Min yngsta dotter hittills, fyller trettio – hurra, hurra

I en synnerligen underhållande film utspelar sig följande dialog mellan en psykolog, (som, jag svär, inte är min hustru), och terapeutens nytillkomne patient Dave, sittandes tillsammans i en grupp andra vårdtagare:

Psykologen: So, Dave. Tell us about yourself. Who are you? 

Dave: Well, I'm an executive assistant for a major pet products company. 

Psykologen: [interupts him] Dave, I don't want you to tell us what you do. I want you to tell us who you are. 

Dave: Oh, alright, um... I'm a pretty good guy. I like playing tennis on occasion. 

Psykologen: Also, not your hobbies Dave. Just tell us who you are. 

Dave: [stumped] Maybe you could give me an example of what a good answer would be? Um... 

Dave: [to Lou] What did you say? 

[the group laughs] 

Psykologen: You want Lou to tell you who you are? 

Dave: No, I just, uh... I'm a nice, easy going man, I might be a little indecisive at times... 

Psykologen: Dave, you're describing your personality. I just want to know... who you are. 

Dave: [snaps] I don't know what the hell you want me to say! 

[the room falls silent] 

Denna dialog mellan en psykolog och dennes patient är en träffande beskrivning på svårigheter att karakterisera sig själv, inte sant? Att beskriva någon annan än sig själv, kan knappast då vara mindre uppfordrande, även om det rör sig om en kartläggning av ens egen dotter. I det följande skall jag dock försöka mig på detta konststycke, eftersom jag alltid har varit en äventyrare. Fast det är inte mig jag skulle prata om.

Jag skall beskriva dig, dotter min, i små minneskärvor, korta nedslag på den ena och den andra händelsen som du och jag har varit med om tillsammans.

Din synnerligen fria uppfostran

Jag har aldrig förbjudit dig något, eller tvingat något på dig som du inte ville komma i beröring med. Fast jag hade full rätt till det, inte minst i min egenskap av invandrare som inte kan tänka sig att bli inskränkt i sina kulturella vanor, åtminstone inte i sitt nya land.

Ville du inte bära tagelskjorta gjort av gethår närmast kroppen, gick jag motvilligt med även på det, trots att Thomas Becket blev kanoniserad, det vill säga upphöjd till helgon Sankt Thomas av påven Alexander III, bland annat tack vare det faktum att han bar en tagelskjorta vid det sällsynta livstillfället då han blev mördad i katedralen i Canterbury år 1170. Redan på den tiden insåg man tagelskjortans betydelse, men som sagt, du vägrade och jag böjde mig inför din egensinniga vilja.

En sak var jag dock emot 

Ingenting doftar så ljuvligt som din morsa, din syster och du. För mig doftar ni mer lockande och skönare än Tong Zi Dan för Dongyang-kineser. Och Tong Zi Dan är ägg som kokats under en hel dag i pojkurin, så dessa är inget annat än riktiga delikatesser. 

Trots min betagenhet till era förföriska dofter, dotter min, köpte du en parfym på modet, som måste ha tillverkats av kallpressad fermenterad åsnepenis, trots att du då var fem år gammal och således borde ha vetat bättre. 

Parfymen tedde sig så outhärdlig för min känsliga näsa, som utan tvekan mycket väl kan användas till att kalibrera bombhundars nosar med, att jag faktiskt, begravde din parfymflaska på en djurkyrkogård. Och trots att dess plastkork var hårt skruvad, vaknade till och med de döda till liv, och det skulle inte förvåna mig alls om någon författare grävde upp denna historia och skrev en bestseller på den. 

Resor

Från taket på huset där jag växte upp i det kommuniststyrda Bratislava, kunde jag se Riesenrad, det världskända pariserhjulet i Wiens nöjespark Pratern. Från min gymnasistskolbänk kunde jag se några kilometer av floden Donau och en del av Österrike. Västvärlden fanns således inom räckhåll för mig, åtminstone visuellt och auditivt. Men jag kunde inte ta mig dit eftersom den kommunistsocialism som fostrade mig, hellre skulle skjuta mig till döds, än tillåta mig att uppsöka den degenererade, smittsamma kapitalismen. 

Det är därför förståeligt att när jag äntligen lyckades med att klättra över den kommunistsocialistiska skyddsmuren, var resande min enda hobby, förutom din morsa, sex, mat, bio, musik, mera sex och ännu mera sex och så samtliga mina barn, inklusive dig. Vi har rest en massa tillsammans. Hela familjen, men även ”bara” du och jag. 

Jag kan inte ens föreställa mig ett bättre resesällskap än du är. Du går med på alla mina ”tokigheter”, du vågar utforska ställen som en svensk polis aldrig skulle våga sig att besöka ens med dragen ficklampa, du kan tänka dig att inmundiga rätter som andra inte vågar titta på ens på bild, du är uthålligare än Duracellkaninen, du är mera social än Master of Ceremonies i filmmusikalen ”Cabaret”, med hjälp av en karta kan du orientera dig cirka x-hundra gånger bättre och säkrare än utryckningsfordonen under skogsbranden i Västmanland 2014… Jag skulle kunna fortsätta en bra stund till, men essensen har redan kommit fram. 

Du är också duktig att hävda din rätt 

I en indisk by sålde en auktoriserad försäljare ett telefonkort till dig, eftersom du är av den övertygelsen att en modern människa måste vara uppkopplad twentyfourseven oavsett på vilka bredd- och längdgrader hon befinner sig. Telefonkortet visade sig dock vara lika användbart som en trasig musfälla vid elefantjakt, vilket betyder att det var oanvändbart. 

Du ville ha pengarna tillbaka, och skulle jag inte se denna återtagningsaktion med egna ögon, skulle jag hävda att allt som utspelade sig där var en scen ämnad en bollywood filmskröna. 

