Oravsky + Jurík = sant

Jag började skriva i samarbete med andra kreativa författare eftersom min svenska inte var god nog. Det var på den arkaiska tiden när redaktionerna brydde sig om petitesserna som grammatik, meningsbyggnad, innehåll och läsförståelse. Jag skrev tillsammans med många, däribland Michael Segerström, Lars von Trier, Kurt Peter Larsen, Stig W. Jørgensen, Daniel Malmén, Natasha Durovicova och Jakob Stegelmann. Samarbeten kunde ta slut eller åtminstone ta en paus av olika orsaker. Den mycket begåvade Natasha exempelvis, fick en del barn, och en strålande akademisk karriär på ett amerikanskt universitet. Kurt Peter Larsen, för att ta ett annat exempel, färdades en sen kväll torsdagen den 2 oktober 2008 på sin cykel. När han vaknade den 3 oktober samma år, var det på Rikshospitalet i Köpenhamn. Hur han kom dit vet varken han, polisen eller Rikshospitalets personal. Det som är känt är följande: KPL slog huvudet i trottoaren vid fallet från cykeln och förlorade minnet. Det är 8 år sedan. KPL är någorlunda återställd, även om hans minne är lika selektivt som våra politikers när de ställs inför Konstitutionsutskottet. Dessutom slutade han skriva helt. Ändå utger jag fortfarande böcker under våra gemensamma namn, eftersom någonstans tror jag att denna besvärjelse, förmår honom att återigen fatta pennan. 

Jag har ingenting emot att skriva solo, faktum är att de flesta av mina verk är skrivna utan någon inblandning av andra. Men visst tycker jag att en pjäs, filmmanuskript eller roman blir mera komplexa om förutom mig även någon annan är inblandad i skapelseprocessen, även om det utan undantag förhåller sig på det viset, att det är jag som väljer ämnet, den dramaturgiska infallsvinkeln och the final cut. 

Jag förhåller mig osentimentalt till mina texter och tankar. Jag vill ha dem nerskrivna men är lika glad om publiceringen uteblir. Därför kan jag vara ganska så kompromisslös i förhandlingar med förlagen: kommer man med ett krav om att ta bort något avsnitt, eller skriva om, eller ändra bokens titel, och jag inte fattar meningen med de föreslagna ingreppen, mest på grund av att förlagen inte kan förklara dessa, då tackar jag artigt för föreslaget samarbete och sätter punkt för det. Jag förstår nämligen inte vad det är som är så viktigt med att vara publicerad?  

I romanen och filmen ”The Devil Wears Prada”, får Andy Sachs i filmen spelad av Anne Hathaway, höra otaliga gånger att ”A million girls would kill for this job“, men Saschs hoppar så småningom av det prestigefyllda jobbet, och sensmoralen är, att det finns inga jobb, oavsett hur glamorösa de än verkar vara, som är värda den personliga integritetens offer. 

Nog med utläggningen om mig och raskt till den Jurík, som nämns i överskriften. 

Vem är han och vad vill han?

Jurík vill sälla sig till den skara av mina samarbetspartners som jag nämner i inledningen av denna betraktelse. 

Och efter en förhandling och avsiktsförklaring, är vi helt överens.        

Fil. dr. Ľuboš Jurík är en slovakisk författare, dramatiker, journalist och chefredaktör för tidskriften Euroreport Plus, född 14 september 1947 i Nové Zámky.

Jurík representerade Slovakien i Europarådet i Strasbourg och Bryssel.
Bland Juríks novellsamlingar kan nämnas: 

”Na Poľnej ulici“ (På Fältgatan) (1973), 

”Dlhá namáhavá cesta“ (Lång, mödosam väg) (1976),

”Už o tom nehovorme“ (Låt oss inte prata om det mera) (1986) och

”Keď sa raz nahnevám“ (Då jag blir arg) (1991). Samtliga noveller i novellsamlingarna utspelar sig i Slovakiens huvudstad Bratislava.

Bland Juríks romaner kan man nämna: 

”Emigranti“ (Utvandrarna) (1977), som är översatt till flera Europeiska språk.
”Novinári“ (Journalister) (1984), även den översatt till flera språk och dessutom även filmad.
”Všetci sme potomkovia Kainovi“ (Vi är alla Kains ättlingar) (2010).

