onsdag 6 december 2017

Vladimir Oravsky, vår ständige medarbetare, tilldelades ett stipendium. Ytterligare ett.

Vladimir Oravsky, vår ständige medarbetare, tilldelades ett stipendium. Ytterligare ett.
”Jag har härmed glädjen att meddela att du genom beslut i Författarnas Kopieringsfonds stipendienämnd den 4 december 2017 tilldelats ett stipendium om 60 000 kronor. Stipendiet är skattefritt.
God Jul och Gott Nytt År! Önskar Författarnas Kopieringsfond.”

Något förenklat, kan man säga att Författarnas Kopieringsfond är en stipendienämnd inom Sveriges Författarförbund som har till uppgift att bland enskilda upphovsmän fördela medel avseende ersättning för skolornas, högskolornas och universitetens kopiering ur litterära verk så som skönlitteratur, facklitteratur, barn- och ungdomslitteratur, kulturjournalistik, översättning, och utgivna dramatiska verk. Stipendiemedlen erhåller Sveriges Författarförbund genom den upphovsrättsliga förvaltningsorganisationen Bonus Copyright Access. 

Skulle varje utmärkelse, pris för vunnen tävling, eller tilldelat stipendium, medföljas med en medalj eller orden, då skulle min bröstkorg se ut som den 27-årige kronprinsen Carl Gustafs, när han i september 1973 tillträdde den svenska tronen. Alla dessa priser och utmärkelser är jag naturligtvis tacksam för, eftersom jag till 100% håller med David Hume, som så vackert tvetydigt konstaterade ”Everything in the world is purchased by labor”.



Vladimir Oravsky av Ole Schwander efter Brian Howes skivomslag till Lungfishs album Feral Hymns. Bilden finns i boken DU ÄR MITT BARNBARN, JAG ÄR DIN MORFAR

onsdag 22 november 2017

Ännu en bok om katten Beatrice

Ännu en bok om katten Beatrice

Det är tre år sedan som den senaste boken om den eviga överlevaren, gatukatten Beatrice gavs ut. Den hette BEATRICE TAKES A TRIP, och många, riktigt många läsare bland Beatrices stora beundrarskara undrade, när nästa volym med Beatrices tankar och äventyr äntligen kommer att berika deras liv? 
Beatrice var ute i världen, den engelsk- och danskspråkiga, och hennes skapare Vladimir Oravsky, hade också andra starka personligheter att lyssna på och ta hand om. Yes, även djurvärlden är begåvad med starka personligheter.
Nu är dock Beatrice tillbaka, med nya äventyr och minnen, och villig att dela dessa med dig. 
De är samlade i volymen BEATRICES PRANK, ERINDRINGER OG EVENTYR : ENDNU EN BOG OM OG MED KATTEN BEATRICE / BEATRICES UPPTÅG, ERINRINGAR OCH ÄVENTYR : ÄNNU EN BOK OM OCH MED KATTEN BEATRICE. 

Beatrice verkar kunna det mesta, skriva kan hon dock inte, åtminstone inte än, säger hon, och Vladimir hade mycket roligt att lyssna på och anteckna hennes berättelser. Både han och Beatrice är övertygade om att du som skall bekanta dig med Beatrices spännande och överraskande berättarsessioner, kommer ha riktigt kul inte bara under tiden som du läser dessa, utan även långt efteråt. Liksom du hade det när du kom i kontakt med Beatrices tidigare volymer.

Även BEATRICES PRANK, ERINDRINGER OG EVENTYR lämpar sig för både barn och vuxna. 

Det är Beatrice som är på omslaget, fångad av ingen mindre än Ole Schwander. Så såg Beatrice ut när hon var kattunge och konfronterades med natten. Då visste hon fortfarande inte att hon hade minst nio liv, och en sällsam förmåga att vända varje mörker till ljus och hopp.



BEATRICES PRANK, ERINDRINGER OG EVENTYR kan köpas exempelvis här och lånas på vilket bibliotek som helst, exempelvis här.


tisdag 21 november 2017

Kan man jämföra äpplen med päron?