I filmen ”Sugarland Express” kör Lou Jean Sparrow Poplin och hennes man i en bil genom Texas med en polisman som gisslan. Sällskapet förföljs av helikoptrar och ett sådant absurt antal polisbilar, att denna bilkonvoj bildar titelns Sugarland Express. 

Och precis så var det i den indiska byn. Du var omringad av samtliga byns manliga invånare i alla åldrar mellan 5 och 80 år, men du gav dig inte. Nu i efterhand kan man fråga sig hur förnuftigt det var, att uppmana och ställa sig mot en hel by, men det slutade gott, och det är ingen tvekan om att detta var den största händelse som utspelade sig där sedan Mahatma Gandhi kampanjade där om civil olydnad under 1920-talet.

Och liksom Mahatma Gandhi, vann även du din protest.           

   

Yoga

Det finns knappast något i en flickas liv som hon inte bemäktigat sig genom sin pappa. Åtminstone i vår familj. Jag skulle kunna uttrycka det även mera pregnant, men min infödda blygsamhet står i vägen för all skryt.

Kardborrband var visserligen uppfunnet redan, men dina babyskor hade fortfarande traditionella skosnören, eftersom du fick ärva din morsas museala skor från mitten av 1950-talet. Det var jag som lärde dig att knyta en klassisk rosett på dem. 

Hur? Genom att visa på dig, på din lilla fantastiskt smidiga kropp. Jag tog din högra arm och vänstra fot, gjorde en knut av dessa, vände dig upp och ned, och så pedagogiskt vidare… Från den dagen var du fast, och all fortsatt inlärning skedde via den gymnastiska pedagogik, som världen numera kallar yoga.   

Kärlek till djur

Att din kärlek till djur, fick du under lekar med mig, är otvivelaktigt. 

Du lekte med min binnikemask, vevade upp den från sitt boställe på en vinschrulle, mätte den med ett måttband och klappandes med dina små, förtjusande händer, ropade du av hänryckning, ”titta pappa nu är den åtta och en halv meter lång. Dina stackars pormaskar blir aldrig så långa oavsett vad vi matar dem med.” 

Mat

Du är mycket duktig på att laga mat, men återigen, vem du har att tacka detta för om inte…

Både din farmor och farfar var matlagningens virtuoser. Farpappa gav till och med ut en liten bakbok, alltså en bok om bakning och inte om rumpor, som en och annan skulle kunna tro. Även jag, far din, gav ut en kok- och en bakbok tillsammans med kompisen och mästerkocken från den legendariska, vegetariska restaurangen Menuetto. Kompisen är död sedan ett antal år, men böckerna lever vidare.

Med en sådan stamtavla är det inget att undra på att du blev en champion på att laga mat. Champion i betydelsen en stjärna, en mästare, och inte i betydelsen av den liknamngivna svamp som bör undvikas att förtäras i vältilltagna portioner, inte bara för att den smakar tråkigt, utan också på grund av att den innehåller fenylhydrazin-derivat och inte så sällan även kadmium i sådana mängder att nickel-kadmium-, det vill säga uppladdningsbara batterier, tittar på champinjoner med avund. 

När den odödlige renässansmänniskan, Giuseppe Arcimboldo, målade sina sinnrika porträtt av ansikten bestående av frukter och grönsaker och blommor i olja på pannå, så måste han föreställa sig dig, dotter min, född cirka 400 år senare.  

Borttappat och återfunnet minne

Det finns ingen förälder som inte önskar sina barn en god hälsa. Med undantag för mödrar som drabbats av Münchhausen by proxy, och tillfogar barnet det som behövs för att barnet skall vara sjukt och behöva räddas. 

Jag blev därför mycket orolig när du för några år sedan, under cirka en timme, tappade ditt långtidsminne.

Jag är i den åldern då mitt korttidsminne inte fungerar alltför perfekt, och det händer mig att jag mitt i en mening glömmer vad jag ville skriva, och så skriver jag hyllningstalet ”Min yngsta dotter hittills, fyller trettio – hurra, hurra” i stället. 

Mitt långtidsminne däremot, fungerar lika bra och lika skarpt som Hubbleteleskopets Hubble Ultra Deep Field, som tagit bilder på galaxer från den mörka tidsåldern som inträffade för cirka 13 miljarder år sedan. Därför kom din minnesförlust och min minneskärpa på kollisionskurs under denna timmeslånga evighetsstund. 

Du menade då och där, att det inte var jag, som lärde dig köra bil, cykla, simma och en rad andra färdigheter som du i dag behärskar till fulländning. Men dina minnen kom tillbaka när jag påminde dig om hur du vid din första körlektion med mig förväxlade bromsen med gasen och välte en rad överfyllda soptunnor, och hur vi smet från platsen och hur vi drabbades av samvetskval och återvände till stället och fyllde på de välta tunnorna och ställde dem på plats mitt på natten.

Din minnesförmåga

Du och din syster är baddare på att lära sig. 

Om det inte var så att datorer fanns innan ni föddes, skulle jag inbilla mig att deras minneskapacitet designades med era hjärnor som förlaga. 

Det finns inte en enda sång som ni har hört, som ni inte omedelbart kan utantill, och snart kommer ni kunna även ”Oua Oua”.   

Din kunskap av svenska

Du hade det inte alltid så lätt att förstå vad jag menar. Men du ansträngde dig till det yttersta. Det lustiga, eller snarare det olustiga, var att både du och din syster alltid hade rätt. Här är en episod från tiden när du var tre år ung. Jag låg under den stora, tunga familjesängen och försökte reparera den, eftersom den höll på att rasa ihop på grund av att du, din syster och din ogängade mutter, hoppade i den som vilda kängurur i en rosafärgad studsmatta. Jag var i snabbt behov av ett reparationsverktyg, så klämd under sängen ropade jag allt vad mina pressade lungor tillät, ”hämta några instrument!”. Och du, alltid tjänstvillig, sprang ut och kom efter en stund tillbaka med en saxofon, ett munspel och en tamburin. 