Bland Juríks intervjuböcker kan nämnas: 

”Rozhovory“ (Frågesamtal) (1975),

”Rozhovory o literatúre“ (Samtal om litteratur) (1986), 

”Pražské rozhovory“ (Prags samtal) (1987) och 

”Nepokojné dialógy“ (Oroliga dialoger) (1983), även den översatt till flera språk.

Statsvetenskaplig litteratur:

”Eurochaos“ (Eurokaos) (1997),
”Pokušenie moci“ (Maktens frestelser) (2002), i vilken Jurík beskriver sina erfarenheter av sex års verksamhet i Slovakiens parlament. För ”Maktens frestelser” erhöll Jurík det prestigefyllda Egon Erwin Kischs priset. 

”Poučenie z moci“ (Maktens lärdomar) (2013). Även detta mastodontverk belönades med Egon Erwin Kischs pris.

”Slovenský bigbít“ (Slovakisk pop scen) (2009) gav Jurík både priset Krištáľové krídlo (Kristallvingen) och än en gång även Egon Erwin Kischs pris. (Krištáľové krídlo är en årlig utmärkelse som ges till personer i Slovakien, som nådde extraordinära framgångar på sina respektive områden.)

Deckarromaner:

Juríks deckarhjälte, kriminalreporter AZ tar sig an olika fall i ett tjugotal avsnitt. Exempelvis i böckerna ”Posledné kriminálne prípady reportéra AZ“ (AZetas senaste brottsmål), (1999), 

”Krimi prípady reportéra AZ“ (Kriminalreporter AZetas avslöjanden) (2001) och ”Prvé krimi prípady reportéra AZ“ (Kriminalreporter AZetas första uppdrag) (2005). 

Även TV-filmen ”Smrť ministra“ (Ministerns död) (2009) är skriven av Jurík.

Juríks magnum opus är utan tvekan romanen ”Rok dlhší ako storočie“ med undertiteln ”Posledné dni Alexandra Dubčeka“ (Året längre än ett århundrade : Alexander Dubceks sista dagar) (2015). Boken har redan prisats med flera utmärkelser, bland annat även med läsarnas pris. ”Året längre än ett århundrade” håller på att översättas till tyska, italienska, polska, tjeckiska, ukrainska, kroatiska, bulgariska, ungerska, portugisiska, samtidigt som man förbereder en filmatisering. 

Vi får se när den breda publiken kommer att kunna bekanta sig med vårt samarbete, då både Jurík och jag kör parallellt med egna projekt.

© vladimir oravsky

Phone no 073 589 00 19

http://libris.kb.se/hitlist?q=oravsky&r=&f=simp&t=v&s=c&g=&m=10

http://www.bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?authors=Vladimir%20Oravsky

http://sv.wikipedia.org/wiki/Vladimir_Oravsky

Renässansmänniskan fyller år

Den som umgås med renässansmänniskor kan i bästa fall mottaga en smula av deras snillrikhet och i sämsta fall drabbas av insikten att oavsett vad hen företar sig, blir hen aldrig annat än en av de gängse folkmiljarderna. 

De flesta människor kan komma i kontakt med renässansmänniskor bara via böcker, berättelser och andra kulturella artefakter, eftersom renässansmänniskor är ytterst sällsynta. Jag umgicks en hel del med Leonardo da Vinci och han skänkte mig inte bara oförglömliga stunder utan även en ansenlig påse dukater, som numera inte är präglade av guld. Min bok ”Mona Lisas leende”, om Leonardo da Vincis arbete med modellen Mona Lisa, säljer nämligen över förväntningarna, och då skall det infogas att mina förväntningar sällan tillbakahålles av några ödmjukhetsbojor.

George Hron, numera verksam i Kalifornien, är en renässansmänniska. Hans far designade det stora huskomplexet i Bratislava i vilket både jag och George växte upp, och George och jag planerade att tillsammans rymma från det instängda socialistiska Tjeckoslovakien, till den fria världen framför järnridån. Vi höll på att egenhändigt bygga ett flygplan som skulle föra oss till friheten. Det slutade med att vi båda hamnade i ett fängelse som socialismens otacksamma förrädare.

Sedan var det Sykora, även han en George. Han var också en renässansmänniska och bodde också i Bratislava. Under gymnasietiden fantiserade vi om att ha sex med skolans sexigaste lärarinnor, något som vilken tölp som helst kan ägna sig åt, skillnaden var att vi även fick omsätta våra planer i regelbunden praktik och utan att hamna i finkan. 