Kan man jämföra äpplen med päron?

Som alltid, är svaret beroende på vem man frågar och vad laddar man äpplen och päronen med? 
Jag lämnade Tjeckoslovakien efter Warszawapaktens ockupation i augusti 1968. Den 1 december 1989 tog det tjeckoslovakiska kommunistiska partiet avstånd från detta förödande intrång och tre dagar senare antog Sovjetunionen samma doktrin. Under hela 21 år var det dock brottsligt att hävda att ockupationen inte var för mänskligheten absolut nödvändig, och kunde kosta en hennes jobb, hennes frihet eller utvisning från landet. Det var inte tillrådligt att en sådan blasfemisk tanke lämnade ens mun och nådde någon annans öra.
Att fly sitt födelse- och barndomsland har sina aber. Man hamnar i en verklighet där nästan allt är annorlunda: bröd, korv, majs och till och med krusbär. Det är inte för intet Carl Jonas Love Almquist utbrast ”Blott Sverige svenska krusbär har” – han visste vad han talade om, eftersom han de 15 sista åren av sitt liv levde utanför Sverige. Himmel, regn, snö, dagsljus, människor och deras seder och bruk, allt, nästan allt är olikt.
Men vad är det som är mest avstickande? 
”Tala är silver, tiga är guld”, predikar ordspråket, men i Tjeckoslovakien under min uppväxt, gällde snarare tala ger fängelse, tiga räddar liv. Man yppade inte sina tankar ens i ett uppgrävt hål i rädslan för att vassen som växte upp ur det skulle avslöja en, likt det var i den danande myten om Kung Midas och hans åsneöron.
Vi kom fram till denna livsnödvändiga visdom som en motreaktion till den av överheten påbjudna öppenheten: 
Pavlik Morozov var en sovjetisk, socialistisk hjälte, som överheten i den delen av världen mer eller mindre tvingade att dyrka. Morozovs påstått förebildliga gärning bestod i att han, enligt läran, angav sin fader, som var kulak, för sovjetmakten, med påföljden att fadern utsattes för en undersökning som inte ens storinkvisitorn Tomás de Torquemada varit mäktig, och att den rättrogne Pavlik blev rituellt mördad av de av sina släktingar som vid den tiden ännu inte hade hamnat i den sovjetiska korrektionsfinkan. Det har i Kremls och Hradčanys salar förväntats att det socialistiska barnets stora dröm skulle vara att ange någon släkting, bli mördad för det, och därefter hyllas som martyr, vilket sedan skrupelfritt skulle utnyttjas i fostran av nya martyrer ända fram till den dag när martyrdyrkan för faders- och familjeförräderi inte var det mest nödvändiga för mänsklighetens överlevnad. Människan skulle bara lita på staten och på Partiet vilket, så klart, var en och samma sak. Det krävdes en nydanande och bokstavligen halsbrytande pedagogik för att åstadkomma detta, eftersom huvudingrediensen i denna lita-blint-på-oss-mentalitet skulle nås genom en lära, enligt vilken människor under inga omständigheter skulle lita på varandra, eftersom även den till synes mest älskvärde fars blod, kunde bära på individualismens smitta. Blind tro och angiveri var de ideal de socialistiska makthavarna inympade i sina medborgare. Alla skulle vara varandras vakter och på det viset garanterades Macht und Ordnung. Så långt överhetens drömmar. 
I Sverige, liksom i stora delar av världen är allt detta, ganska så annorlunda. Här har vi Facebook och Instagram och Facegram och Instabook och allt detta tillsammans uppmanar oss att tro att tiga är botten och pest och kolera, och tala är vinst, kärlek och framgång. Allt måste meddelas alltid och till alla. När du fick mens och vad åt du samtidigt, var och med vem – får absolut inte undanhållas någon, om du inte vill känna dig utfryst och utanför och asocial och omedial. 
Det svårtydbara i sammanhanget är, att denna tsunami av öppenhet, går stick i stäv mot det vad svenskarna är mest kända för i den vida världen. Svenskarna är slutna, tystlåtna, reserverade, svarar både danskar som australiensare om man frågar dem. De är sannerligen inte uppdaterade. 

