lördag 17 december 2016

Johan Ehrenbergs Jönköpingskoppling

De flesta välinformerade människor i Sverige vet vem Johan Ehrenberg är. Han har skapat tidningsrubriker de senaste 40 åren, han finns rikligt representerad på nätet och så både pratar och skriver han gärna om sig själv och sina gärningar, senast i boken ”Falska minnen”. Jag gillar Johan om än inte för allt vad han gjort. 
Jag gillar inte konkurser som hans bolag var med om, eftersom de betydde att någon annan fick betala med sin tid och sitt anletes svett för dessa. Inte heller gillar jag att exempelvis under 2015 fick hans ”18 bolag nästan 23 miljoner kronor i driftsstöd”. Ty jag är ingen anhängare av tänket att ändamålet helgar medlen. Ty jag är ingen anhängare av tänket att på vägen mot ett utstakat mål, måste man acceptera ”sidoskador”, det vill säga offer av mer eller mindre oskyldiga, (även om jag är medveten om att vem som är oskyldig är inte så sällan en ideologistyrd definitionsfråga).  

Därmed blir det klart, att jag inte heller är någon anhängare av politiska ismer, eftersom samtliga använder sig av en mekanisk ångvält i stället för den av mig prioriterade handstyrda pincetten som rekryterings- och arbetsverktyg. Jag sprider inte de politiska ismernas budskap, oavsett dess hållbarhet eller sanningshalt. Min röst lägger jag i stället på döttrar och söner till Spartacus och Robin Hood och Juro Jánošík och Corisco och Jesse James och Emiliano Zapata och Francisco ’Pancho’ Villa och Salvatore Giuliano och Nikola Shuhaj och Oleksa Dovbuš och Stenka Razin och Sándor Rosza och András Juhász och Lampião och Diego Corrientes och Mandrin och Rob Roy … 

Johan Ehrenberg är en synnerligen produktiv och därjämte arbetsupptagen person. Ändå hinner han svara på mina mejl, läser mina artiklar, låter sin personal recensera mina böcker. Sådan uppmärksamhet kan man i den svenska tidningsbranschen förvänta sig bara från vänner, bekanta och de som tror sig och kalkylerar med att få profitabel utdelning av det. 
Numera ingår även mediekooperativet Fria Tidningar i Johans ETC, som fristående bolag ETC Fria AB. Även Fria har publicerat en rad av mina artiklar och recenserat mina böcker. 

År 2011 startade ett samarbete mellan Smålands Folkblad, en lokal socialdemokratisk tidningsförening och ETC. Den gemensamma satsningen lades ner år 2015. 
Tillsammans med mina senaste två artiklar ”Journalister som går i koppel” och ”Journalister som bär ansvar för rekrytering av SD-anhängare”, har jag skrivit cirka tio artiklar i vilka jag rapporterar om att Mediehuset Hallpressen som ingår i Herenco AB, ger ut så gott som alla tidningar som ges ut i Jönköping med omnejd: Jönköpings-Posten, Smålands-Tidningen, Vetlanda-Posten, Tranås Tidning, Smålands Dagblad, Värnamo Nyheter, Smålänningen, Falköpings Tidning, Västgöta-Bladet, Skaraborgs Läns Tidning, Finnveden nu, Höglandet nu, Skövde Nyheter, Tranås Aktuellt, Smålänningens Veckoblad och Jnytt och Jönköping nu. Och som om denna förkrossande tidningsburna åsiktsdominans inte var tillräckligt problematisk ur demokratisynpunkt, så vågar konkurrenterna, typ Jmini, inte visa någon som helst kritisk ståndpunkt gentemot Jönköpings-Posten och dess klonade syskonskara, antagligen på grund av att de själva vill ingå i denna klonfamilj. 

Jag mejlade mina mediekritiska Jönköpingsartiklar till Johan Ehrenberg. Han hörde av sig både skriftligen och även med ett nytt utspel: han skall våren 2017, återigen börja ge ut en veckotidning i Jönköping, den här gången under namnet ETC Jönköping.   

Jag är tämligen säker på att Jönköping är den medelstora svenska stad, som har flest lokala tidningar. Till dessa tillkommer lokala radiostationer- och lokala tv-sändningar. Jönköpings-Postens telefonförsäljare irriterar en i tid och otid genom att försöka pracka på en gratisprenumeration under varierad tidsperiod. Annars kostar J-P pengar. Generellt kan man säga att Jönköpings-Posten får in inkomster både från annonsbeställare och de som via köpet av J-P än en gång betalar för dessa annonser. Samtliga övriga lokala tidningar, pappersburna som digitala är inte bara gratis i Jönköping, utan de levereras även till ditt hem och tvingar dig att olästa släpa dem till pappersinsamlingen. Detta, tillsammans med att det politiska Jönköping inte är Sveriges rödaste stad, talar mot, att ETC Jönköping kommer att lyckas. 
Men det finns även ett annat sätt att se på det. Samtliga Jönköpingstidningar liknar varandra vad gäller det skrivna ordets utbud – de lånar varandras innehåll, inklusive faktafel och felstavningar och de är irriterande rundhänta med annons- och reklamutrymme. ETC Jönköping har således ett lika mastodont som heroiskt  arbete att utföra i Jönköping. Att städa rent augiasstallet är en baggis i jämförelse. Men då måste ETC Jönköping ta sig an uppgiften som en Rob Roy eller en Spartacus och inte bara som de förutsägbara rödgrönas enstämmiga megafon.
Lycka till Johan.