George S drömde också om den fria världen och hamnade i Windsor Ontario, Kanadas sydligaste stad, med Ambassador Bridge förenad med Detroit, Michigan. George S dog dessvärre för ett par veckor sedan mitt i en kycklingsoppa som hans hustru Monika hade lagat. George och jag skajpade med varandra nästan varje vecka och jag kan inte minnas det samtal vars innehåll inte innehöll en rejäl ögonöppnare.

Och så umgås jag med Wilhelm som också är en renässansmänniska och som just i dag, lever ut sin 54:e födelsedag. Wilhelms fulla namn kan jag inte avslöja här, eftersom hans levnads- och verksamhetsmotto, esse non videri, att vara, ej (blott) synas, känt från tragöden Aischylos tidiga pjäs, ”De sju mot Thebe”, ägs inte bara av familjen Wallenberg. 

”Så sade han och bar med lugn sin sköld,
fullviktig koppar men på bilder tom,
ty han vill vara tapprast, icke synas.
Hans tanke plöjer djupt i själens mylla,
där ädla rådsluts skördar växa upp.” 

Vad är det som är så renässansmänniska-aktigt med Wilhelm?

Bedöm själv.

Karln har författat, designat och på eget bokförlag gett ut över 80 boktitlar under olika pseudonymer kvinnliga som manliga, svenskt som utländskt klingande. Dessutom ger han ut även andra inkomstbringande författares arbete. Hans böcker handlar om allt, jag menar allt: reseskildringar, turistguider, berömda byggnader, mat och kokböcker, tekniska innovationer, vin och vindistrikt, djur och blommor, konstnärer och segelfartyg, kläder och mode, hälsa och matrecept, skilda dieter och träning, virkning och stickning, manualer och handböcker om och till allt som människa kan tänka sig.

Men det räcker inte för honom. Han designar dessutom interaktiva appar för pc:er och mac:ar och paddor och smarta telefoner, gärna sådana som kan hjälpa människor med handikapp och underlätta deras vardag. Han vill hjälpa människor och det inte bara här och nu, utan även i framtiden och på ställen utanför vår omedelbara närhet. Han har startat budfirmor, cykelbudfirmor, eftersom det där med global uppvärmning är för honom mer än bara ett slagord man kan göra karriär på och tjäna pengar på. 

Han har startat försäljningsställen mitt i cityn men även på nätet så klart och där hans hustru Annika Elisabeth vd:ar eftersom Wilhelm är feminist inte bara på pappret. Här säljer de tillsammans utvald vintage från gångna decennier, och nya retro-kläder, kvalitetsgarner och mönster med stil. 

Där jag använder mig av köpta och licensierade datahård- och mjukvara, där är Wilhelm helt inriktad på Linux och andra Open sources. Inte så att han inte har råd med betalvaran, utan Wilhelm har principer. Där jag använder mig av sökmotorn Google eller liknande, där använder sig Wilhelm av DuckDuckGo, ”The search engine that doesn't track you. A superior search experience with smarter answers, less clutter and real privacy.”

Vad jobbar Wilhelm på just nu? 

En renässansmänniska trälar inte bara på ett projekt, då en renässansmänniskas hjärna har flera förgreningar än Amazonas delta. Men det han knogar mest ihärdigt på är att genmodifiera fästingar. Han vill att de suger fett i stället för blod. Han vill bevisa att även de mest avskydda varelser kan bli våra vänsälla allierade… 

Trots alla Wilhelms otaliga projekt, har han alltid tid för att slänga käft med sina kompisar och medarbetare. Att sörpla i sig en kopp kaffe i hans sällskap håller en vaken för bra lång stund och det beror inte bara på koffeinets inverkan.

När jag nu med dessa enkla rader grattar Wilhelm, då vill jag passa på att gratta även hans Annika Elisabeth, som fyller år en dag efter Wilhelm. Det är därför de alltid skär i tårtan vid tiden mellan sina födelsedagar klockan 24 noll noll.

Jag lovar att vara närvarande.

© vladimir oravsky

”Seinfeld” och ICA Nära än en gång

Jmini, en av flera Jönköpingstidningar, avstod från att publicera min artikel ”’Seinfeld’ och ICA Nära”. Jag fick ingen förklaring varför, men min gissning är att Jmini inte vill göra sig ”ovän” med Jönköpings kommersiella marknad, och ”’Seinfeld’ och ICA Nära” handlade om Jönköpings en till flera matbutiker. 

Efter att Jminis vd fick sparken från Jnytt, startade han Jmini. Han var hungrig, revanschlysten och ville göra skillnad. Då tog han in allt som var kritiskt och avslöjande, och skördade både ris och ros, mest ros. Jag vet det eftersom min mejlbox inte så sällan är fylld med reaktionerna på mina artiklar. 

Numera kan Jmini liknas en anonym kinesisk restaurang som serverar ursprungligen smakrika kinesiska rätter på Jönköpings vis, det vill säga, de är ljumma, lättuggade och utan distinkt smak. När det gäller Jminis vd, kan man inte annat än att hålla med det observanta ordspråket som proklamerar att när fan blir gammal blir han religiös. 

För cirka en månad sedan kom SVT med ett avslöjande rörande en (möjligen flera) Jönköpings landstings upphandling(ar). Jmini nämnde inte detta klavertramp och ingen Jönköpingstidning kom med det avslöjandet. Hur kommer det sig? Vad pysslar Jönköpingsjournalistiken med, förutom att den tjänar pengar på reklamintäkter? 

Även min artikel ”’Seinfeld’ och ICA Nära” bemöttes med respons. Hur annars? Är det inte journalistikens och författandets uppgift att väcka reaktioner? Och då åsyftar jag inte de intetsägande ”lajks” och mekaniska ”antal klickar”, eftersom dessa har inget med den hjärnverksamhet att göra som evolutionen försåg oss människor med. 

”’Seinfeld’ och ICA Nära” blev naturligtvis publicerad på andra ställen och två av inte så få reaktioner nämner jag här. Den ena eftersom den inte sällar sig till de som klagar på ICA och andra butiker, och den andra eftersom den är skriven av Ola Fernvall, chef för extern kommunikation på ICA AB.

”… När Hannes en halvtimme senare och efter att ha påmint kyparen 4 ggr att han ville ha lite jordnötter, kastade kyparen jordnötter på hans bord. Han fann sig snabbt och kastade jordnötterna tillbaka rakt i ansiktet på kyparen. Detta följdes av applåder från de andra gästerna och sedan dess åtnjuter han den bästa service man kan tänka sig på denna restaurang.

A propos busschaffissen i Slovakien…”

”Hej Vladimir, 

(…)

ICA är som du precis upplevt inte ett företag, utan många olika. Varje ICA-butik ägs och drivs av en lokal företagare, handlare som själva ansvarar för att driva butiken, anställa sin personal, vilket sortiment man har, vilka priser man har etc. ICA centralt bistår butikerna med leveranser av varor och gemensam marknadsföring. 

Majoriten av handlarna och deras butiker är väldigt kundorienterade och har enligt många väldigt bra butiker. Tack vare det har vi ett av Sveriges starkaste varumärken. Men modellen med fria handlare gör också att det ibland finns butiker som inte lever upp till kundernas förväntningar. På sikt brukar marknadsekonomin göra att kunderna då väljer andra butiker och att handlaren då antingen säljer sitt företag eller får lägga ner. 

Vänliga hälsningar från ett annat Seinfeld-fan

Ola”

Att Ola Fernvall är en ”Seinfeld-fan” vet alla som följer reklamfilmerna med ICA-Stig. Hatten av för dig ICAs Ola Fernvall, som inte bara läser vad kunderna har säga om ICA, utan även tar dig tid att bemöta det som skrivs. 

Och så tack Oskar Henningsson, butikschef, Maxi ICA Stormarknad i Jönköping, för dina uppskattande ord. De uppskattas.

Jminis vd bör gå en journalistisk potträning och kasta bort sin solkiga blöja. Jmini skulle kunna vara det som andra Jönköpingstidningar inte är: en nagel i ögat på åtminstone en del av det som luktar skämt i Smålands Jerusalem.

© vladimir oravsky

”Seinfeld” och ICA Nära

I en av ”Seinfeld”-episoderna träffar karaktären Seinfeld och hans vapendragare George Costanza höjdarna på NBC (National Broadcasting Company) och presenterar en idé till en sitcom för dem. 

”Vad skall den handla om?” undrar NBC chefen Russell Dalrymple, spelad av den framgångsrike filmproducenten, regissören och skådespelaren Bob Balaban. 

”Om ingenting” är svaret, fast på engelska?