Eller när vi spelade ”Hangman” på vår dator, troligen den första på vår gata. Vi spelade om pengar. Om enkronor som på den tiden innehöll värdefullt silver och inte bara allergiframkallande koppar och nickel. 

Du och din syster vann alltid över mig. Och när jag försökte smussla en smula, då ropade ni ”lär dig att stava rätt pappa, i stället för att fuska!” 

I sådana tillfällen brukade jag säga att ni bör gå i terapi hos er psykologmorsa, för att lära er att kontrollera ert humör, och du svarade, ”jag behöver ingen terapi, jag behöver att du slutar göra mig förbannad!”.

Badstunder

Vi brukade bada tillsammans i vårt badkar, något som jag försökte återskapa i min danska film ”Vladimir og Rosa” till publikens stora förtjusning. 

Det var underbar tid när vi lekte så pass länge att det fanns risk att vi skulle utveckla gälar. Vi sjöng ,,Čížiček, čížiček, vtáčik maličký,povedz nám čížiček, ako ako sa tlčie mak.“, (Steglits, steglits, liten fågel, berätta lilla steglits, hur man stöter vallmo.)

Och steglitsen svarar: „Tak, tak, tak sa tlčie mak - tak, tak, tak sa tlčie mak!“, (Så här, så här, så stöter man vallmo - så här, så här, så stöter man vallmo!) Och samtidigt som vi sjöng, stötte vi allt vi orkade med händerna i takt med vår sång på vattenytan, ända tills er mamma kom in och avslöjade för oss att det fanns mera vatten i hallen och på badrums- och sovrumsgolvet än på samtliga risfält i hela Kina. Först då förstod vi varför hon bar snorkel på snabeln och simfötter på fötterna.

Fotografier

Jag vet att du inte gillar när jag pratar om mina böcker. Hur bra de är, hur populära de är, hur väl de säljer och så vidare. Jag accepterar detta och kommer följaktligen inte att prata om dem, eller om hur bra de är, hur populära de är, och hur väl de säljer och att folk tycker om dem, eftersom de är bra och folk gör allt för att jag skall tjäna en slant på dem och så vidare.

På några få av mina böcker… Ja, jag vet att jag inte bör prata om dem, men detta är faktiskt om dig, dotter min. 

Ab ovo, således: (Ab ovo är latin, det betyder ”från ägget”, det vill säga från början.)

På några få av mina böcker finns du och din äldsta syster avbildade på omslaget. Det blev du sur över. Så sur som Richmondgruvan i Iron Mountain, Kalifornien, som är 12-tusen gånger surare än batterisyra. Varje gång samma surhetsgrad. ”Pappa, du måste fråga mig först om jag går med på att förhöja dina böckers försäljningspotential med mitt porträtt”, brukade du säga. Och jag brukade svara, ”skulle du tillåta det?”. Och du svarade då, ”nej, det skulle jag inte!”. 

”Där ser du”, sade jag då.

Jag skulle vilja ha en bild på dig beledsagande denna korta hyllning till dig. Men den skall vara en överraskning, du bör vara ovetande om att jag skriver dessa rader om dig på din bemärkelsedag. Hur skall jag då lösa denna ekvation som av någon oförklarlig anledning inte finns med på listan över matematikens olösta problem formulerade av den odödlige David Hilbert, filosoferade jag? 

Då kom jag att tänka på vad en betydande skulptör, jag tror att det var Michel Angelo, svarade på frågan, hur lyckas han skulptera sina bildliga marmoravbildningar? Han svarade att avbildningarna redan fanns i stenblocken, att allt han behövde göra, var att befria dem från all den överflödiga marmormassan.

Så här är bilden på en av mina kumpaner. Du finns inom honom, använd Michel Angelos metod och avlägsna allt det överflödiga. Gällde denna metod under högrenässansens, så borde den kunna vara applicerbar även i våra lajks lata dagar.

Har jag berättat att min bok ”Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå”, högst troligen blir en långfilm? 

Om inte, då berättar jag det nu: ”Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå”, blir högst troligen en långfilm. 

Nej, dessa rader är inte om mig och mina böcker. ”Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå” handlar som bekant om dig och din äldsta syster. Det är också ni som hittade på de flesta upptåg som finns med i boken, inklusive boktiteln. Det är också anledningen till varför både du och din äldsta syster finns avbildade på omslaget, även på denna allmänt hyllade bok. (Vad idiotiskt att använda ordet ”hyllad” i samband med en bok. Böcker säljer pytondåligt i Sverige, de flesta är faktiskt hyllade, det vill säga de samlar damm på bokhandlarnas bokhyllor, både innan och efter bokreor. När jag skriver att ”Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå” är en allmänt hyllad boktitel, då menar jag att den är inte bara mycket omtyckt, utan att den säljer lika bra som nystulna iPad på Blocket.

Som avslutning på denna korta hyllning, skall jag ge dig några råd som med största sannolikhet kommer vara dig medhjälpliga om du helhjärtat kommer att tillägna dig dem. 

Eftersom jag vet att din generation tycker att en förälder inte vet ett jota om dagens och morgondagens värld, då kan jag avslöja redan här att jag själv fick dem från en guru, känguru, när du, din äldsta syster, min första och sista hustru och jag uppsökte Berlins zoo enkom av den anledningen när du bara var två år gammal. Jag vill hävda att de funkar, även utanför Berlins zoo.

Råd ett: Ta inte skit från någon. Med undantag från din far, som alltid vill ditt bästa eller åtminstone näst bästa.

Råd två: Tveka inte att alltid plocka russinen från kakan. Var så säker på att i det som återstår, finner andra sina russin.

Råd tre: Låna aldrig ut pengar till någon som du vill ha kvar som din vän, kamrat eller åtminstone bekant.

Råd fyra: Lita aldrig på ett horoskop helt och hållet. Inte ens om det är din mor som rekommenderade det till dig.

Råd fem: Om du har lust att göra något som inte är helt accepterat av alla, behåll det för dig själv. Eftersom du kan vara helt säker på att den som du delade din tanke med, kommer någon gång, frivilligt, ofrivilligt eller av misstag, tjalla på dig.  