Fast svenskar har historiskt sett alltid pratat med varandra, dock inte i hissen eller i matbutiken. Följande minne påkallar min uppmärksamhet: 
När jag tjänstgjorde som tolk åt en delegation av skogspotentater från ett socialistiskt, numera försvunnet land, som kom hit för att studera det svenska systemets överlägsenhet, frågade de ärade gästerna hur man i Sverige kan övervaka ett så stort geografiskt område, och hur man exempelvis kontrollerar att återplantering verkligen sker efter avverkning. Den tillfrågade svenske tjänstgörande juristen svarade att svenskarna skarpt övervakar varandra och att varje granne på ett självklart sätt håller myndigheterna informerade om någon missköter det hon är ålagd. Detta, menade juristen, var inte först och främst ett utslag av omsorg om den svenska skogen, utan ett utslag av avundsjuka: Tvingas JAG till återplantering, så bör även DU göra det. 
Sagda delegationen stannade i Sverige ytterligare några dagar och visst imponerades dess delegater av mycket här i Sverige, men det starkaste intrycket förblev ändå att Sverige i vissa avseenden var ett lika äpple- som päronaktigt land som deras.

onsdag 15 november 2017

War is over

War is over

John Lennon och Yoko Ono Lennon lanserade på sin tid kampanjen “War is over : If you want it”. 
Och så är det. Mänsklighetens framtid är avhängig av den enskilda människans vilja och hennes vardagsgärningar. 
I dag tänker jag återigen på detta. Anledningen är att jag under en hel månad tvingades att skriva debattartiklarna Samarbetar Com Hem med porrindustrin? och Com Hem och Sverigedemokraterna och Com Hem och mörka krafter och några få till, i vilka jag tog upp problemet med alla dessa mejl från astrid.l och juni.l och edith.j och juni.c och ellen.a och tuva.l och molly.b och alice.l och alice.s och iris.l och iris.s och jane b och juni.h och marinka.v och molly.h och amanda.p och sara.g och alma.l och saga.g och alva.n och iris.b och ebba.f och ellen. h och ines.n och maja.l och signe.o och stella.m och nova.n och emilia.l och nellie.h och amanda.p och alice.a och julia.g och ella.h och astrid.j och selma.h och julia.o och edith.s och sara.l och agnes o och och och, som  drabbade mig som de plågsamma flugsvärmar man läser om i 2 Mos 8:24. 
Men efter en intensiv månad upphörde dessa och solen strålar återigen in i mitt arbetsrum.
Hur kommer det sig? 
Det kan vara så att den eller de som iscensatte detta mejlbombardemang tröttnade helt enkelt när de sent omsider märkte att det inte ger någon som helst utdelning. Eftersom visst är det så att sexhandel är liksom största delar av människans verksamhet driven av kommersiellt tänkande.
Det kan också vara så att Com Hem tog till sig mina skriverier och fattade att de inte nödvändigtvis gagnade deras reputation i dessa #MeToo-tider.
Det kan även vara kombination av de två ovannämnda skälen och det kan naturligtvis vara en ren tillfällighet att förföljelsen upphörde just nu. 

Men eftersom jag är en skrivande människa, vill jag tro på ordets makt. Och då vill jag också tro att det är mina debattinlägg som bidrog till det önskade resultatet. Om så är fallet, då är det inte första gången som jag lyckades att korrigera en verksamhets riktning: en vd på en privatbank fick avgå och en gd på statlig myndighet omplacerades. Så du som önskar att du och dina barn får leva i en smula bättre värld, fatta pennan. Världen törstar efter ditt engagemang.
Tack posiphone.blogspot, JPS Media, Expressen, DN, Opulens och Aftonbladet för ert engagemang.