”Om ingenting? Den måste väl handla om någonting, varför skulle annars människor vilja titta på den?”

”Eftersom den visas på TV!”, blev svaret.

Och det var mitt i prick, eftersom mycket tyder på att det spelar ingen roll vad den i flera betydelser platta burken visar, vi sitter ändå framför den som styrda av en ond trollkarl som inte tillåter oss att resa sig och nyttja våra liv till något vi kan vara stolta över.

Seinfelds och Constanzas demonstrativt provocerande snacket om ”ingenting” var långtifrån intetsägande: det pekar nämligen ett anklagande finger på det sorgliga faktumet att det spelar precis ingen roll vad ett tv-program handlar om, då det ändå har samma påverkan på sin publik som om det handlade om så lite och intetsägande som ingenting alls.

”Seinfeld” är nämligen en serie med aktningsvärt djup och den ställer spegeln framför alla de absurditeter som vardagen bjuder oss på.

Vem kommer inte ihåg episoden kallad ”The Soup Nazi”, i vilken The Soup Nazi, en försäljare av mycket uppskattade soppor, är, precis som hans spenamn gör gällande, en synnerligen otrevlig person. The Soup Nazi är en avbildning av verklighetens kock Al Yeganeh, som styr och ställer på Soup Kitchen International i New York. 

Eller ta episoden i vilken karaktären Cosmo Kramer blir förargad över en illasmakande persika köpt hos Joes, en lokal, liten grönsak- och fruktförsäljande minutaffär. 

Kramer framför sitt klagomål för Joe och Joe förklarar i sin tur för Kramer att han inte skapar persikor, utan att han bara säljer dem. Det är Gud som skapar persikor, predikar Joe, och då bör Kramer, om han till äventyrs inte är nöjd med dem, klaga hos Gud. Joe bannlyser Kramer från sin butik och senare bannlyser Joe även Jerry Seinfeld från butiken.

Jag var på väg att köpa ris på Gräshagens ICA Nära i Jönköping. Dess bäst före datumet var dock ordentligt överskridet. Men i stället för att från personalen få höra att vi tänker gå genom våra varor och rensa bort allt som kastar mörk skugga över vår affär, konfronterades jag med frågan: hur kan möjligen ris bli gammalt?

Jag köpte persikor i korg. I samma ICA Nära affär. Det var en måndag. En av persikorna var ordentlig rutten. Jag påpekade detta. Svaret var, att sånt kan hända, men att generellt är deras varor av högsta kvalité. Jag köpte persikor i samma affär även tisdag, onsdag, torsdag och fredag samma vecka, och varje gång fanns det i varje korg mellan en till fyra ruttna persikor. Varje gång jag fann rutten frukt i ICA Näras korgar, påpekade jag detta och varje gång fick jag någon smart, politikerundanmanöver som svar. Varje gång, förutom den sista: då uppmanades jag att handla nån annanstans, om jag tror att där erbjuds bättre varor och bättre service.

Gräshagens ICA Nära i Jönköping är en affär som inte går alltför väl, något som vem som helst kan förvissa sig om - det är bara att googla.

ICA Maxi, även den i Jönköping, är den ICA som uppvisar bästa lönsamhet i hela landet. Vad är skillnad mellan ICA Maxi och ICA nära, varför den ena gläds åt all välmåga men inte den andra? 

Storleken på försäljningsytan är naturligtvis ett påverkande faktum, men faktum är även att mycket större försäljningsställen än ICA Maxi, gick i graven med stora skulder.

Personalen på ICA Maxi skickar inte dig eller någon annan att handla i en annan butik, utan tvärtom, Maxiarna gör maximalt för att behålla dig som kund. Maxis varor kan man nästan alltid lita på och skulle det hända att du kommer släpande hem på en rutten persika, då får du dubbel ersättning i stället vid nästa besök. 

Gräshagens ICA Nära ersätter dig också. Ett till ett. Och bara om du kommer med den skadade varan tillbaka och lämnar den på plats och ställe. Någon tilltro till ditt ord och kvitto skall du inte ens drömma om.

Maxis personal är för det mesta kunnig och framför allt är den vänlig, Maxis kvinnor och män uppfattar dig inte som sin fiende, utan som en som ger dem arbete och därmed även levebröd. 

