Det finns vissa datum som är fastetsade i mitt minne. Jag kan inte nämna alla här, men jag antar att många av dessa överensstämmer med de flesta människors minnesdagar i ett samhälle som inte drabbats av torka, missväxt och krig. Det är datum när mina barn och barnbarn är födda på och det är datum när jag för första gången köpte lackskor nummer 41.
Den 14 juli är också en dag jag har anledning att fira och nedan radar jag exempel på varför.
Sveriges tronarvinge och hertiginna av Västergötland, dotter till kung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia, tillika prins Carl Philip och prinsessan Madeleine äldsta syster, Victoria Ingrid Alice Désirée, kom till vår jord den 14 juli anno 1977. Jag hade nöjet att ta ett mycket enkelt tilltugg tillsammans med alla ovannämnda när jag för länge sedan gjorde en kortfilm på Kolmården.
En av mina mest omtyckta konstnärer och kvinnoförförare, Gustav Klimt, var också född på detta datum, fast 1862.
Isaac Bashevis Singer föddes den 14 juli år 1904 och fick Nobelpriset i litteratur år 1978. År 1976 dramatiserade jag en av hans noveller och en stor Sydsvensk tidning skrev att Oravsky alltid hittar och blir förtjust i obskyrt material som ingen annan människa ens har hört talas om. Det lustiga i sammanhanget var inte bara det att 2 år senare Bashevis Singer var på allas läppar, utan även det, att jag blev bekant med honom genom Hugh Hefners tidskrift Playboy, som på den tiden hade en upplaga kring 7 miljoner och det är trots allt inte alltför ”obskyrt” lite.
Även Ingmar Bergman föddes den 14 juli, fast år 1918 och Bergman var jag sysselsatt med sedan 1958, då jag som elvaåring såg filmen ”Det sjunde inseglet”. (Även en av Bergmans hustrur, Käbi Laretei, var född den 14 juli, fast år 1922.)
Den 12 juli 1789 stormade det Parisiska folket kungamaktens starka symbol, fästningen och fängelset Bastiljen, och till minne av detta firas 14 juli som Frankrikes nationaldag.
(Lite mindre lustigt är att den 14 juli, år 1933, införde nazisterna Gleichschaltung, Tyskland blev en enpartistat och förutom den mustaschprydde Addes parti var alla andra förbjudna.)
Jag är en del av flower power-generationen. Make Love Not War var inte en slogan utan en religion för mig. Jag bodde och arbetade i olika kollektiv och det var självklart för var och en av oss att alla medlemmar alltid gjorde sitt yttersta och sitt bästa. Det var självfallet att man alltid ställde upp på och för de andra. Levnadssättet under slagorden och parollen ”Liberté, fraternité, egalité” var en sådan orubblig ledstjärna för oss att den Kerstin, som jag till slut föll för, och jag, gifte oss med varandra den 14 juli, årsdagen av La Bastille, det symbolladdade fängelsets stormning.
Året var 1987 och Kerstin och jag förenade oss i äktenskap i schweiziska huvudstaden Bern. Det var med 100-procentig säkerhet det roligaste bröllopet hittills med Kerstin, våra barn och mig i huvudrollen. Den bernske borgmästaren som var vår vigsel(o)förrättare ville inte att våra barn skulle vara närvarande vid vårt bröllop, både på grund av att han ansåg att det var opassande att vi hade barn innan vi hann lova varandra evig trohet, och så på grund av att bröllopet utspelade sig i en osedvanligt förnämlig sal med förgylld stuckatur och därtill passande möblemang i fransk nyantik i det vackra ämbetshuset med historiska anor, och sådan miljö ansåg den schweiziske vigsel(o)förrättare och tillika borgmästare, inte borde vanhelgas av barn.
Vi gick emot hans uppmaning och hade vår Katharina och Aleksandra med oss, mest på grund av att annat var otänkbart, då skulle vi heller giftas på skattekontoret i Pajala.
Men inte bara våra barn var med utan även de barnrika Karol och Heidi Kovačovskýs. Heidi, Karol och Manuel Wälti var våra bröllopsvittnen. Det krälade av krälande småttingar på vårt bröllop, så som på den livsfyllda, sensuella tavlan ”Le Repos pendant la fuite en Egypte” av den franska klassicismens största målarnamn Nicolas Poussin.
Vår knappt 11 månader gamla Aleksandra kröp till och med på det bord där vi skrev under dokumentet om att älska varandra i nöd och lust. Vigsel(o)förrättaren var rasande och slungade helvetiska önskningar över vårt äktenskap på svårsmältbar Schwiizerdütsch.
Och det blev inte bättre, när det visade sig att Kerstin inte ville acceptera att bära mitt efternamn, något som antagligen var något oerhört i dåtida Bern. Men allt ordnade sig till slut och jag fick inte bara kyssa mina drömmars tjej utan även borgmästaren. Honom på munnen, Kerstin på kinderna eftersom hon redan då tyckte att munkyss är så pass intimt att den inte bör missbrukas i ett äktenskap.
Slutligen fick vi från Schweizerische Eidgenossenschaft Kanton Bern det aktstycke - EHESCHEIN. Auszug aus dem Eheregister des Zivilstandskreises Bern. Band 1987, Seite und Nr. 438 - som bekräftade att Kerstin och jag hade äktat varandra. Jag lovar att i Pajala skulle det vara ansenligt billigare och dessutom skulle vi förses med bröllopsvittnen från deras eget kvinnliga manskap, om bröllopet skulle hållas under kontorstid. Efter den korta åttaveckors bröllopsresan var vi hemma i Sverige igen och vi fick bekräftelse på vårt äktenskap, nu från svenska myndigheter som blev underrättade om det genom sina schweiziska pappersvändande kolleger.
Så mycket om den 14 julis pannkaka. Det återstår 170 dagar av året. Var lagras all den tid som flytt om inte i våra minnen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar