan en hund och en nazist är att hunden lyfter sin fot.
Vill du fördjupa dig i ämnet hundar, då kan du med fördel anlita min bok

tisdag 27 juni 2017

En stor svensk fyller år

Jag är en flykting. Liksom Bibelns Josef och hans maka Maria, vishetsläraren Konfucius, ”sagobröderna” Jacob och Wilhelm Grimm, författaren till pjäserna Barberaren i Sevilla och Figaros bröllop Pierre-Augustin Caron de Beaumarchais, upphovsmannen till frihetsdramat Rövarbandet Friedrich Schiller, vaxskulptrisen Marie Tussaud, konstnären Max Beckmann, målare och konstteoretiker, en av den abstrakta konstens grundare Wassily Kandinsky, fyrfaldig Oscarvinnande kompositör, musikarrangör, dirigent, och pianovirtuos sir André Previn, kulturfilosof, sociolog, musikteoretiker och kompositör Theodor W Adorno, författarna Giacomo Girolamo Casanova, Vladimir Nabokov, Heinrich Heine, Émile J’accuse…! Zola, Hermann Broch, Erich Maria Remarque, Stefan Zweig, Vicky Baum, Heinrich Mann, Franz Werfel, Walter Benjamin, Peter Weiss, Nelly Sachs, Gao Xingjian, konstnärerna Max Ernst, Marc Chagall, Jacques Lipchitz, filmregissörerna Fritz Lang, Otto Ludwig Preminger och miljontals andra.
Jag valde att fly till Sverige – liksom hundratals andra tjecker och slovaker på slutet av 1960-talet. I början av vår vistelse här, klagade vi en hel del över Sverige, när vi träffades. Gnäll fyllde våra samtal. Över svenskt bröd, svensk korv, svenskt öl, svenskt väder, men framför allt, svensk humor. 
Vi var helt eniga om att svenskar vet precis ingenting om humor, och vi hade många teorier om varför det förhöll sig på detta tragiska och nästan outhärdliga vis.
Vi pratade om slovakerna Lasica och Satinský, och om tjeckerna Suchý och Šlitr, och vi var sorgligt eniga om, att sådana humorstorheter kommer Sverige aldrig ens i närheten av.

Att flytta till ett demokratiskt land från en diktatur, är inte alltid lätt. Frihetens chock är troligen större än den som en albansk fåraherde som från en dag till en annan hamnar i Las Vegas skulle uppleva. Man är så pass paff över det att man inte bara får tänka vilka tankar man än vill, utan även uttrycka dem, och till och på köpet offentligt och högt, att man ägnar de första månaderna i det fria landet mestadels åt kritik. Det blir ett inre tvång, som manar en att pröva att det verkligen förhåller sig på det viset. Och då letar man febrilt efter något som man kan ha en aldrig så liten anledning att visa sitt missnöje mot.
Och då väljer man att rikta sin kritik mot det, som man tror sig veta något om. För oss tjecker och slovaker var det mat, dryck, väder och humor. 
De som erbjöd oss en fristad, fri tanke och valfritt sätt att uttrycka den, rymlig bostad och möjlighet att handla tiotusentals varor som man tidigare bara sett på reklam i insmugglade tidskrifter, de samma blev plötsligt i våra ögon barbarer, utan den rätta matkulturen, de rätta väderförhållanden och den rätta humorn. 
Är man rätt funtad, och nästan alla är det, går all denna jämmer över ganska så snart och man börjar samarbeta med sitt nya land, och njuta av alla de möjligheter som detta så generöst bjöd och bjuder på.     