Råd sex: Agera alltid med vetskap om att ett framtida samhälle blir intolerant mot det mesta och att det redan nu samlar komprometterande bevis mot alla och envar.

Råd sju: Skriv inte “plz” när du menar “please”, bara för att “plz” är kortare än “please”. Undvik på det viset att provocera fram svaret ”no”, som är kortare än “yes”. 

Råd åtta: Rådgör inte bara med dig själv när det gäller ett viktigt beslut. Jag rekommenderar att du rådgör med mig, din äldsta syster, eller, om du måste fråga någon utanför familjen, så gurun kängurun. 

Råd nio: Ta gärna alltid ut glädje i förskott, eftersom det knappast kan vålla någon skada, om du sedan även skall ta ut glädjen i efterskott. 

Råd tio: Ta inte idiomet ”sälj inte skinnet innan björnen är skjuten” bokstavligt. Det samma gäller även dess variant, ”skjut inte björnen innan skinnet är sålt”.  

Vi jordbor har tio fingrar. Inte på varje hand, utan sammanlagt på båda händerna. Det är anledningen till varför de flesta råd brukar vara tio. Inklusive de gammaltestamentliga som saluförs under titeln ”De tio budorden”.

Men duodenum, den första av tunntarmens tre delar, har 12 fingrar, och kallas därför tolvfingertarmen. Så här kommer ytterligare två råd, som bonus. Det är trots allt din födelsedag i dag.

Råd elva: I Sverige är det nutida trendigt att sprida tanken att ”framtiden är den enda tid i livet som går att påverka”. Tro inte på det. Det är en villfarelse jämförbart med den som hävdar att Jorden skapades under skapelseveckan för sex tusen år sedan, samtidigt med någon som hette Adam i förnamn. 

Att ordspråket ”det var bättre förr” har en flertusenårig överlevnadsstyrka, måste tvinga oss att tänka. Tänk således på Ben Furmans konstaterande: Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom. Det är fullt av visdom, applicerbart på livets alla faser.

Råd tolv: Ta inte till dig Skriftens ”öga för öga och tand för tand”, och avvisa å det bestämdaste det nytestamentliga ”Stå inte emot den som är ond; utan vem som än slår dig med flata handen på din högra kind, vänd också den andra mot honom.”

Jag tittar på klockan och ser att jag bör skynda på, om jag skall hinna tvätta håret innan jag träffar dig. Du gillar inte fett i håret, trots att du som utbildad dietist vet att det är bra att ha, när man inget annat har att lägga på en skiva torrt bröd.   

Så cirka 309 ord till, och så sätter jag punkt. 

Visst är det kul att äga några miljoner. Huvudsakligen för att dessa kan göra dig fri från chefens och arbetets tyranni. Du kan när som helst säga för dig själv att nu vill jag göra nåt annat, nu gör jag det som jag brinner för, eller det som jag tror jag har talang för, men som jag aldrig fick möjlighet att utöva på allvar på grund av bristande ekonomiska resurser. 

Låt mig berätta, att väl exekvera en ardha matsyendrasana-ställning, är betydligt svårare än att tjäna ihop sin första million. 

Men att behålla den, miljonen alltså, och förvalta den väl, kan vara avsevärt svårare än att vinna en tresättare mot Serena Williams.

Din farfar, min pappa, satt i finkan varje gång den kommunistsocialistiska ideologin höll på att förnyas och vitaliseras som dess visionärer brukade säga. Fri igen, fick han alltid starta sin karriär på nytt, på samhällets botten. Men varje gång arbetade han upp sig till chefspositioner, för att kunna ge sina barn mat på bordet, och det utan att stjäla, eller politiskt prostituera sig.  

När jag fyllde tio, fick jag från honom en daruma docka, en vippdocka med rundad botten, som alltid, efter att man puttat omkull den, reser upp sig. 

Just denna docka var av lättantändlig plast, så den födelsedagen slutade med att ett ansenligt antal brandmän kom på en oplanerad visit. Det var inte direkt uppskattat, men när sotet lagt sig, konstaterade vi, att det var bättre med ett oväntat brandmänbesök, än oprovocerat besök av poliser av olika hemlighetsgrad. 

Att tänka på en daruma dockas handlingsuppmaning, ”ge aldrig upp!” kan vara lika stärkande som daglig fysisk träning. För sin egen skull och sina barns skull. En berg- och dalbana är inte bara en mycket kul nöjesfältsattraktion, utan i vissa fall även en metafor för livets olika faser. 

Och så en kort eftertext

Tänk på, att inget är givet på förhand. Inget. Varken förluster eller vinster. 

STORT GRATTIS

© vladimir oravsky

Utbrytarkungens knep

Den 21 augusti närmar sig. 

Jonna Liljendahl som spelade filmMadicken på 70-talet, men även andra Jonnor, firar den 21 augusti sin namnsdag. 

Det här året infaller den 21 augusti på en söndag, vilket betyder att den 21 augusti är en kristen helg, nämligen trettonde söndagen efter trefaldighet, och vi påminns om ”Den gyllene regeln” ännu en gång, i fall det skulle finnas någon som inte har dess budskap intatuerat på ögonlockens insidor: ”gör mot andra som du själv vill bli behandlad” och ”gör inte mot andra som du själv inte vill bli behandlad”.

Den 21 augusti 1939 befann sig farbror Hitler i sitt örnnäste Kehlsteinhaus ovanpå byn Berchtesgaden och njöt av utsikten, när hans megalomaniska drömmerier pausades av ett personligt telegram från en annan farbror med Gudliknande ambitioner, Stalin, en man av stål. Den georgiske Stålmannen kablade två för världsutvecklingen avgörande förslag till sin Teutoniska tvilling: att Nazityskland och Kommunistsovjet upprättar en nonagreppspakt – numera känd som Molotov–Ribbentrop-pakten, undertecknad i ilfart i Moskva två dagar senare – och att de fredsälskande länderna Sovjet och Tyskland, kommer att stycka och dela det självständiga Polen mellan sig. 