torsdag 9 november 2017

A Day in the Life

A Day in the Life 

And though the news was rather sad / Well I just had to laugh
I saw the photograph / He blew his mind out in a car
He didn't notice that the lights had changed / A crowd of people stood and stared
They'd seen his face before / But nobody was really sure if he was from the House of Lords
I saw a film today, oh, boy / The English Army had just won the war
A crowd of people turned away / But I just had to look
Having read the book / I'd love to turn you on
(…)
I read the news today, oh boy / 4,000 holes in Blackburn, Lancashire
And though the holes were rather small / They had to count them all
Now they know how many holes it takes to fill the Albert Hall / I'd love to turn you on

Det är första och tredje versen från Beatleslåten A Day in the Life och jag har svårt att tänka mig att det finns någon musikintresserad som inte är bekant med den. Det sägs att sången är ett av de kryptiska budskap som beskriver den dag då Paul McCartney dog i en trafikolycka. Som tur är, har detta aldrig hänt. 

Varje musikintresserad människa har ett soundtrack som ackompanjerar hela hennes liv, sägs det. I mitt inre hörde jag Day in the Life när jag på ett övergångsställe blev påkörd av en grå Toyota och låg på den asfalt som turliges inte tog mitt liv.

Att Day in the Life bär på ett tema som beskriver en påkörning liknande den som jag blev utsatt för, är en av anledningarna att den trädde fram från mitt undermedvetna. En annan är att jag skrev och regisserade en film med titeln A Day in the Life. Det musikaliska huvudtemat i den var Beatleskompositionen A Day in the Life. Jag fick höra denna ganska så många gånger, både när jag jobbade med filmen och även senare när jag satt i auditoriet på olika festivaler där denna visades. Filmens handling är följande:
Det är bitande vinter. Familjen Sandstorm, bestående av pappa, mamma och en dotter, stiger av ett flygplan på Kastrups flygplats efter en solig semester. Två tredjedelar av passagerarna skall dock fortsätta mot Stockholm Arlanda, flygets slutdestination. Familjen sätter sig i sin bekväma bil och kör mot sin bostad. Då avbryts bilradions stämningsfulla jul med den alarmerande nyheten, att det flyg de ankom med, blivit kapat av en terrororganisation, strax innan det återigen skulle lyfta, med krav om frisläppande av några politiska fångar från danska fängelser. I annat fall, hotade terroristerna, kommer planet att sprängas, med samtliga passagerare ombord. Hotelsens tidsfrist var 24 timmar. 
Sandstorms hinner knappast tänka tanken om den tur de hade då de steg av planet, när en fullastad tankbil körde på dem bakifrån, och strax därefter uppslukades deras bil av ett eldhav.
Fadern blev svårt skadad, modern ligger i komaliknande tillstånd och dottern behöver en akut transplantation om hon skall ha en chans att överleva. Läkarna bedömer att hon kan klara cirka 24 timmar utan transplantationsorganet. 
Det är upptakten till min film A Day in the Life

Moderns kritiska hälsotillstånd tillät inte att hon skulle kunna vara organdonator och på så vis rädda livet på sin dotter, faderns hälsotillstånd tillät det med nöd och näppe, men eftersom han insisterade, och hotade med självmord, förbereddes han för operationen. 
Alla slags blod- och andra tester gjordes och då kom det fram att fadern inte var en lämplig donator. Skälet var, att han inte var dotterns biologiska far, något som han inte hade ens en blekaste aning om.   
Hur hittar han dotterns biologiska far inom 24 timmar, när hans hustru inte är kommunicerbar? 

Gamla fotoalbum skulle möjligen kunna vara till hjälp…
Fotografier slår nämligen vakt om ett labyrintiskt sammanhang, de kan avslöja oanade kopplingar mellan personer och händelser, de kan stå för kontinuitet…