Hans Folke ”Hasse” Alfredson är född 28 juni 1931 och fyller därmed åttiosex år i år. 
Alfredson brukar beskrivas som svensk komiker, filmskapare, författare och skådespelare. Han är dock så mycket mer. Exempelvis min och mest sannolikt även många andra invandrare en oöverträffbar språklärare och en introduktör till det svenska samhället: Några månader efter att jag flydde till Sverige, inhandlade jag en rad LP:er med utdrag ur Hasse och Tages revyer, allt ifrån Gröna Hund på Gröna Lund från år 1962, genom HålligångGula HundLådanSpader, Madame!88 Öres-RevynGlaset i öratSvea Hund på Göta Lejon till Under Dubbelgöken från år 1979, samt hundratals Lindeman-dialoger. Det är Hasse och Tage med vännerna Gösta Ekman, Lena Nyman, Monica Zetterlund, Tommy Körberg och Martin Ljung som lärde mig mitt nya landsmål. 
Det var mycket roliga och samhällsrelevanta undervisningstimmar. 
När jag exempelvis diskade – det svenskaste av alla invandrarjobb – lyssnade jag alltid på Hasse och Tage och anammade inte bara språket utan kulturen och sättet att tänka. 
Att vi flyktingar från Tjeckoslovakien kritiserade svensk humor kan tillskrivas inte bara den frustrerande tankens och ordets frihet, utan i stor grad även vår okunnighet om det svenska språket och den svenska vardagen. Är man inte väl förtrogen med den, utan låter sig hållas instängd mellan sitt hemlands korv och dito bröd, då kan man inte heller fatta och njuta av sitt nya lands humor.
Jag minns hur jag gottade mig i Spader, Madame!, både revyn och filmen, att jag tyckte att dess kavalkad av infall både var djup och satirisk och narrande och mästerligt underhållande, när plötsligt BAM!, SMACK!, POW!, jag fick slag i ansiktet och mellangärdet och pungen, när mången, helylle svenskfödda tidningskritiker, skrev ned den. Att den var det och det till vänster, och det och det till höger… Spader, Madame! var ett överklassnöje. Vad var det som den svenska kritikerkåren inte begrep? Var det den store europén Franz Schuberts musik, som spökade? 
Jag blev helintegrerad på kuppen, när jag, en diskande, pank, vitlökskorvälskande invandrare, genom min ihärdiga diggande av Spader, Madame!, genomgick en blixtsnabb klassresa, och lika plötsligt som oväntat, klassades som överklass. 

Jag vill hålla mig uppdaterad och hålla jämna steg med den inhemska samhälls- och kulturella utvecklingen, så det blev således ganska så många år sedan som jag lyssnade på Hasse och Tage, den meningsfulla humorns mästare, men jag är övertygad om, att dessa trettio, fyrtio, ja, till och med femtiofem år gamla texter fortfarande håller. Eftersom – och det är den sanna konstens sanna paradox – även det tidsbundet politiska, håller tvärs över alla decennier. Liksom exempelvis Francisco de Goyas Exekutionen den tredje maj 1808, Eugène Delacroixs Friheten på barrikaderna och Blodbadet på Chios, Georges Rouaults Vår Jeanne d’Arc och Honoré Daumiers ’Ni har ordet, min herre!’, är tidlösa, inte bara på grund av det mästerskap som är gjutet i dessa verk, utan i lika stor grad på grund av att dessa verk tidlöst och nötningsbeständigt strävar efter att förändra världen till det bättre. 
  
Grattis Hans Folke ”Hasse” Alfredson på din födelsedag. Du är kung, liksom en annan Folke, Carl Gustaf Folke Hubertus. Du kommer på sjätte plats bland mina största svenska hjältar, strax efter mina barn och barnbarn. 

Noterat med 1000 tecken

I Donald Sindens läsvärda bok A Touch Of The Memoirs, kan man bland annat lärorikt även läsa, att när John Ford filmade Mogambomed Clark Gable, Grace Kelly och Ava Gardner, klagade filmens producent Sam Zimbalist, att Fords inspelning var försenad med tre dagar. Ford grabbade då tre på måfå valda manussidor, rev ut dem, och med lugn röst konstaterade att “We're on schedule”. Jag drog till minnes denna underhållande berättelse om en av filmens absolut största filmregissörer, när jag fick ett mejl från en chefredaktör: ”Är väl inte helt förtjust i födelsedagshyllningar heller (är liksom Hans Alfredsson anarkist) men mina antiauktoritära fobier (som nog inte bara är politiskt tillskansade utan också ett tornedalskt arv på fädernet om att ’folk är folk’) ska kanske inte helt styra xxxxxxx publicistik😊 Och den här födesedagsgrisen är väl en, om inte den, kanske största just nu levande svenska kulturpersonligheten. Hm, kan du få ned den till en not? Alltså 1 000 tecken. /Stefan”
Jag svarade omgående: ”Var så god: 1860 av 5323. 
Vill du ha det ännu kortare, deletea samtliga vokaler. Texten kommer att fungera ändå, skall du se. På återhörande \/ladimir”