fredag 9 december 2016

Journalister som bär ansvar för rekrytering av SD-anhängare

Tidningen Kulturen publicerade min artikel ”Journalister som går i koppel” i vilken jag beskriver Anders Rydell ofria och hårt styrda arbete som kulturchef Jönköpings-Postens kedjeförsedda hundkoja. ”Jönköpings-Postens tillförordnade kulturredaktör Emilia Söelund går i Anders Rydells koppel. Och vems koppel går Jönköpings-Postens kulturchef Anders Rydell i, är tack vare mitt vittnesmål, inte heller någon hemlighet” skrev jag.
Man skulle eventuellt kunna tolka min artikel ”Journalister som går i koppel” att jag i den beklagar mig över att Jönköpings-Posten inte publicerar mina alster. En sådan tolkning vore felaktig. Jag har nämligen inget som helst behov att vara publicerad någonstans och därmed inte heller i Jönköpings-Posten, om behovet skulle vara närd av mitt behov av inkomst eller kändiskapsfaktor. Jag tjänar hyfsat på min penna och mina alster spelas och publiceras i ganska så många länder utanför Sverige.
Jag skrev ”Journalister som går i koppel” av andra, principiella och även  allmängiltiga, orsaker.       
Att jag ändå i Journalister som går i koppel” skriver om mig, är på grund av, att om jag skrev om någon annan då skulle mina rikt exemplifierade argument inte härstamma direkt från hästens mun, och jag skulle inte kunna belägga allt med hundraprocentig äkthetsstämpel.

Varför Anders Rydell och Emilia Söelund låter sig ledas i koppel kan jag bara spekulera i, men jag antar att min gissning sammanfaller med sanningen, att ingen av dessa ”journalister” någonsin skulle kunna försörja sig på sin penna, och ingen av dem kan tänka sig att försörja sig på annat vis. Och då föredrar de den förnedring som anställning vid Jönköpings-Postens dressyrbärstång tvingar dem till. De antar nämligen att självaste titeln ”journalist” skänker dem status. Men den typen av tvångströja-journalism skänker dem i själva verket inget annat än förakt. Samma förakt som de koppelförsedda ”journalisterna” i kommunistiska länderna fick utstå. Men de var ställda inför bara tre val: att skriva det som partipiskan tvingade den till, att hamna i fängelse, eller att jobba med något där deras intellektuella kapacitet på inget vis togs tillvara. Bohumil Hrabal och Václav Havel är två även i Sverige kända exempel på de sistnämnda.

Det förefaller att Jönköping är den medelstora stad i Sverige, som har flest lokala tidningar. Så länge Jnytt och Jönköping nu och JKPG Live inte blev uppköpta, så fanns det, rent teoretiskt, en förmodad demokratisk nytta med denna ”mångfald”. 
Mediehuset Hallpressen som ingår i Herenco AB, ger ut så gott som allt som ges ut i Jönköping med omnejd: Jönköpings-Posten, Smålands-Tidningen, Vetlanda-Posten, Tranås Tidning, Smålands Dagblad, Värnamo Nyheter, Smålänningen, Falköpings Tidning, Västgöta-Bladet, Skaraborgs Läns Tidning, Finnveden nu, Höglandet nu, Skövde Nyheter, Tranås Aktuellt, Smålänningens Veckoblad och Jnytt och Jönköping nu.
Herencos finansnetto, det vill säga resultatet från dess finansiella aktiviteter, intäkter minus kostnader var år 2015, 292 899 000, en ganska så hyfsad summa. Fast det är inte denna väl tilltagna verksamhetsvinst som är något som bör granskas, åtminstone inte från demokratiaspekten.
Som jag skriver i Journalister som går i koppel”, styrs ”journalisterna” Anders Rydell och Emilia Söelund av en lista med svartlistade journalister. Hur stor och omfattande denna lista är vet jag inte då den är hemlig. Att jag och den forne kulturredaktören Svante Svärd skulle vara de enda på den, är svårt att tro, inte minst med hänsyn till det långa antal tidningstitlar som Mediehuset Hallpressen styr och ställer över. 
Listor med oönskade personer är inte lagliga i Sverige, oavsett om det är ett mediehus som upprättar dem eller Polisen. 

Jönköping har förutom de ovannämnda ”tidningarna”, två som fortfarande inte är uppköpta av Hallpressen. Den ena ägs av Éric Moreau, den andre av Daniel Bacelj. Moreau refererar till min artikel Journalister som går i koppel” i reportagethttp://moreau.nu/hard-kritik-mot-jonkopings-postens-kulturjournalister/ . Daniel Bacelj, Jminis chefredaktör, ansvarig utgivare och delägare samt vd:n Mats Ottosson låtsas som om ingenting har hänt. Daniel Bacelj, Mats Ottosson och Jmini är konkurrenter till Jönköpings-Posten. Redan det är anledning nog, att liksom Moreaus, referera till min artikel Journalister som går i koppel”. Men då skall deras av mig förmodade ambition inte vara att låta sig köpas av Mediehuset Hallpressen. De måste antagligen tro att om de visar sin undergivenhet gentemot Jönköpings-Posten, då kommer deras strävan få bättre utgång. 

Denna betraktelsens rubrik är ”Journalister som bär ansvar för rekrytering av SD-anhängare”. Varför? Eftersom jag är ganska så övertygad om att ”journalisterna” av Anders Rydells och Emilia Söelunds typ bär ansvaret för rekrytering av SD-anhängare. 
Inte så få människor tror att alla de som röstar på Sverigedemokraterna, som enligt den senaste Sifo väljarbarometern har stöd av 15,6 procent, är ”rasister” eller invandrarfientliga eller på annat vis demokratifientliga. Så är det naturligtvis inte. De är ”bara” marginaliserade av typer som ”journalisterna” Anders Rydell och Emilia Söelund. De är ”bara” trötta på att vara på någons svarta lista. 

tisdag 6 december 2016

Journalister som går i koppel

Följande rader handlar om journalister som jag ger hållbara prov på att de går i koppel. Det är Jönköpings-Postens journalister, men inte vilka som helst, utan de som jobbar och ansvarar för Jönköpings-Postens kultursida, ett område som per definition borde vara det mest fria och därjämte oberoende.