Just nu sitter jag uppenbarligen vid en av mina datorer och svarar på mejl med frågor hur jag har det, hur gick det, hur mår jag, vad sa doktorn, när blir jag fullt återställd, när kan jag komma käka en bit mat et cetera. Inte klokt vad många fantastiska, omsorgsfulla människor finns det. Som jag känner, men även för mig obekanta. Jag svarar naturligtvis samtliga, men förutom smärtan i en hand, en fot, ett knä och axlar just nu, har jag ytterligare en ”åkomma” sedan gammalt, jag vägrar att svara med samma formulering till var och en. Har människor gett sig tid att utforma sina frågor då måste jag ta mig tid att svara individuellt på var och en. Så uppkom tanken på denna korta sammanfattning av vad som hände mig de senaste dagarna. (I detta sammanhang tänker jag på två stora svenska författare: Hjalmar Söderberg, som kunde använda sig av de formuleringar som han var nöjd med otaliga gånger i allt ifrån sina brev till romaner, pjäser och litterär kritik, och så tänker jag på det intellektuella yrvädret, född på samma januaridatum som jag fast 98 år tidigare, August Strindberg, som berikade sin omvärld med en nästan oändlig kaskad av nya välformulerade infall.) 

Jag sms-ade till Gunnel H., kvinnan som på ett oförlåtligt vis körde på mig på ett övergångsställe: ”Hej Gunnel, Jag förstår att du har mycket att stå i nu bara 7 veckor innan jul, och därför hinner du inte fråga mig hur jag har det, och om du kan bistå mig med något, kanske en giftig Oleander eller en annan blomma värd att minnas, och så en cykelhjälm som du förstörde, och en sko – jag har sms-at dig en påminnelse på hela listan, sedan några dagar tillbaka, utan att du reagerade med bu eller bä.
Att ta sig till läkaren och röntgen tog sin tid, och utan en bra cykelhjälm kan jag knappast cykla, du förstår kanske hur jag tänker, att du troligen inte är ensam om att med bil jaga och köra på folk på övergångsställen. Jag tar taxi i stället, och är ganska så säker på att du förmår ditt försäkringsbolag att betala dessa resor. 
Jag provade min cykel här på gården eftersom jag ville försäkra mig om att den blev ställd i ordning, å gissa vad? En av pedalerna är kvaddad, så den måste bytas ut. Jag vet att du har två bilar och därför inte tänkte på att pedaler är ganska så väsentliga delar av en cykel. Jag vill gärna ha samma lätta modell som originalet, och inte något inhandlat i en Buttericksbutik för skämtartiklar. 
Du brinner kanske i hemlighet att veta vad min doktor kom fram till? Han klämde och vred på mig och fotograferade min fortfarande blodiga fot, mitt svullna knä, min regnbågsfärgade alltjämt uppsvällda hand och konstaterade ’You'll live, men jag ändå måste remittera dig till Ryhov för att röntgas’.
Gunnel, du behöver inte oroas, inget blev brutet, och läkaren menar att inom en vecka, tio dagar kommer alla svullnader och kanske även all smärta försvinna.
Det tråkiga är att jag fortfarande inte kan och inte ens bör göra mina dagliga knäböjningar, armhävningar och armövningar. Detta och faktumet att jag sedan du körde på mig orkar jobba dessvärre bara på halvtid, gör mig lite nedstämd. Men snart är jag på fötterna igen. Sedan får vi se hur lång tid det tar att ordna allt det juridiska.
Ha det så bra och ta god hand om dina vovvar. De behöver all mänsklig omsorg de kan få i en villa. Högaktningsfullt Vladimir Oravsky 
PS Jag kommer att offentliggöra dessa mina rader till dig så att du inte av misstag kommer på idén att förneka eller förvrida dem. DS”
Ja, så gick det under mina senaste dagar.
Now you know how many holes it takes to fill the Albert Hall / I'd love to turn you on