Därför tar sig folk till ICA Maxi i bilar, cyklandes och till fots. Trots att det inte finns någon bostadsbebyggelse i omedelbar närhet. Gräshagens ICA Nära däremot, är omgiven av stora och mindre bostadshus och familjehem. Mig veterligen handlar de flesta, de absolut flesta från ICA Näras grannskap, inte på sin lokala ICA Nära, utan liksom jag, tar sig till andra mataffärer, företrädesvis ICA Maxi. 

Dessa rader bygger inte på en vetenskaplig undersökning, utan bara på mina iakttagelser och dessa avslöjar att emedan folk som handlar på ICA Maxi, handlar där frivilligt, det vill säga dessa människor kan välja vilken annan butik som helst, billigare eller dyrare, mindre eller större, närmare belägen eller längre bort, folk som handlar på Gräshagens ICA Nära, handlar där troligen av nöd och tvång, det vill säga, de bestämmer sig att handla ”i sista minuten”, de orkar inte av olika anledningar att ta sig till ett annat ställe att handla, och de ”orkar inte bry sig och kritisera”. (Det sistnämnda sade en kund som jag frågade varför hon handlar på Gräshagens ICA Nära när hon inte är nöjd med dem?)

Jag är född och uppvuxen i Tjeckoslovakien. Efter några år i Sverige blev jag van vid den kapitalism som dagligen måste kämpa om sina kunder genom olika sätt, bland annat genom prissättningen, kvalitén på varor, sortimentets utbud och kundbemötande. Man vänjer sig snabbt vid det goda. Så när jag återigen besökte Tjeckoslovakien som då fortfarande var ”socialistiskt”, var jag med om följande: Jag befann mig i en överfylld trolleybuss indränkt i kanske 30 graders värme trots ett intensivt, inte alltför behagligt tvärdrag. En man tog emot växel från biljettförsäljerskan efter att han betalat färdbiljetten och kämpade sig in i bussen. Först nu räknade han växeln och upptäckte att det saknades några slantar. Han ropade på biljettförsäljerskan, men hon reagerade över huvud taget inte på mannens anmärkning. Så han upprepade sitt krav två, tre gånger till. Då tappade biljettkvinnan sitt tålamod, fyllde sin näve med mynt och kastade dessa ovanpå en massa passagerares huvud i riktning mot mannen, och på slovakiska ropade: ”Här är era skitna pengar, och för det som blir över köp er ett snöre att hänga er i”. (I Slovakien niar man varandra för att visa aktning och vördnad.) 

Den Tjeckoslovakiska socialismen finns inte kvar eftersom den ovanpå alla andra brister som den drog sig med, även saknade respekt för människan och hennes behov. 

Eftersom det är en obestridlig truism att en kedja aldrig är starkare än dess svagaste länk, är det inte helt otänkbart, att styrkan på detaljhandelsföretaget ICA AB kommer att bedömas efter den styrkan eller snarare en svaghet som Gräshagens ICA Nära uppvisar.

Den här artikeln handlar om ingenting. Precis som situationskomedin ”Seinfeld”. Jag gissar att 99,9 procent av allt kändisskap, det beklagansvärda liksom det som kan lovprisas, varar bara en mycket begränsad tid, obemärkthet däremot, varar för evigt. Och om några dagar är även dessa rader bortglömda och människan kommer även i fortsättningen betala för rutten frukt och hoppas på pie in the sky when she dies.

© vladimir oravsky     

  Phone no 073 589 00 19

http://libris.kb.se/hitlist?q=oravsky&r=&f=simp&t=v&s=c&g=&m=10

http://www.bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?authors=Vladimir%20Oravsky

http://sv.wikipedia.org/wiki/Vladimir_Oravsky

Alla berättelser förmedlar någon lärdom

Tillsammans med hundrafyra andra författare, filosofer, tänkare och skriftställare från ett fyrtiotal länder var jag bjuden på en sammankomst där vi själva skulle stå för programmet: det var nämligen var och en fritt att föreläsa om och diskutera vilket ämne som helst. 

Ett av föredragen som jag fastnade för, var det som gick under rubriken ”Alla berättelser förmedlar någon lärdom”, och jag föranleddes att älta dess tes, när jag för några veckor sedan var med om följande upplevelse:

Vi ankom med det sena eftermiddagståget till Hué, vars flera stadsdelar är upptagna på Unescos världsarvslista. Redan på tåget planerade vi vår fortsatta färd, och vi bestämde oss att inom tre dagar fortsätta till Hanoi. 