Trots att Tyskland redan tidigare hade undertecknat en icke-angreppspakt med Polen, var Hitler ändå på det samarbetsvilliga humöret och accepterade Stalins finfina förslag, och 10 dagar senare angrep han Polen och andra världskriget var ett tragiskt faktum.   

För miljoner tjeckoslovaker betyder den 21 augusti också en historisk dag. Det är datumet då Warszawapaktens snorsoldater ockuperade Tjeckoslovakien för att befria dess folk från det osunda levende som kapitalismen tvingade även på mindre bemedlat folk. Det hände år 1968 och världen, eller åtminstone en del av den var räddad. 

Men den beväpnade socialismens seger var inte långvarig, eftersom kapitalismen som kan vara lömsk som cancer, återkom utan varning, och i slutet av året 1989 var den tjeckoslovakiska socialismen flyttad till historiens skräckkabinett tillsammans med statyer på socialismens tyranniska folkledare.     

”Utbrytarkungens knep” är titel på en bok som beskriver vad som utspelade sig i Tjeckoslovakien under ”Pragvåren” ända fram till slutet av augusti 1968 i Tjeckoslovakien, samt ett antal människoöden som efter invasionen hade lyckan att bli upptagna i den svenska gemenskapen.      

”Utbrytarkungens knep” kom ut år 2008 för första gången. Carl Bild pratade om den, den diskuterades i radio och TV och tidningar gjorde sitt bästa för att berätta om dess existens. 

Bibliotekstjänstens omdöme bidrog också till att även den senaste tryckningen är slutsåld: ”Boken inleds med ett mycket långt förord av en av redaktörerna, ett förord som stundom bjuder på en hejdlöst rolig läsning och som innehåller både ros och kritik av Sverige som mottagare av invandrare. Boken är mycket trevligt skriven, med många roande exempel på de kulturkrockar som mötte slovaker och tjecker som kom till Sverige 1968 som flyktingar efter Pragvårens krossande…”.

Lars-Göran Söderberg skrev i Tidningen kulturen: ”… Förutom redaktör Oravskys egen berättelse, intar hans långa och informativa förord en särställning i den stundtals omtumlande och starkt tankeväckande jämförelsen mellan Tjeckoslovakien och Sverige.
Han skärskådar skillnader och hittar beröringspunkter, som omväxlande leder till känslor av samhörighet såväl som till självkritik. Texten blir en källa att ösa ur som berikar läsaren på flera plan och formar en bakgrund till de följande vittnesbörden, som i sin tur bidrar till att ytterligare en dimension av framställningen blir synlig - gränser existerar aldrig som en egen entitet, det är människan själv som skapar dem! Oavsett allt annat känns det till sist viktigt att poängtera närheten till berättarna, det är som vore de gamla vänner som berättar sin historia över ett glas gott tjeckiskt öl, utan baktankar, utan rädsla. Jag har lärt känna människor, vars mod och civilkurage är svårt att inte låta sig imponeras av. 

Kort sagt, jag har fått nya bekantskaper.”

Den alltid alerte förläggaren på Posiphone förlag har lagom till den 21 augusti det här året gett ut ”Utbrytarkungens knep” ännu en gång, den här gången som e-bok. Det är otvivelaktigt, att alla som införskaffar sig denna utgåva av ”Utbrytarkungens knep”, kommer att tacka honom för denna kulturhistoriska gärning i form av en underhållande och passions- och kunskapsfyllda bok. Boken finns också som interaktiv app för iPad.

© vladimir oravsky  

Sommar och Vinter i Sveriges Radios P1

Radioprogrammet ”Sommar” sänds sedan år 1959. Jag har missat sändningarna de första 56 åren, men det här året lyssnar jag nästan dagligen och inte alltför sällan längre än 20 minuter åt gången. Anledningen till mitt nyvakna intresse är det ständigt återkommande påståendet att ”Sommar” är det svenskaste som finns, till och med mer svenskt än de krusbär som blott Sverige har, och den kaviar som enbart Kalle frambringar i sina äggstockar. 

En aktad höjdare på Sveriges Radio berättade att ”Sommar” är personliga program som hålls av sommarvärdar som får tala om ”i princip vad som helst”, något som åtminstone två av årets värdar förnekade och hävdade att de av SR utsättes för påtryckningar och censur. Jag tror att dessa duktiga, klagande entreprenörer, inte fattade betydelsen av den omfattande inskränkningen som ”i princip vad som helst” per definition och därmed alltid, innebär. 

Inom vetenskapen är ”princip” ett allmängiltigt och därför en oföränderlig grundsats, inom byråkratin är ”princip” något som är på ”modet”, något som överheten kräver att andra följer för att de själva skall kunna behålla sina makthavarförmåner.

Sånt borde man förstå lika mycket i Trier som i Skara.

Att skryta och förhäva sig är det mest osvenska som finns, har jag hört sedan dag ett efter det att jag lyckades klättra över den skyddsmur som omgärdar Sverige. Så glöm det jag skrev om ”Sommar” några rader högre upp, att ”Sommar” är det mest svenska som finns, eftersom de ”Sommar” jag har lyssnat på, presenterar något som måste uppfattas som det mest osvenska som finns. 

”Sommar” har nämligen en mycket strikt hållen dramaturgi, som mig veterligen alla godkända pratare underordnar sig med liknande självpåtagna lydnad som de noga utvalda talarna under de Nationella folkkongresserna i Folkrepubliken Kina. 

”Sommar” består av fyra huvudingredienser.

Ett: 

Man skall skryta och skryta och skryta. Om sig själv och sin förträfflighet och sina egna bedrifter ända tills man är såpass uppblåst att ett enda skryt till, och vederbörande skrytpelle eller skrytmaja spricker. 