måndag 6 november 2017

Hatten av för cykelhjälmen och medkännande medmänniskor

Hatten av för cykelhjälmen och medkännande medmänniskor

Min mångårige medarbetande författarkollega Kurt Peter Larsen, färdades torsdagen den 2 oktober 2008 på sin cykel. Som en korkad tuffing - utan hjälm. När han vaknade den 3 oktober, var det på Rikshospitalet i Köpenhamn. Hur han kom dit vet han inte. 
Det har gått 9 år sedan Kurtans cykelolycka och han är fortfarande inte fullt återställd. Dessutom har han slutat skriva. Helt och hållet. Inte ens anteckningar gör han längre. Jag däremot fortsätter att pennfäktas med samma frenesi och då och då tillskriver jag mina bokstavsbyggen även Kurtan, eftersom jag fick höra att detta möjligen kan komma sporra honom till att återigen fatta pennan.
I går, den 2 november 2017, klockan 15:09 lämnade jag en av kassorna på ICA Maxi i Jönköping, och 5 minuter senare var jag på övergångsstället intill Herkulesvägens rondell. Mitt i den tydligt markerade övergången ser jag en grå Toyota närma sig. Bakom ratten sitter en äldre dam som inte verkar bry sig om det som finns framför henne och bilen. Jag har som fast rutin att alltid få ögonkontakt med den annalkande föraren när jag passerar en gata, men eftersom damen inte visade intresse för en sådan intimitet, försökte jag väcka hennes intresse genom att synligt signalera med min höjda högra hand. Damen måste ha missuppfattat min avsikt, eftersom i stället för att stanna, trampade hon på gasen och körde på mig. Inte ens nu stoppade hon bilen med det samma, utan körde vidare ytterligare 1 till 3 meter. Det blev först svart inför mina ögon, sedan var jag med om en intressant kombination av allehanda dansande cirklar. Jag hade svårt att andas och kände smärta i bröstkorgen. Men meddetsamma kom en ung kvinna till mig och en äldre herre och de två tog exemplariskt hand om mig. Denna handling räckte till att bröstsmärtan upphörde, så även cirkelformationerna. Mannen heter Robert V, kvinnan vågade jag inte fråga efter hennes namn, i dessa tider, kan något sådant vara ganska riskabelt och jag var redan tillräckligt tilltygad. Jag blödde från min högra hand, mitt vänstra skenben, min vänstra knä och lite grann även från pannan. Det är min cykelhjälm som åstadkom det sistnämnda, men detta är på inget vis en varning för att bära hjälm som huvudbonad, utan tvärtom, hjälmen blev ordentligt tilltygad, och skulle min skalle ramma asfalten med samma våldsamma kraft, då tror jag att jag i dag skulle kunna tävla med Kurtan i vem minns minst. 
Damen steg ut ur den gråa Toyotan hon så vårdslöst körde och sade ”jag såg dig inte”. Det kändes riktigt, riktigt bra, eftersom då blev jag säker på jag inte längre behövde frukta henne liksom Lars Vilks Jihad Jane. 
Eftersom det var fullt dagsljus, eftersom klockan var kvart över 3 på eftermiddagen, när det är fullt med folk kring ICA Maxi, eftersom jag befann mig på ett övergångsställe, eftersom jag försökte påkalla damens uppmärksamhet, eftersom den gråa Toyota inte är skriven på damen bakom ratten, och eftersom damen är nästan 69 år gammal, är jag benägen att tro att damen inte nödvändigtvis är hundraprocentigt lämplig till att färdas i en bil, åtminstone inte bakom ratten. Men jag kanske pratar i nattmössan, fast det är mitt på ljusa dan, dagen efter den beskrivna malören. Min högra hand liknar ett välfyllt kojuver och under huden på mitt högra knä smärtar något i storleken av en bautastor tjurtestikel. Det sistnämnda är rätt så konstigt eftersom direkt efter påkörningen, var det mitt vänstra knä, som gjorde mest ont, och det var den vänstra foten som jag hade svårt att stå på. Över huvud taget tycker jag att kroppen är en ganska så svårförståelig apparat eftersom i dag smärtar precis hela min kropp, inte minst nacken, ryggen och axlarna, delar som jag inte minns pinas av någon direkt smäll. Dessutom känner jag mig hängig, något som jag tillskriver den utdragna sömnfattiga natten.          