Även den här gången med tåg, eftersom vi blev varse om att i Vietnam är det tåg som gäller om man inte har alltför bråttom och man vill både se en hel del av det förbipasserade landskapet, samt träffa flera, nästan alltid intressanta människor med för en författare lika matnyttiga som säregna berättelser. 

Men samtliga tågplatser var utsålda på nära två veckor framåt, det gällde både dag-, som nattågen. 

Direkt där på järnvägsstationen googlade vi på olika busskompanier, men även alla bussplatser visade sig vara utsålda, något som vi faktiskt inte alls var förvånade över, eftersom vi befann oss mitt i firandet av det kinesiska nyåret, och landet liknande den folkvandring som man ser i vissa semivetenskapliga, animerade filmer. 

Vi kollade flyget, och även de var fullbokade. Vad bör göras? 

En av järnvägsstationens många tjänstemän, berättade för oss var vi kunde få tag på bussbiljetter, och han pekade på Adin’s cafe, en inte alltför tilltalande servering, cirka 40 meter från järnvägsstationen. 

Har man rest så pass mycket som jag och min medresenärska, så är man ganska så säker på att resornas otaliga människomöten alltid bjuder på en del oförmodade och oftast bra lösningar. 

Vi steg in i det mörka och helt folktomma caféet, och jag ropade högt och sedan ännu högre, ”Hello, Is there anybody in there? / Just nod if you can hear me. / Is there anyone at home?”, rader som jag memorerade från Pink Floyds klassiker ”Comfortably Numb”. 

En man steg fram från det ogenomträngliga dunklet, och visst sålde han bussbiljetter till Hanoi. 

Trots att han var extremt barsk och nästan ovillig att ta hand om två påträngande kunder, började han spinna på en berättelse om sina bussar som var helt nya och dessutom de bästa i landet, och att samtliga bussplatser var liggplatser och dessutom mycket bekväma sådana och att det dessutom fanns wi-fi ombord, tv, toalett, och att bussarna gjorde flera restaurantstopp på vägen, med andra och färre ord, allt verkade vara hur bra som helst.

Men som vi svenskar säger: Om nåt verkar för bra för att vara sant…

Så där, framför ögonen på denne researrangör och caféägare allt i ett, googlade vi oss fram, både det ena och det andra, både ris och lite mindre ris, men även en rad graverande varningar, så som ”Authorities in Hue are finally investigating a local tourist agency after it was accused of continuously swindling and cheating foreign tourists…”

Ett annat minus som behäftades med detta bussbiljettförsäljningsställe var att deras biljetter var betydligt dyrare än andra bussbolags biljetter… Å andra sidan, de andra bussbolagens platser var utsålda…

När Leo Rosten var tillfrågad att säga några ord om W.C Fields, sade han “The only thing I can say about Mr. W. C. Fields, whom I have admired since the day he advanced upon Baby LeRoy with an icepick, is this: Any man who hates babies and dogs can’t be all bad.” 

Jag kan förstå tanken bakom tänket att människor som hatar bäbisar och hundar, inte kan vara helt genomruttna. En människa vars opolerade yta avklär och omedelbart avslöjar henne, kan knappast försörja sig som en succéfull bedragare, eftersom en lögnare, en bondfångare, en förskingrare, en förfalskare behöver väcka en spontan och ögonblicklig tillit hos sina potentiella offer. 

Jag valde således att lita på denne bufflige försäljare av en åtrådd om än dyr bussresa, pröjsade honom allt han begärde, tog emot hans utropstecken försedda lektion att om vi inte sitter i vårt hotells lobby klockan 16.30 prick, så blir vi lämnade kvar i Hué utan minsta rätt till biljettrefund, och traskade mot det flotta hotellet som min medresenärska reserverade åt oss. 

Om nåt verkar för bra för att vara sant, så är det oftast det, var den känsla som beledsagade oss under hela vår Hué vistelse. 

Sagda resdag satt vi redan klockan 16.00 i vårt hotells lobby och drack våra complimentary drinkar. Sådana brukar man bjudas på när man kraftigt överbetalar allt på ett hotell eller en restaurang. 