Sommar- och vinterpratets aktörer får nämligen kissa och svära evig trohet till den 32 årige baron von Münchhausen som porträttlikt avbildats av von G. Bruckner anno 1752, innan de får lov att med sina muntliga framställningar, våldföra sig på en synnerligen tålig mikrofon. 

Nummer två: motgångar. 

Den här sektionen är en variant på den föregående. Fast först skall åhörarna mjukas upp med en snyfthistoria i vilken berättaren drabbas av ett öde som skulle knäcka även den oövervinnerlige Herakles, men som ändå reser sig, för att till slut, under oändliga applåder och hurra-rop, utföra en segerdans på livets arena.  

Exempel: När jag hade som mest bråttom till min massör, gick min skoklack av. Jag trodde att jag skulle dö av skam. Men sedan visade det sig att i klacken fanns en miljon kronor i sedlar, som jag fick behålla. Och ovanpå det, fick jag ett helt nytt par liknande skor av min Östermalmsbutik.   

Nummer tre:

I det här avsnittet skall sommar- och vinterskrytarna mildra den aversion som deras självgodhet frammanat, genom att presentera en rad levnadsråd som mänskligheten bör ta till sig om den vill kalla sig gudfruktig. Exempelvis: Man skall inte spotta på andras smörgås på en lördag, man skall inte äta kött om det kommer från djur som någonsin hade en mor, man skall leva i harmoni med naturen även när det regnar, man skall inte raka av katternas morrhår med trubbiga rakblad ens om man äger katten och så vidare. 

Och slutligen nummer fyra: musik. 

Man måste spela musik i sitt ”Sommar” och låtsas att ”Sommar” sänds i musikkanalerna P2, P3 eller P4. Man måste spela musik även om man lyder av obotlig melofobi, det vill säga känner stark skräck för allt som liknar musik, till och med Pia Sundhages och Carl Bildts Fyra Bugg och en Bob Dylan.  

Man får spela i princip vilken musik som helst. Meningen med den är nämligen att från åhörarnas tankar städa bort åtminstone delar av det sagda, eftersom programproducenterna är väl medvetna om, att ingen svensk över en och trettio lång, kommer någonsin att klara av att ta emot dessa enkelriktade monologer längre än 7 svenska minuter åt gången. 

Om det ovannämnda låter som ett problem, så deppa inte.         

Det finns nämligen inga problem som inte går att lösa.

Det finns inga problem som inte går att lösa. Det vill säga, om viljan finns.

Detta gäller problemkomplex på samtliga områden, världsliga som andliga. 

Du som är skeptisk eftersom du är övertygad om att det bara finns två slags väder, det mycket dåliga och det ännu sämre, du kommer troligen genomgå en hundrasjuttiofemgradig omvändning efter att du bekantat dig med mitt sätt att lösa följande exempel på problem hämtade direkt från helvetets nionde krets, där Judas, Brutus och Cassius tuggas levande av mänsklighetens störste välgörare, renhållningsarbetaren, farbror Satan.

Det finns sådana, som liksom Sartre, hävdar att helvetet är andra människor, och att det finns lyckta dörrar… 

Inte fan är det på det viset, vill jag hävda. Människor är i regel det bästa man kan möta på en trestjärnig restaurang, och dörrar där som är lykta, är det för luktens skull.   

Det sägs att man bör välja sina fiender. Det sägs att man bör välja sina fiender, men det sägs inget om att man själv bör välja sina problem. Jag förstår inte denna inkonsekvens och föreslår därför att om någon vill befatta sig med några problem, själv bör få välja dem. Punkt slut, inget tjafs här inte. Utdragna diskussioner i ett slags demokratianda kring denna anbefallning undanbedes å det bestämdaste.

Här kommer ett exempel på ett till synes olösligt problem som jag till slut löste alldeles själv, utan forskningsanslag och liknande ”hjälpredor”, vars ansökningshandlingar kräver 14 dagars intensiv pappersexercis i anspråk.   

Jag köpte en deodorant ”48 timmar”, det vill säga en deodorant med 48 timmars luktdödande verkan. 

Men jag duschar minimum en gång var 24:e timme, vilket betyder att min renlighetsvana inte går direkt hand i hand med den långverkande deodoranten. Bör jag inte duscha under armarna varje gång jag duschar? Eller är deodoranten duschtålig utan att det står på den?

En 48 timmars deodorant är åtminstone dubbelt så dyr som en vanlig 24-timmars deodorant. Inte först och främst på grund av att den är dubbelt så verksam, utan huvudsakligen på grund av att tillverkaren behöver pengarna för att kunna finansiera den massiva TV-reklam som deodoranten får. Man blir helt svettig bara man tänker på den. 

Fast egentligen är vi tv-tittare tacksamma för reklamen eftersom vi behöver den. Vi vill springa in i köket och på toan var 10:e minut utan att riskera att missa delar av de tråkiga program som TV-kanalerna outtröttligt bjuder på. Reklam har således samma lekande funktion som musikavbrotten i ”Sommar”. (Har du tänkt på det mysterium som uppfanns av tv-programsättarna och som går ut på att det spelar ingen som helst roll hur många kanaler du har, en eller åttahundra, du kommer utsättas för samma intetsägande program i alla kanaler.) 

Jag kom på en exceptionellt bra lösning på problemet med 48 timmars deodoranten, om jag själv får betygsätta mig som om det här var ett sommarprogram. Jag kladdar på den varannan dag i vänster armhåla, och varannan dag i den högra.

Och så duschar jag varannan dag den högra och varannan dag den vänstra.

Visst är det en lika smidig som genial lösning på problemet?

Du som svarade ”ja” på frågan ovan, du upptäckte inte att den presenterande lösningen inte alltid är 100 procentigt fungerande. 

Det har hänt nämligen, att jag förväxlade dagarna och kladdade deodoranten två dagar efter varandra i samma armhåla och inte nog med det, jag till och med duschade samma armhåla två dagar i sträck. 