Under de senaste månaderna skrev jag och mejlade cirka tjugo artiklar till Jönköpings-Postens kulturredaktion. Samtliga till följande tre olika adresser: kultur@jonkopingsposten.seemilia.soelund@jonkopingsposten.seanders.rydell@hallpressen.se. Artiklarna blev aldrig publicerade i J-P, något som är OK, det som däremot var en smula irriterande, var att jag aldrig fick en endaste bokstav i retur. Som om mina artiklar inte ens var värda en refusering. 
Möjligen nådde inte mina artiklar J-P:s extremt höga journalistiska standard, men de dög definitivt till för exempelvis Göran Greiders Dala-Demokraten och Guido Zeccolas Tidningen Kulturen, som uppenbarligen har en bristande kvalitetskontroll. 

Jag sökte J-P:s tillförordnade kulturredaktör Emilia Söelund på hennes arbetsplats, en, två et cetera gånger, utan framgång, den 28 november 2016 lyckades jag dock med denna nära på polisiära bedrift.
Mina frågor till henne var inte alltför intrikata: Har vi träffats någon gång tidigare eller har vi på något vis varit i kontakt med varandra tidigare, eller vad annars kan vara anledningen till att du behandlar mig med din monumentala tystnad?
Svaret jag fick var överraskande: Min chef Anders Rydell, sade Emilia Söelund, vill inte att jag tar emot dina artiklar och han sagt till mig att han meddelat det till dig.
Innan vi skildes, bad jag fru kulturredaktör att hälsa Anders Rydell att han är en lögnare, eftersom han aldrig kontaktat mig varken via mejl eller telefon eller på annat vis, och att jag tänker skriva en artikel om den apartheidkultur som råder på J-P:s kulturredaktion.
Naturligtvis har jag förväntat mig att efter en sådan anklagelse skulle herr kulturchef Anders Rydell kontakta mig, för att klargöra sin ståndpunkt, så skedde dock ej. Att fru kulturredaktör skulle våga förtiga min iakttagelse för honom, är knappast troligt. 
Anders Rydell är författare till två faktaböcker. Om Emilia Söelund talade sanning att det var Anders Rydell som förbjöd henne att ha kontakt med mig, och att han även meddelat detta till mig, då är det högst sannolikt att Anders Rydells talade som skrivna ord inte är mycket att lita på, inte ens när de är tryckta i böcker som utger sig att vara faktadokumentära.   
Jönköpings-Postens tillförordnade kulturredaktör Emilia Söelund låter sig ledas i Anders Rydells koppel. Vems koppel går Jönköpings-Postens kulturchef Anders Rydell i?

Du får göra dig en egen uppfattning baserad på följande:
År 1985 fick jag en tjänst som dramaturg på Jönköpings länsteater. Samtidigt utgavs några böcker skrivna av mig. De recenserades på J-P:s sidor, eftersom det var J-P:s policy att man skrev om vad som helst oavsett kvalité, så länge det hade koppling till Jönköping och dess omnejd. Fröken Yvonne Teiffel, som jobbade på J-P:s kulturredaktion, bjöd in mig för ett samtal och frågade om mina planer. Jag svarade att jag jobbade på att bli erkänd dramatiker och författare. Hon menade att man alltid kan ha drömmar men att ”inte ens jag” har lyckats med det. Inte ens hon… 
Sedan dess har jag kommit i personlig kontakt med Y. Teiffel bara en gång, då när jag undrade om J-P skulle kunna tänka sig att recensera min bok ”Friheten i kulturen” som var omtalad på många ställen inklusive Sveriges Radios P1. Teiffel bläddrade i boken och undrade ”Finns jag med?” 
”Känns det som om du borde vara med?” svarade jag. 
”Var finns jag, på vilken sida?”  
Förutom detta möte, skrev jag två gånger om hennes journalistiska (o)gärningar nerlusade med ofattbart många faktafel. En av mina artiklar avslutade jag med orden ”’Recensenten’ Yvonne Teif-fels namn var nog det enda som var felbefriat.”
Jag blev ändå ”adopterad” av Herenco-koncernens och därmed även Jönköpings-Postens huvudägare, Christina Hamrin. Jag fick i uppdrag att skriva hur många artiklar som helst åt J-P, jag var bjuden på J-P:s fester, och C. Hamrin kallade mig ”renässansmänniska”, och ville sammanställa ett porträtt om mig. Allt var frid och fröjd mellan oss ända tills det uppstod en spricka, som vidgades och vidgades ända tills vår ojämna vänskap sprack och omvandlades till dess motsats, och i stället för att vara hennes guldgosse blev jag persona non grata på Herenco.
”Konsten att tråka ut är att berätta allt”, skrev Voltaire, så här skall jag nämna bara några incidenter som så grundligt kylde ner C. Hamrins varma arbetsgivarkänslor.
-        Hon ville att jag skulle skriva negativa recensioner om Jönköpings länsmuseum som hon var på krigsstigen med, något som jag kategoriskt vägrade.
-        Hon betalade visserligen för mina artiklar, men mindre än vi kom överens om, hon menade att redan det att jag obegränsat fick skriva på hennes sidor borde jag uppfatta som ett privilegium, som många andra gärna till och med skulle betala för. Jag höll inte med henne och hon betalade alltid den begärda mellanskillnaden. 
-        Hon ville att J-P skulle göra ett intervjuporträtt med mig både när jag belönades med Jönköpings kommuns kulturpris, Jönköpings landstings kulturpris, samt något annat pris, men jag avböjde, helt och hållet av privata skäl.
Spiken i vänskapskistan blev när hon var på väg att avskeda dåvarande kulturredaktör Svante Svärd. Jag slogs för Svante, både för att han var riktigt kunnig, för att han inte gick i någons ledband och för att J-P handplockat honom och övertalat honom att lämna sitt jobb på Stadsbiblioteket i Jönköping. Jag menade att något ansvar måste även en mäktig arbetsgivare känna för sina anställda… Både Svante och jag flyttades ut i kylan och Svante flyttade dessutom till Kalmar, bort från Jönköping.   
  