Klockan 16.45 vände jag mig till en av hotellets receptionister, visade henne våra bussbiljetter och undrade om hon möjligen skulle kunna ringa till Adin’s cafe och förvisa sig om att vi inte var bortglömda… 

Hon tittade på klockorna som visade tid inte bara i Hanoi och Saigon utan även i Paris och New York och Toronto och Bryssel, och sade lugnt att jag inte borde vara orolig, eftersom en liten försening bör uppfattas som ett tecken på allt är precis så som det borde vara.

Klockan 17.15 bad hon mig att få se biljetterna än en gång och den här gången ringde hon numret som stod på dessa. 

Efter ett kort telefonsamtal sade hon, att bussen är på väg, och att den ankommer vilken minut som helst.

Samma händelse upprepades klockan 18.45 och även 19.45. 

Klockan 20.00 sade hon att mannen i Adin’s cafe skällde ut henne på grund av att hon störde honom stup i kvarten, att han även hade andra kunder att ta hand om, inte bara hennes otåliga hotellkunder. Hon bad om ursäkt att hon vågade sig på att citera mannen.

Klockan 20.30 konfererade receptionisten fallet med en av sina kolleger och båda började frenetiskt googla, eller vad det nu heter på vietnamesiska. Sedan kom de båda två fram till oss och med sorgsen röst bad de oss återigen om ursäkt, eftersom de googlade fram att resebyråcafét där vi köpte bussbiljetter var klassad som fraud, och att ingen buss skulle hämta oss, men att vi kunde boka ett rum för ytterligare en natt hos dem eller också kunde de ringa till deras egen resebyrå, en som de garanterade var hundra procent pålitlig.

Tro det eller ej, det fanns en buss som skulle påbörja sin nattresa mot Hanoi klockan 21.00 och det fanns just två lediga platser på den. Var vi intresserade?

”You Better You Bet your life” att vi var, som The Who sjunger i ”You Better You Bet”.

Klockan 21.00 ankom en man farandes på sin motorcykel, han skulle köra oss till bussen som skulle ta oss till Hanoi. 

Han ville ha betalt i kontanter och det tyckte jag var rimligt. Men han ville inte ge mig något kvitto på pengarna, vilket jag inte tyckte var kvällens bästa idé.

Jag föreslog således en kompromiss, som till slut alla gick med på: Hotellet skulle ge mig ett kvitto att jag till hotellet betalade två bussbiljetter giltiga för nattens färd till Hanoi. 

Nu var allt ”Hurry up, hurry up, There's no more waiting” som Jennifer Lopez sjunger i “Feel the Light”, mannen pekade på klockorna som visade tid i Hanoi och Saigon och Paris och New York och Bryssel och Toronto, men jag med ett för mig typiska stoiska lugnet, inväntade mitt kvitto, och först då överlämnade jag pengarna, naturligtvis till receptionisten och inte till motorcykelmannen. 

Min medresenärska hänvisades bryskt till motorcykeln. 

Och hur skall jag komma till bussen undrade jag? Du går efter oss, det är bara några meter härifrån, blev svaret.

Klockan var 21.15 och i samma stund som motorcykeln skulle lämna hotellets bevakningsområde, kom det en minibuss och ställde sig i vägen för motorcyklisten. Minibusschauffören kände igen både min medresenärska och mig och han tog vant hand om vårt bagage. Motorcykelmannen och busschauffören ropade på varandra med något som jag tolkade som okvädningsord, ordväxlingen liknade i alla fall inte Shakespeares sonetter, och de var nära på att puckla på varandra för att tillkämpa sig sina kunders, det vill säga min och min medresenärskans, gunst att färdas med dem. Under tiden gick jag till hotellets reception och inkasserade mina nyss utbetalade bussbiljettpengar i retur.

Resan i minibussen tog inte mer än två minuter i anspråk, då den stora bussen stod parkerad alldeles bakom hörnet.

Klockan var nästan 22.00 när bussen började rulla mot Hanoi. Hur det nu kommer sig, kom vi trots det fram till slutdestinationen på utsatt tid.

Alla berättelser förmedlar någon lärdom, förkunnade min japanske filosof- och författarkollega. Vad för lärdom förmedlar min reseberättelse från Hué, undrar jag

© vladimir oravsky

Interiör från nattbussen c-right Vladimir Oravsky

Bussbiljet från Adin's cafe_1 c-right Oravsky

Bussbiljett från Adin's cafe_2 c-right Oravsky

Bussbiljetterna skulle först ha kostat 2.400.000 dong sedan 1.800.000 dong men till slut fick vi dem för 1.600.000 c-right Oravsky