måndag 26 juni 2017

Dödsruna: Mats Johansson är död

Vi blir allt friskare och lever allt längre!, basunerar media ut samtidigt som de ger oss allehanda råd om hur vi skall bibehålla vår hälsa genom att äta bättre, sova längre och stressa mindre. Enligt SCB är medellivslängden i Sverige 84,0 år för kvinnor och 80,4 år för män. SCB sitter dock inte på samma statistiska beräkningsmodeller som mitt pensionsförsäkringsbolag, enligt vilket jag kommer att leva i 172 år. Därför utportionerar och utbetalar det mina privat sparade pensionspengar i takten anpassad till denna beräkning. Jag har varit i kontakt med mitt pensionsbolag, för att påpeka att sannolikheten att jag skulle leva tills jag är 172 år inte är alltför stor, eftersom jag redan nu, vid 70-års åldern, känner mig ganska så trött omedelbart efter exempelvis Vätternrundan, och att jag därför gärna skulle vilja be om att få något högre månatlig andel av mina sparade pengar än de beviljat. De svarade att den kommer att höjas succesivt, så att de skall hinna tömma mitt pensionskonto helt precis till tidpunkten vid min estimerade död, att det således är de som tar risken, eftersom om jag lever längre än de räknar med, går de dessvärre back. (This story is based on the true story.)

Trots att vi lever allt längre, har jag på sistone skrivit alltför många minnesord över de av mina bekanta som inte klarade av att förbättra Sveriges medellivslängd, utan dog i en betydligt yngre ålder, som exempelvis Mats Johansson som bara blev 65 år ung.  
Om det är arbetsmeriter som mäter hur väl vi nyttjade vår stund på jorden, då har Mats Johansson lyckats mycket väl. Googla honom eller titta på Wikipedia https://sv.wikipedia.org/wiki/Mats_Johansson_(journalist). Han hade en massa höga politiska uppdrag, var politisk chefredaktör för Svenska Dagbladet, redaktör för Svensk tidskrift, VD för näringslivets tankesmedja Timbro, chefredaktör för nyhetsbyrån NPT och så vidare. Han författade även böcker, kanske tjugo stycken. Och så recenserade han böcker i olika tidningar och tidskrifter. Och det är från denna hans bana jag minns Mats, och vill härmed ge honom en postum eloge. 
Som recensent var han osedvanligt öppen och fri, han verkade inte styras av förutfattade meningar. Han kunde ta sig an och skriva om böcker och författare som inte var alltför kända, som inte tillhörde hans politiska sfär, och han kunde uppskatta en skarp blick och välformulerad penna oavsett vem den tillhörde. Hur många sådana skribenter finns det egentligen? Kom gärna med namngivna förslag. 

Mats och jag umgicks inte i samma kretsar, vi har aldrig träffats, vi delade inte samma ideologi, men han uppskattade ändå en del av mina böcker och delade med sig sin uppskattning genom att skriva till mig eller att recensera dem. Som exempelvis min bok Friheten i kulturen. ”(…) Sådana formuleringar och andra underhållande interiörbeskrivningar vimlar det av i en högst olämplig och inkorrekt bok av Vladimir Oravsky, författare och flitig gisslare av det svenska kulturetablissemanget. Hans bok har undertiteln ’reflexioner kring tystnad och repression’ inom detsamma och erbjuder just detta, fast mer som larmande buller än stilla andakt.
Få storheter frikänns i hans domstol, särskilt inte de lokala potentater (…) Men skriva kan han. En bisarr ramberättelse om hur arvtagarna till Astrid Lindgrens verk sköter sitt värv och lyckas stoppa andras (läs Oravskys) oönskade verk får tjäna som illustration till hur mygel och vänskapskorruption frodas i kulturkretsar.
Det är inte så konstigt med tanke på hur anslagsberoende och nätverkskopplad denna värld är. Desto viktigare med öppna skildringar av densamma, gärna med namns nämnande som hos Oravsky. Fler avslöjande kulturjournalister önskas, färre reklamskrivare.”
Visst berättar detta klipp ur en recension en del om en av mina böcker, men du som kan förstå vad du läser, ser med det samma, att klippet även berättar mycket, riktigt mycket, om Mats, och hans freds-, frihets- och jämlikhetspatos.  
Tack Mats för dina brev, recensioner och ditt öppna sinne. 
Vi ses där uppe om 102 år, precis som mitt pensionsförsäkringsbolag räknat ut, och då skall vi häckla den himmelska överheten.