J-P slutade recensera mina böcker, de omnämndes inte ens. Jakob S. Jónsson, en recensent som J-P anlitat flitigt, skrev till mig följande: ”(…) och fick en mycket anmärkningsvärd reaktion, som jag fortfarande funderar på vad man kan göra med. Yvonne Teiffel svarade och så fort jag nämnde ditt namn gick hon fullständigt i baklås. ’Honom publicerar vi ingenting om! Han har gjort bort sig här! Honom kommer JP inte att skriva om!’ var ungefär vad budskapet gick ut på. Inte fick jag veta vad det förskräckliga var Du ska ha gjort, men jag tycker reaktionen är av sådant principiellt intresse, att Du bör veta om den.”
Jakob S. Jónsson flyttade till Island.

Jag har hundratals artiklar trycka i ganska så många tidningar och tidskrifter, däribland även i Jönköpingslokala Jnytt och Jönköping Nu. Men samma dag som dessa tidningar köptes upp av Hallpressen, som ingår i Herenco ab, blev det totalt stopp för mig även där. Tänk på detta, om och när du kommer på idén att tycka att flera tidningar skapar större mångfald, vidgar informationsfälten och främjar demokratin. Det är inte alltid helt korrekt. Det enda som skapas är ett större annonsutrymme.   

Om någon skulle mot all förmodan hävda att Jönköping har inte bara fri press utan även en pressmångfald, så kan du på heder och samvete intyga att den friheten och den pressmångfalden som Jönköping bjuder på, är exakt den samma som det kommunistiska Tjeckoslovakien som jag rymde ifrån, bjöd på.

Andreas Söderlund delägde Jönköpings nyhetssajt ”JKPG Live”. När J-P:s kulturredaktör Nina Marjavaara tog ut sin mammaledighet, då ersattes hon tillfälligt med Andreas Söderlund. Även han fick direktiv att hålla mig och mina artiklar borta ifrån J-P. Hur vet jag det? Den 27 juli d.å. skrev han till mig att han gillade min text mycket, men att han inte vågade publicera den. Andreas Söderlund har således klarat av Jönköpings-Postens lydnadstest och utnämndes följaktligen till sociala medier-chef inom Hallpressen. Jag får önska lycka till Andreas och ännu större lycka till Hallpressen. Det måste kännas skönt att kunna rekrytera en sådan lydig medarbetare. Sverige har nästan allt, men det råder fortfarande en liten brist på ja-sägare. Sociala medier kan hjälpa till att avskaffa den. Exempelvis genom att uppmana folk att sluta tänka och i stället lajka så mycket som möjligt.

Jag vore orättvis om jag inte tillstod att Jönköpings-Posten faktiskt skrev om mig. Det gjorde den när jag fick sparken från tjänsten som Umeås kulturchef. Då tilldelades jag utrymme minsann, det rapporterades generöst om mitt förmodade misslyckande. Trots att J-P visste precis ingenting om vad som verkligen utspelat sig i Umeå bakom lyckta och på glänt öppna dörrar – all information som de lyckades samla på sig var ett resultat av den knappast tillförlitliga klippa och klistra metoden. Jag blev ingalunda tillfrågad att kommentera detta eller att ge min version…

Kulturen på Jönköpings-Postens kultursida präglas av korruption, det vill säga missbruk av makt för privat vinning. 
Kulturen på Jönköpings-Postens kultursida präglas av mutor, det vill säga tjänster eller andra förmåner som ges för att mottagaren skall se förbi sina åligganden och i stället tillmötesgå givarens krav.
Kulturen på Jönköpings-Postens kultursida präglas av nepotism, som är favorisering av släktingar eller vänner. Broder Anders Rydell, syster Nina Marjavaara, broder Andreas Söderlund, syster Emilia Söelund och stora syster Yvonne Teiffel är släktingar med varandra, då de alla är släkt med de som kan köpas att utföra ett journalistiskt jobb som inte är förenligt med oberoende journalism, åtminstone inte i ett fritt demokratiskt land.  

Jönköpings-Postens tillförordnade kulturredaktör Emilia Söelund går i Anders Rydells koppel. Och vems koppel går Jönköpings-Postens kulturchef Anders Rydell i, är tack vare detta vittnesmål, inte heller någon hemlighet.

Att en journalist går i någons koppel är liknande anomali som att en mö försörjer sig som prostituerad. 

Jag tillsände denna artikel till Jönköpings-Postens samtliga avdelningar och varenda en chef. Jag fick ett svar. Från kulturredaktionen: ”Vi kommer inte att publicera denna artikel…” 

I år högtidlighåller Sverige 250 år av Tryckfrihetsförordningen.

onsdag 16 november 2016

Med anledning av Internationella mansdagen

Med anledning av Internationella mansdagen
som ”firas” årligen den 19 november sedan 1999.