Min stolthet till cykel med 24 växlar blev till en krigsinvalid. Damen som körde på mig erbjöd sig att ge mig hennes cykel som hon förvarade i sin villa. Jag var i alltför stor chock för att kunna uppskatta denna gest. 
Jag har polisanmält påkörningen, diarienummer 5000-1375726-1. Vet inte hur det kommer att utvecklas, Elin, polisen som tog emot anmälan ställde de relevanta frågorna och var dessutom mycket vänlig. 
Jag har mejlat till Robert V och uttryckt min tacksamhet. Han är en medkännande hjälte i mina ögon. Jag skulle gärna vilja att även den unga kvinnan som också hjälpte mig, fick veta hur tacksam jag är. Med sådana människor runt omkring sig känns det lättare att andas även en sådan dag. Jag hoppas att du modiga kvinna, läser dessa snabbtecknade rader och sträcker på dig. Det har du all anledning till.

söndag 5 november 2017

Hur många krävs det för att dansa tango?

Hur många krävs det för att dansa tango?

Redan de gamla romarna var övertygade om den eviga och orubbliga sanningen i utsago ”ubi fumus, ibi ignis”, och två tusen år senare slungas det fortfarande som ett universellt och oövertrumfbart bevis, en joker som slår ut all förnuftig bevisföring. 
Ett rykte kan hur lätt som helst uppstå utan någon som helst gnutta sanning i det. Jag upprepar: ett rykte kan hur lätt som helst uppstå utan någon som helst gnutta sanning i det.
Att påstå annat är lika felaktigt som att i tid och otid åberopa, att ”det krävs två för att dansa tango”, alltså att skulden läggs på båda parterna i en konflikt. 
Är det verkligen så att ingen oskyldig någonsin blir angripen och falskt anklagad? Jag är övertygad om att det är kroniska och professionella bråkmakare som oupphörligen sprider dessa och liknande irrläror som om dessa var oantastliga, vetenskapliga sanningar, och alla de milliontals skuldlösa världen över, som hux flux föll offer för våld och tyranni, argumenterar således förgäves för sin oskuld.
”Det måste finnas orsak där det finns verkan”, basunerar dessa professionella bråkmakare och viftar med fysikens formler och lagar. ”Allt kan inte uppstå från intet”, förkunnar de och gnider nöjt sina händer i vetskap om att de återigen lyckades skaka av sig sin skuld och lasta den på någon annan. Men frågar du desamma vad som fanns före Big Bang, Den Stora smällen, så svarar de att de inte har lust att blanda in hela universum i diskussionen, trots att det är precis det vad de gör och åberopar. 
Krigets första offer är sanningen, och de som hävdar att det inte finns någon rök utan eld, och att det krävs två för att dansa tango, är i krig mot sanningen. 
Baruch Spinoza menade inte bara att ”all materia är Gud”, utan också att ”var och en har så mycket rätt som han har makt”.

Jag blev påkörd på ett övergångsställe. Föraren som körde på mig tittade över huvud taget inte på vägen framför sig och märkte således inte att jag förgäves försökte påkalla hennes uppmärksamhet genom frenetiskt viftande. Hon inte bara körde på mig, utan fortsatte även att köra någon meter innan hon stannade. Hon steg ut ur sin bil först när andra två bilister hann stanna sina bilar och hjälpte mig att hasa mig från stället jag blev påkörd. Det första den självupptagna ouppmärksamma bilföraren sade när hon klev ut ur bilen var ”jag såg dig inte”. Varken då, eller senare frågade hon mig hur jag mådde, trots att hon såg att jag blödde och hade svårt att stå upp. Jag träffade henne dagen därpå, inte ens då kom hon på tanken att fråga efter mitt tillstånd, trots att jag kraftigt haltade. Jag frågade henne, ”har du sovit gott Gunnel?”, både med hänvisning till hennes samvete och att jag knappast kunde sova natten efter olyckan. ”Alldeles utmärkt”, var hennes svar. 