Naturligtvis, hur annars, fann jag lösningen även på detta problem: Jag blandar matfärg i deodoranten. Matfärgen är ätlig, så man kan även ta sig en klunk av deodoranten. Inte så illa. 

Varning: använd samma färg på deodoranten som din skjorta eller klänning för dagen. Byxornas färg påverkas däremot ej.

Säg, bör inte denna episod hamna i ett ”Sommar”? Självklart bör den det!

Det finns inga problem som inte går att lösa, än en gång

Våra svenska ordspråk är oerhört användbara, men man måste ha våra svenska välvilliga inställningar till livets vardag för att till fullo kunna ta lärdom från dem. 

För någon vecka sedan drabbades norra Kina av regn och översvämningar som påverkade miljoner människor. Vad fullständigt onödigt. Om de bara tog till sig vårt svenska tänk, att det inte finns något dåligt väder, bara dåliga kläder.

Inte minst i radio, inte minst i program som ”Ring P1!” och ”Sommar” får man gång på gång höra hur stressade människor är nuförtiden.

Det förstår jag över huvud taget inte. Stress är nämligen ett resultat av dålig planering och feldisponerad tid. 

Jag skulle kunna hålla en hel ”Sommar” med råd som garanterat skulle svepa bort alla dessa stress-problem som ett Kinesiskt översvämningsregn. Men det förutsätter att folk lyssnar.

Exempelvis: använd din medfödda förmåga till multikapacitet. Den hjälper dig spara tid och minimerar därmed din stress. Man måste lära sig utföra flera saker samtidigt, om man vill spara tid. Ta till exempel en morgonrutin. Hur ofta hör man inte klagan över att morgonen är hur stressig som helst? Svårt att förstå varför? 

Läs vidare och ta lärdom.

Under tiden som min chaufför kör mig till jobbet, intar jag frukost som han har inhandlat på vägen till mitt residens. Medan jag intar frukosten, rakar jag mig, lyssnar på radio för att vara uppdaterad med de senaste nyheterna och tar emot våran au pair-flickas rapport att barnen är avlämnade i skolan. 

Alla behov förknippade med toabesök, sköter jag direkt i blöjan. Man skall tämja den moderna teknologin och nyttja den till sin fördel. I dag håller en kvalitetsblöja tajt i 24 timmar, och inom kort kommer den att hålla inte mindre än 48 timmar.

Jag har klart och tydligt visat dig att jag på en halvtimme utfört lika mycket som en annan, som inte planerar lika omsorgsfullt som jag, kastar bort åtminstone 2 stressfulla timmar på.           

Så säg, bör inte dessa råd hamna i ett ”Sommar”? Självklart bör de det!

Pengar och ekonomi

Hur många gånger har man inte hört henne, men förvånansvärt även honom, beklaga sig över sin ekonomi och penningsituation? Jag vill inte dra alla över en kam, men jag är ganska övertygad om, att deras ekonomiska situation avspeglar inget annat än deras entreprenörspassivitet, med andra ord att de bör skylla sig själva. 

Bara människor som inte har funnit de rätta affärerna, klagar att de har alltför mycket pengar på slutet av räkenskapsåret. 

Jag har en bekant som köpte en armbandsklocka för 415 tusen och så har han mage att klaga på att han har för mycket pengar och vet inte vad han skall göra med dem nu när inlåningsräntan är låg. 

”Den schweiziske urmakaren Louis-Ulysse Chopard har tillverkat en klocka med 874 ädelstenar på totalt 201 karat. Senaste utropspriset på denna Chopard var 25 miljoner dollar. En köpeskilling som ger dig inte bara en fin och exakt klocka utan även utgör en investering som ger en mycket bra avkastning, eftersom folk står på kö för att bli av med sina pengar.” Det är de exakta ord jag sa till bekantingen. 

Så säg, bör inte dessa råd hamna i ett ”Sommar”-program? Självklart bör de det!

       

Välgörenhet 

Ett annat, beprövat sätt att dämpa sitt bekymmer över vad man skall ta sig till med alla sina pengar nu när till och med Panamaplaceringar ifrågasättes trots att där finns ett superbt klimat året om, är att satsa på välgörenhet. För mig är filantropi ett kall: jag har en ung svenska, en thailändska och en nigerianska som jag kallar på när jag känner på mig att de behöver min uppmärksamhet. De får bo helt gratis i mina lägenheter, jag betalar till och med städningen, efter inrådan av min revisor som också i mångt och mycket är en välgörare. Tänk dig själv: så många års studier bara för att oegennyttigt hjälpa folk att planera sin ekonomi och på det sätt och vis göra rätt för sig.  

Bör inte dessa ord hamna i ett ”Sommar”, så säg! 

© Vladimir Oravsky

Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå - än en gång

Hundra larmsamtal om getingar per dag. Det är runt dubbelt så mycket jobb som en vanlig sommar och kötiderna för att få en sanering kan ta upp emot tre till fem arbetsdagar.

Detta hörde jag i mina hörlurar medan jag cyklade till en synnerligen trevlig middagsbjudning. Denna nyhet satte getingar i huvudet på mig:

När de byggde sitt bo och när de flyttade in vet jag inte. Men plötsligt var de där: getingarna och deras bo, hängande från taket som Babylons hängande trädgårdar. Fast de sistnämnda hängde inte från taket. De måste ha jobbat i all hemlighet eller också rysligt snabbt. Troligen både och. Jag menar getingar. Babylonierna fick jobba i den takt som drottning Semiramis befallde. Och trädgårdarna var knappast något hastverk med hänsyn till att de ansågs vara ett av världens sju underverk. 

”Vi bör ta hit Anticimex eller någon annan som är expert på sånt”, sade jag och med ”sånt” menade jag getingar som ockuperar fredliga människors hustak.

”Nej, nej, är du löjlig? Sånt är hur enkelt som helst”, hävdade min daddy. 

”Är det?” undrade jag. 