Det finns pojkar och även kvinnor som menar att Internationella mansdagen är ett skämt, trots att den enligt Wikipedia ”avser att fokusera på pojkars och mäns hälsa, uppmärksamma mäns bidrag till samhället, förbättrade relationer samt lyfta fram positiva manliga förebilder.”
Men Wikipedia är naturligtvis inte allvetande, så under tiden som jag lyssnar på en låt av Victor Borge, för vilken ingenting verkade vara heligt, snabbt komponera en fiktiv skämtsam dialog mellan en kvinna och en man.   

”Så här förhåller det sig ponken”, förkunnade Jabba von Wachenfeldt. ”Män är djur. Men misstolka inte detta. Vi kvinnor avskyr inte alla djur. Vi tycker faktiskt att vissa fän äro alldeles, ypperligt förebildliga. Säg ingenting, ponken, jag vet precis vad du vill säga. Du vill fråga mig vilka djur jag tänker på i så fall. Du ser hur lättgenomskådliga era förkrympta manshjärnor är. Okej. Här kommer några djur som är ypperligt förebildliga. Svarta änkan till exempel. Svarta änkans hanar kvalificerar sig till rena rama feministiska drömmen. Svarta änkan äter upp sin manliga partner efter att denne befruktat henne. Tänker han med picken och inte kan styra sin sexualdrift så bör han finna sig i sitt öde är man beredd att säga…” ”Får jag säga nåt”, säger ponken. ”Jag är lite osäker på att det är exakt så som du säger, du visa Jabba von Wachenfeldt. Den svarta änkans hane skulle lätt kunna försvinna från samlagsscenen med livet i behåll. Men inte med hedern i behåll. Att bli uppäten efter parningsakten är en hederssak. Hans gravida ’hustru’ behöver varje gram av protein för att deras ungar skall möta livet starka och krya. Därför erbjuder sig hannen för honan och offrar sig för barnens skull. Hatten av för honom, det kan man inte kalla annat än ett faderskap utan förbehåll. Kan du möjligen hålla med mig?” 
”Lyssna på följande ponke: Fläckig hyena är också ett djur som tjänar som ett föredömligt exempel för både män och kvinnor. Den lever i matriarkala klaner med en fast hierarki. Och positionen i hierarkin ärvs, det vill säga mödrar hjälper sina döttrar att få samma plats i ordningen som de hade. Hannarnas position är alltid och utan undantag underordnad honorna. 
Även en nyfödd honhyena har större rang i den sociala hierarkin än en erfaren hane. Honorna äter först, de tar de bästa bitarna, de sover på de bästa ställena et cetera. Deras klitoris är så stor att den lätt kan tas för en penis och deras blygdläppar liknar den manliga pungen. Hannarna är inte bara undergivna honorna, de saknar också det penisben som de flesta andra hanrovdjur skryter med.”
”Men…”
”Inga men, utan lyssna:  
Barnmorskegrodans hane befruktar äggen omedelbart efter äggläggningen och sedan virar han den befruktade äggmassan runt sina bakben. Han bär den därefter med sig ända tills äggen kläcks. Och för att dessa inte skall dö, håller han dem fuktiga genom att regelbundet fukta dem. Så skall det vara. Det är mycket föredömligt. Barnmorskegrodans hona behöver sannerligen inte dö av överansträngning.”
”Men…”
”Inga men, utan lyssna:
Jag tycker att stritar är mycket föredömliga djur. Cikador exempelvis tillhör stritar eftersom de också har ljudalstrande organ på bakkroppen. Så stritar är både kul att lyssna på, bo i och livnära sig på. 
Ögonflugorna exempelvis lägger sina ägg i nymfer eller också i vuxna cikador genom att sticka in sitt äggläggningsrör i dem. Ägget kläcks och blir till en larv som har det mysigt och skönt inuti cikadan, spisar rikligt och gott dess inre organ ändå tills cikadan får lov att spela sin svanesång… 
Då är ögonflugarslarven fullväxt och redo att lämna det tomma skal som är allt som återstår av cikadan, för att förpuppa sig… 
Så är det ponken och du kan skatta dig lycklig att du får lov att vara i min närhet några avundsvärda stunder.”

tisdag 1 november 2016

MUSTASCHKAMPEN OCH THE ROCKY HORROR PROSTATA SHOW

Mustaschkampen är en kampanj som pågår från november till december 2016 till förmån för prostatacancer och manlig hälsa. 
Bakom kampanjen står Prostatacancerförbundet tillsammans med sina 26 patientföreningar, 10 partners och 200 företag och organisationer. 
Målet med kampanjen är opinionsbildning, öka allmänhetens kunskap om prostatacancer, och sprida kunskap om den ojämlika vården med stora regionala skillnader.

Pocketboken ”THE ROCKY HORROR PROSTATA SHOW” är en novellisation av Vladimir Oravsky och Kurt Peter Larsens teaterpjäser ”EN SVENSK TIGER, TIGER WOODS!” och ”THE ROCKY HORROR PROSTATA SHOW”.
Rolli Fölsch skriver följande om ”THE ROCKY HORROR PROSTATA SHOW” i Bibliotekstjänstens oumbärliga informationstidning: ”Vladimir Oravsky är en mångsysslande svensk författare med rötter i Tjeckoslovakien. Tillsammans med Kurt Peter Larsen och Ulf Diktonius har han i boken tagit upp ett känsligt ämne, nämligen prostatacancer som är den vanligaste cancerformen hos män, vanligare än bröstcancer hos kvinnor. Årligen drabbas ca 10 000 män. Just nu pågår en livlig debatt om man borde erbjuda män screening i form av ett blodprov i samma mån som kvinnor erbjuds mammografi, och det är som ett inlägg i den debatten som denna bok skall ses.
Den handlar om två barndomskamrater i övre femtioårsåldern som på golfbanan diskuterar för- och nackdelarna med tidig diagnos, och den slutar med att den ene håller tal på den andres begravning.
Författaren har med gott resultat försökt blanda humor och samhällskritik utan att – som han själv säger – ’falla in i det absurda eftersom livet i sig redan är absurt tillräckligt’.”