Varför träffade jag då denna i trafiken grovt vårdslösa bilföraren Gunnel dagen efter olyckan? 
Hon förstörde min cykel, en dyrgrip med 24 växlar och hon ville kompensera mig med att erbjuda mig hennes egen cykel som hon förvarade i sin villa. (Det är hennes ord.) Jag avböjde detta erbjudande, trots att jag inte sett hennes cykel. I stället kom vi överens om att hon skall sörja för att min cykel blev återställd, att jag får ett par skor eftersom den vänstra av mina Haglöfs Ridge II GT som jag köpte den 4 augusti 2016 för 1 499 kr blev skadad, att jag får en cykelhjälm och ett par Apple hörlurar, allt på grund av skadan som hennes vårdslöshet i trafiken hade åstadkommit. 
I vilket skick min reparerade cykel befinner sig nu vet jag ej än, men jag kan ana att alla skadade originaldelar blivit ersatta med någon billig piratkopia. Varför tror jag det?
Eftersom i stället för de förstörda Apple originalhörlurararna för iPhone 5s kom Gunnel med en svensk kopia som sitter riktigt illa i öronen och har dessutom en betydligt sämre dockningsutformning än originalhörlurar.  
I stället för min förstörda, riktigt dyra, fjäderlätta cykelhjälm av märke Giro, fick jag i ersättning en tung, klumpig, billig modell av märke Lazer. 
Hon kanske inte mindes vad är det hon förstörde, kan du anmärka. Jo då. Hon fick behålla mina grejer för att kunna anskaffa likadana. 
Jag tror inte att detta är någon slump. Jag tror att hon är sådan gentemot andra människor. Hennes hundar, hennes bilar, hennes villa, allt detta, verkar vara viktigare för henne än att göra rätt för sig.
Mina skor vill hon överhuvudtaget inte ersätta, Kan du gissa varför? Hon ifrågasätter att skon gick sönder på grund av att hon körde på mig. Jag frågade henne och detta är ordagrant återgivet. ”Menar du att jag skulle vilja sko mig på dig och nyttja denna olycka som du har vållat till detta?”
”Man vet aldrig!” var hennes kalla svar.
Vad kan man förvänta sig av denna Gunnel härnäst? Kan det vara så att hon så småningom kommer hävda att hon inte kunde förhindra att hon körde på mig på övergångstället mitt på blanka dan, eftersom jag inväntat henne och sedan utan förvarning kastade mig framför hennes bil? Att det krävs två för att dansa tango, och att utan min aktiva medverkan skulle hon inte ha någon som helst chans att köra på mig, på samma vis som hon inte skulle kunna klara av att ta några tangosteg utan en engagerad partner.

Denna påkörningsolycka som jag dessvärre varit med om på grund av denna Gunnel som inte tittade på vägen framför sig trots att hon närmade sig ett övergångställe och trots att hon befann sig utanför Jönköpings kanske största stormarknad, har bekräftat för mig att det finns tre sorters människor. 
De som vållar problem, skapar dålig stämning, provocerar och utlöser kriser och konflikter. I det här konkreta fallet är det Gunnel som trotsade och fortfarande trotsar allt som heter fredlig mellanmänsklig samvaro.
De som inte vill beblanda sig, de som vill vara neutrala, de som blundar och vägrar vittna och vägrar hjälpa. I det här konkreta fallet, är det människor som körde förbi eller gick förbi olycksplatsen utan att erbjuda någon hjälp, utan som på höjden tog ett snabbt foto av händelsen.
Och så finns det sådana som ställer upp. Sträcker ut sin hjälpande hand, erbjuder tröst. I detta konkreta fallet är det Robert V och en yngre kvinna, som med sitt engagemang bekräftade att människans framgångsrika överlevnad härrör från människans tillit till annan människa. Att det bara tillsammans med andra människor som människan är människa. ”No man is an island”, även om den vårdslösa, samvetsbefriade bilföraren Gunnel verkar tro det.
Och slutligen: Inte klokt vad många människor hörde av sig när de bekantade sig med 
Tack för alla hälsotillönskningar. 
Och ni som skrev att den vårdslösa bilföraren definitivt borde fråntas körkortet, måste vända er någon annanstans. Jag kan inte påverka ett sådant beslut. Liksom jag inte direkt påverkade den turen att hon Gunnel, inte skadade mig ännu mer.