”Vad tror du? Vad gjorde folk innan man uppfann Anticimex? Tror du att de lät getingar snurra kring sina hjässor precis hur som helst? Nej, flicka lilla. Det är bara att klättra upp dit och peta ner dem.” 

Det är bara det att, nästan alla sysslor som är så kallade ”bara sysslor”, är mycket jobbigare än alla de andra, de förmodade icke ”bara-sysslorna”. Mitt råd till alla är, att varje gång någon ber dig eller beordrar dig att göra det eller det eftersom det ”bara” är att göra det eller det, svara så här; ”vet du vad? Jag föreslår att du gör ’bara’ och jag gör resten”. Du skall se vilken effekt det kommer ha.

”Kom nu flickan och assistera mig, så du lär dig, och får än en gång för alla för dig bekräftat hur duktig din far är. Får jag något att stå på?”

Jag tog fram två stolar som jag ställde ovanpå varandra och sa ”var så god, pappsen, visa mig än en gång hur duktig du är”. 

”Men snälla du, har du verkligen så bråttom att få mig ut ur denna värld? Vill du att jag faller ner och bryter en arm?” tillrättavisade fadern, som om det var i ens arm livet hade sitt säte i.  

”Naturligtvis inte pappsen”, svor jag oskyldigt, men vad vill du att jag skall ta fram? Ett skyddsnät i värsta bröderna Bronett cirkus?” 

Pappan hämtade en järnstege som var lång nog för att rädda marsmänniskor från månen med. Om det fanns några marsianer där.

”Nu skall du se”, sa han och balanserade den tunga stegen mot husfasaden. Men klätterfanskapet var lite för tungt och gled ner och slog ut ett stort panoramafönster i finrummet. Men innan dess råkade pappa hoppa åt sidan in i altanstaketet med sådan kraft att han bröt några revben. 

Hemkommen från sjukhuset skröt han stolt: ”såg du flickan hur snabb jag var att hoppa undan. En gång kommer du att ärva mina reflexer.

”Vad kul”, svarade jag efter en stund betänketid. 

Getingarna flög in och ut, till och från sin boning och de störde ingen och ingen störde dem. Men det var just det som var störande. Kliar inte ett sår så är det bara att klia det och så skall du se att såret kommer att klia tillbaka. 

Så efter några veckors konvalescens konstaterade fadern att hans revben var tillräckligt läkta och att därmed även vapenvilan med getingarna var ”fylld till bredden”, som han diplomatiskt uttryckte det. Den här gången skulle han röka ut dem. 

Han plockade fram några nävar mossa, la den i en järnkruka och tände på. ”Ser du flickan”, sade han. Det är inte alla som är så förutseende och därmed även försiktiga som jag och eldar i en järnkruka. Titta och lär. Man kan aldrig vara försiktig nog”. 

Och jag höll med honom. Den här gången kunde inget dramatiskt hända eftersom den lilla murknande mossbrasan var långt från husets trätakskonstruktion. Men dess rök gjorde ändå sitt, tack vare naturens lagar som tog fatt i röken och bar den upp mot getingarnas boning. Snart blev getingarna varse om att något var i oordning och började panikflyga ut och in med en frenesi som lossade boningens fäste vid taket och den nu helt evakuerade boningen seglade sakta ner mot sin definitiva förstörelse. 

”Ser du flickan, det är så man gör”, sade farsan stolt och jag svarade med ett svar som smekte honom medhårs: ”Du är en född krigsherre, pappsen”.

Getingboet började sakta pyra, något som getingarna inte ville förbise utan kommentarer. De cirklade runt det en stund och den som vet något om getingarnas komplexa liv, vet också att det var solklart att de intensivt konfererade med varandra. Sedan formade de sig i ett slags en och sextio meter hög tratt och sänkte så tratten över min pappa. Han befann sig plötsligt i stormens öga eller i mitten av en getingcentrifug om du gillar denna bild bättre. Det tog inte mer än trettio sekunder och getingarna var färdiga med jobbet. Pappa föll till marken och började blåsa upp sig för att anta formen av en zeppelinare. Frågan var om han någonsin skulle komma tillbaka till jorden om han flög iväg. 

Jag sprang till köket och hämtade all vår vinäger och all ättika, och allt detta hällde jag över honom. Han kunde knappast bli mer sur. Jag hällde över honom även vinet som han hade jäst fram, det smakade ändå förväxlingslikt vinäger. Och så ringde jag SOS alarm under tiden. Och de kom på momangen och berömde min sinnesnärvaro: ättikan neutraliserade getingstingen och pappan svullnade inte mer än att han kunde hållas i skinnet. 

Pappa fick några sprutor, lades på bår och bars tvärs över trädgården in i ambulansen. På vägen dit pekade han panikslagen mot järnkrukan men ingen brydde sig. Varför skulle man? 

Det borde man dock. Det tomma getingboet visade sig vara antänt och den varma luften i det lyfte upp det och så bar det rakt under vårt hustak.

I ambulansen var pappa inte ensam. Naturligtvis inte, tänker du, och då menar du att det måste ha funnits en vårdare där. Och det var rätt tänkt. Men förutom vårdaren fanns där även en förirrad geting och den satte sig på tippen av farsas näsa, som om den ville ha en utsiktspost från vilken den skulle betrakta omvärlden. Vårdaren reagerade rent instinktivt och ville slå ihjäl den, men i stället slog han ihjäl min far. Eller nästan. Det är bara det rinnande näsblodet som antydde att han fortfarande var vid liv. Men inte vid medvetande. Det fick han tillbaka först när ambulansen kraftigt girade för att undvika kollisionen med en tutande brandbil som, visade sig så småningom, skyndade mot undsättning till vår gata. Och vår adress och rester av det hus som en gång tillhörde oss och ett gäng fredliga getingar.

Pappa är helt återställd nu, det vet jag, eftersom han hotar stämma ambulansvårdaren för djurplågeri. 

Även drottning Semiramis trädgårdar är nu borta och inte heller de revs ner av Anticimex.

© Vladimir Oravsky