men även på http://news.cision.com/se/cancerfonden/r/mannen-vantar-med-att-ga-till-lakare-trots-sjukdomssymtom,c351515 kan man läsa: ”…Britta Hedefalk, legitimerad sjuksköterska på Cancerfondens informations- och stödlinje, möter i sitt arbete männens oro inför sjukdomen och skuldkänslor över att komma sent till läkare.
– Många män blir skuldtyngda och ställer sig frågan vad som hade hänt om de gått tidigare. Ofta handlar det också om känslan av att inte duga längre, att inte ha någon att prata med eller att bara försöka sätta ord på det som har med sjukdomen att göra, berättar Britta Hedefalk.
En bok som på ett tänkvärt och underhållande sätt tar upp frågan är ’THE ROCKY HORROR PROSTATA SHOW’, av Vladimir Oravsky, Kurt Peter Larsen och Ulf Diktonius. Boken handlar om att vara en medelålders man och få symtom som kan tyda på prostatacancer, samt om männens ovilja att prata om sjukdomen.” 

Författaren och debattören Vladimir Oravsky är beredd att göra följande deal med samtliga bokförsäljningsställen, elektroniska som fysiska angående ”THE ROCKY HORROR PROSTATA SHOW”: 
Författaren får en krona för varje sålt exemplar, Cancerfonden får åtminstone 25% av nettovinsten, resten behåller ni.
Ni får även skriva ett eget förord eller efterord och även utforma eget omslag med ert eget varumärke på.
Liknande överenskommelse erbjuder Vladimir Oravsky till samtliga teatrar och teatergrupper, professionella som amatörer, gällande enaktarna ”EN SVENSK TIGER, TIGER WOODS!” och ”THE ROCKY HORROR PROSTATA SHOW”, och även scenmonologen ”GUDS OUTGRUNDLIGA VÄG”, som bygger på samma material som de ovannämnda verken.

lördag 29 oktober 2016

Halloween är här

Halloween är här och då gäller det att låta sig skrämmas så effektivt som det bara går.
Biografer bjuder på ett rikligt utbud av skräck- och horrorfilmer, elaka clowner gör sitt bästa för att vi skall jagas av både dag- och mardrömmar, barnen drar på sig sina senaste spökkostymer och under tillsyn av vuxna lär de sig att tilltvinga sig godis, annars blir det bus.
Allt detta och en hel del annat kreativt i den genren, är inget annat än en lätt smekning över bröstvårtorna med en fjädervippa, i jämförelsen med följande råd: 
lås dörren, öppna dina sinnen, tänd några Jack-o’-lanternor och sätt på dokumentärfilmen “The Soviet Story” av Edvīns Šnores.
Den finns på nätet, exempelvis här https://www.youtube.com/watch?v=XO6-nuk0UhA eller här https://vimeo.com/73284941  
Spara länken bland dina favoriter och titta på filmen än en gång, söndagen den 9 september 2018, strax innan du lägger din röst på den representant och de politiker som du ger mandat att styra och ställa över ditt liv de kommande fyra åren.
Be careful what you wish for, lest it come true. 

tisdag 25 oktober 2016

Kalmanach, Josef Král och Radio Czech and Friends i australiensiska Perth

Karaktären Noah Cross säger i den för bästa filmmanus Oscarbelönade filmen ”Chinatown”, ”Course I'm respectable. I'm old. Politicians, ugly buildings, and whores all get respectable if they last long enough.”

En människa som jobbar hårt, alltid på sin högsta prestationsnivå, uthålligt och under många år, kommer så småningom uppmärksammas och prisas för det, oavsett vad hon håller på med - hen kan vara vissångare eller trädgårdsmästare, mor eller morfar. 
Det är inte något som jag nyligen kom på, men i dagarna manifesterade sig det även för mig om än i liten, liten skala.
Det är boken ”Kdo mě okradl o mého bratra?” / ”Vem bestal mig på min bror?”, som ånyo väckte uppmärksamhet, trots att den är så pass gammal att den inte kan räknas ens bland mina 10 senast skrivna böcker. Varför har den efter 8 år på marknaden återigen väckt uppmärksamhet, har jag ingen aning om – en boks popularitet kan som bekant styras av en högre dos egensinnigheter än en författares ämnesval. 
Att en ägare till en pytteliten på tjeckiska sändande radiostation i australiensiska Perth skulle höra av sig angående ”Kdo mě okradl o mého bratra?”, skulle jag knappast kunna dikta upp och ännu mindre med avsikt att bruka det i någon berättelse.       

År 2012 blev jag uppmanad att hämta ett postpaket i en tobaksaffär. Det innehöll en bok från det tjeckiska förlaget King och ett brev från förlagets ägare och förläggare Josef Král, vars efternamn betyder King på engelska. Herr Král tillsände mig helt gratis sin nyaste bok ”Střemhlavý let v kleci” / ”Huvudstupa flygtur i en bur” och anledningen till denna generositet var att han läst boken ”Kdo mě okradl o mého bratra?”, blev förtjust i den, och ville därför visa sin uppskattning och eventuellt även knyta, oss kolleger emellan, kontakt med mig. Dessutom hoppades han på, att jag skulle fatta tycke för hans sätt att rada bokstäver och ord efter varandra i sin bok. Det gjorde jag då och det gör jag fortfarande. Utan förbehåll. 
Josef Král, född 1933, är en berest och beläst, sällsamt skarp observatör av den ängsliga och därför opålitliga kommunistiska människan, och han serverar sina iakttagelser på ett poetiskt och samtidigt även dokumentärt sätt. Som läsare av ”Střemhlavý let v kleci” drabbas man av eftertanke, skratt och dessvärre även av tårar, trots att hans berättarsätt på inget vis är manipulativt sentimental.
Då, år 2012, började herr Král och jag korrespondera med varandra, och i går fick jag en påkostad, drygt 100-sidig, rikt illustrerad publikation från honom, med det flertydiga namnet ”Kalmanach 2016/2017”. Den innehåller en späckad blandning av texter och den som jag först gav mig på, är författad av professor Bohumil Nuska och heter ”Dionýsovský mýtus a jeho cyklické prvky” / ”Dionysosmyten och dess cykliska grundämnen”. 
Ett av de längre bidragen heter ”Švédske dopisy – korespondence se švédským spisovatelem Vladimírem Oravským, původem ze Slovenska” / ”Svenska brev - korrespondens med den svenske författaren Vladimir Oravsky, ursprungligen från Slovakien”. 
Slovakien blev för första gången i slovakernas historia en ”självständig” stat krigsåret 1939 och förblev så till 1945. Det ”fria” Slovakien leddes av antisemiten, politikern, katolska prästen och pronazisten Jozef Tiso, avrättad som landsförrädare år 1947. 
Den 1 januari 1993, upphörde Tjeckoslovakien och Slovakien blev återigen självständigt. Separationen skedde för 23 år sedan, men den påminns vi om så gott som dagligen på båda sidor av gränsen.   
   
Titeln ”Svenska brev” är en hänsyftning till Karel Čapeks berömda resereportageböcker ”Brev från England”, ”Brev från Italien” och ”Resan norrut”, som innehåller utsökta reseskildringar från Danmark, Sverige och Norge. ”Švédske dopisy” bjuder på en försmak på en bok med brevsamtal mellan författaren och konstnären Josef King och mig.

Josef Král gav ut redan tidigare mycket läsvärda samtals- och brev-böcker: Med den även till svenska flitigt översatte Bohumil Hrabal, och så med diktaren och konstnären Emil Juliš, som erhöll nobelpristagaren Jaroslav Seiferts-priset, som delas ut av Nadace Charty 77 Charta 77 stiftelse, som grundades i Stockholm år 1978 av František Janouch, med beskyddare som PEN klubbens Per Wästberg, VD:n på SF Kenne Fant, FiB/Kulturfronts ombudsman Peter Larsson, protestsångaren Jaroslav Hutka, fysikern Giacomo Morpurgo och den mest kände av dem alla, författaren, dramatikern och presidenten för PEN International, Arthur Miller.
Jaroslav Seiferts-priset är inte den enda pris Nadace Charty 77 delar ut, utan František Kriegel-priset är ett annat, Josef Vavroušek-priset ett tredie och Tom Stoppard-priset är en fjärde.

Ett författarskaps popularitet är oförutsägbar, liksom även vem som uppmärksammar det.
Vem minns inte BBC och HBO TV-serien ”Parade's End” och filmerna “Brazil”, ”Rosencrantz & Guildenstern Are Dead” och ”Shakespeare in Love”? Alla dem och många fler, är skrivna, ofta i samarbete, av Oscarmottagaren Tom Stoppard, född år 1937 som Tomáš Straussler i den nu sedan 23 år sedan upplösta Tjeckoslovakien och Sir Tom Stoppard tillhör mina stora författar-, dramatiker- och filmmanusförfattarhjältar. 
Tom Stoppard-priset delas bara ut till författarna av tjeckiskt ursprung. Det tycker jag är synd. Å andra sidan, man vet aldrig. Luck may strike one equally unexpected as the well-deserved Nobel Prize struck Bob Dylan.



onsdag 19 oktober 2016

Direktör Magdaléna Debnárová och presidentkandidat Donald Trump

Donald Trumps attityd gentemot kvinnor verkar utgöra kanske den största barriären mellan honom och det ovala rummet i Vita huset. De värsta uttalanden på kvinnoförnedringstemat gjorde han ”privat”, ”inofficiellt”, enligt honom skulle dessa vara ett spontant ”locker room talk” grabbar emellan. Det är inte minst det sistnämnda han åberopar till sin ursäkt. Som om detta snack ”grabbar emellan” inte till fyllest sannfärdigt representerade hans syn på kvinnor. 
Vem kan tro det, och på vilka någorlunda hållbara grunder?
En som tror det är Donald Trumps hustru Melania Trump. Hon sade det själv i flera intervjuer. Om det bara är läpparnas bekännelse från hennes sida, vet jag ingenting om, däremot tycker jag att det är ett fint karaktärsdrag att, for better or worse, ställa sig skuldra vid skuldra vid sin äkta hälft. Och förlåta honom. Liksom dåtidens First Lady of the United States Hillary Clinton, som förlät sin man president Bill Clinton att han (inte) hade “sexual relations with that woman, Miss Lewinsky”. 
Att förlåta, är inte så sällan nobelt, men det på inget vis trollar bort det beteende och det faktum som föregick och avkrävde förlåtelsen. 
Det som har skett, har skett - it’s real, and it’s out there – no matter what.

Magdaléna Debnárová är direktör för LITA, som är en sammanslutning för skydd av författarnas, dramatikernas et cetera rättigheter. Slovakiska och även utländska. LITA har funnits även under det ”kommunistiska” Tjeckoslovakien och jag hade med LITA att göra redan då. Inte för min del – som socialismens ”förrädare” var jag och mina arbeten bannlysta i Tjeckoslovakien – utan jag hjälpte svenska författare och dramatiker – exempelvis Nationalteaterns Med Reventberg – att förhandla med LITA. 
Numera ”representerar” LITA även mig, och tro mig, mot min egen vilja. 
En Slovakisk teater som hade succé med en av mina pjäser redan år 2012, och som sedan dess turnerar med den världen över och skördar priser, undrade i april 2015 om jag skulle kunna tänka mig att förlänga mitt kontrakt med dem fram till januari 2021. Kontraktet sagda teatern och mig emellan skulle hanteras via LITA och LITA fick mitt godkännande redan i april 2015. Sedan dess skickar jag förfrågan till LITA cirka en gång i månaden: hur går det med förnyelsen av mitt kontrakt? undrade jag gång på gång. Det blev 17 mejl-förfrågningar sammanlagt som aldrig erhöll något som helst svar. 
Så i veckan (oktober 2016) skrev jag till LITAs direktör Magdaléna Debnárová och bad henne att undersöka vad som har hänt med mitt kontrakt och att prata med Ľubica Višňovská, verksam på Licensing Departmentoch som uppenbarligen struntade i mitt kontrakt och samtliga mina påminnelser.
I stället för ett svar från direktör Magdaléna Debnárová, fick jag svar från chefen för licensavdelningen Lucia Miklasová och hon har försäkrat mig om att Ľubica Višňovská är en utomordentligt samvetsgrann medarbetare som tar hand om samtliga ärenden noggrant och i tid” (”je veľmi svedomitý zamestnanec a všetky prípady rieši dôkladne a včas”). Men, fortsatte mejlet, just i mitt fall smög sig en kommunikationsnisse in” (komunikačný škriatok sa vlúdil). 
Lucia Miklasová bad om ursäkt för det inträffade och lovade att hon kommer sörja för att i fortsättningen kommer allt fungera så som det borde redan för 18 månader sedan. 
Jag svarade att jag är nöjd med hennes mejl, tackade henne för ursäkten, samtidigt som jag undrade varför det var hon som strödde aska över sig, i stället för denna Ľubica Višňovská, som under månader struntade i att utföra sitt jobb? 
Jag mejlade mitt svar till Lucia Miklasová och en kopia till direktör för LITA, Magdaléna Debnárová.
Det tog på sekunden 4 minuter och jag drabbades av ett svar, den här gången från direktör Magdaléna Debnárová. Här är svaret, oavkortat i sin elaktalande helhet: 
”försök tillsammans med Ľubica (Višňovská) sätta ihop något tillsammans som en ursäkt, så att hans ego sväller upp ... dock använd inte mycket aska ....” (”skúste s ľubkou dať niečo dohromady ako ospravedlnenie, nech sa mu zväčší ego... ale zas toho popola veľa nemusí byť....”)
Det blev mig omedelbart uppenbart, att det här mejlet inte borde nå mig, utan Lucia Miklasová.
Och mycket riktigt, 10 minuter senare, fick jag ett nytt mejl, återigen från direktör Magdaléna Debnárová, som förklarade för mig att det förra mejlet som hon sände i väg, inte var ämnat för mig, och att hon ber om ursäkt att det är jag som fick det (”omylom som Vám poslala mail, ktorý bol určený inej osobe”). 
Några timmar senare fick jag återigen ett mejl från direktör Magdaléna Debnárová i vilket hon återigen upprepar att det första mejlet inte var ämnat att nå mina ögon, men att hon är sjuk och uppriktigt ledsen för det inträffade.

Och då är vi återigen vid Donald Trump och hans ”locker room talk”. Ursäktar det honom att hans allt annat än lämpliga uttalande inte var ämnade för den publik som sent omsider fick stifta avsky- och obehagframkallande bekantskap med? 
Bör det kännas bättre för mig och mina kolleger, bland dem ett flertal svenska, att det förakt som direktör Magdaléna Debnárová utan minsta tvekan hyser mot LITAs tvångsanslutna som frivilliga medlemmar, inte var ämnat att lämna en insyltad sammansvuren skara?
Organisationen LITA består uteslutande av kvinnor, många kvinnor. Men det finns även en man på bygget, en tjeckisk fastighetsintendent. Det är kanske irrelevant i sammanhanget, men det kan inte helt uteslutas att även på LITAs enkönade kvinnliga arbetsplats också förekommer ett slags ”locker room talk”. 
Inte så få gånger är LITAs personal – inte bara direktör Magdaléna Debnárová – sjuk och oanträffbar. Eller oanträffbar trots att deras automatiska svarsmejl skvallrar om att de borde vara tillbaka från tjänsteresan eller dylika frånvaron för flera dagar sedan.
Jag mejlade direktör Magdaléna Debnárovás feladresserade mejl ”skúste s ľubkou dať niečo dohromady ako ospravedlnenie, nech sa mu zväčší ego... ale zas toho popola veľa nemusí byť....” till samtliga anställda så att de skulle få vetskap om att deras direktör kan mena en sak men uttrycka dess motsats.
Jag fick svar. Inte från alla naturligtvis. Det intressanta med de svar jag fick var inte det att de inte hyste någon överdriven stor respekt för sin direktör och önskade att hon hade slutat för länge sedan, utan att de inte vågade kontakta mig via deras jobb-mejl, och använde sig av sina privata i stället. Trots att saken gällde jobbet och inget annat.
Det ovanskrivna är en berättelse som har sitt ursprung dels i USA och dels i Slovakien. I Sverige skulle en liknande berättelse förgäves söka någon som helst näring. Eller?