Halloween är här

Halloween är här och då gäller det att låta sig skrämmas så effektivt som det bara går.

Biografer bjuder på ett rikligt utbud av skräck- och horrorfilmer, elaka clowner gör sitt bästa för att vi skall jagas av både dag- och mardrömmar, barnen drar på sig sina senaste spökkostymer och under tillsyn av vuxna lär de sig att tilltvinga sig godis, annars blir det bus.

Allt detta och en hel del annat kreativt i den genren, är inget annat än en lätt smekning över bröstvårtorna med en fjädervippa, i jämförelsen med följande råd: 

lås dörren, öppna dina sinnen, tänd några Jack-o’-lanternor och sätt på dokumentärfilmen “The Soviet Story” av Edvīns Šnores.

Den finns på nätet, exempelvis här https://www.youtube.com/watch?v=XO6-nuk0UhA eller här https://vimeo.com/73284941  

Spara länken bland dina favoriter och titta på filmen än en gång, söndagen den 9 september 2018, strax innan du lägger din röst på den representant och de politiker som du ger mandat att styra och ställa över ditt liv de kommande fyra åren.

Be careful what you wish for, lest it come true. 

Vladimir Oravsky

Kalmanach, Josef Král och Radio Czech and Friends i australiensiska Perth

Karaktären Noah Cross säger i den för bästa filmmanus Oscarbelönade filmen ”Chinatown”, ”Course I'm respectable. I'm old. Politicians, ugly buildings, and whores all get respectable if they last long enough.”

En människa som jobbar hårt, alltid på sin högsta prestationsnivå, uthålligt och under många år, kommer så småningom uppmärksammas och prisas för det, oavsett vad hon håller på med - hen kan vara vissångare eller trädgårdsmästare, mor eller morfar. 

Det är inte något som jag nyligen kom på, men i dagarna manifesterade sig det även för mig om än i liten, liten skala.

Det är boken ”Kdo mě okradl o mého bratra?” / ”Vem bestal mig på min bror?”, som ånyo väckte uppmärksamhet, trots att den är så pass gammal att den inte kan räknas ens bland mina 10 senast skrivna böcker. Varför har den efter 8 år på marknaden återigen väckt uppmärksamhet, har jag ingen aning om – en boks popularitet kan som bekant styras av en högre dos egensinnigheter än en författares ämnesval. 

Att en ägare till en pytteliten på tjeckiska sändande radiostation i australiensiska Perth skulle höra av sig angående ”Kdo mě okradl o mého bratra?”, skulle jag knappast kunna dikta upp och ännu mindre med avsikt att bruka det i någon berättelse.       

År 2012 blev jag uppmanad att hämta ett postpaket i en tobaksaffär. Det innehöll en bok från det tjeckiska förlaget King och ett brev från förlagets ägare och förläggare Josef Král, vars efternamn betyder King på engelska. Herr Král tillsände mig helt gratis sin nyaste bok ”Střemhlavý let v kleci” / ”Huvudstupa flygtur i en bur” och anledningen till denna generositet var att han läst boken ”Kdo mě okradl o mého bratra?”, blev förtjust i den, och ville därför visa sin uppskattning och eventuellt även knyta, oss kolleger emellan, kontakt med mig. Dessutom hoppades han på, att jag skulle fatta tycke för hans sätt att rada bokstäver och ord efter varandra i sin bok. Det gjorde jag då och det gör jag fortfarande. Utan förbehåll. 

Josef Král, född 1933, är en berest och beläst, sällsamt skarp observatör av den ängsliga och därför opålitliga kommunistiska människan, och han serverar sina iakttagelser på ett poetiskt och samtidigt även dokumentärt sätt. Som läsare av ”Střemhlavý let v kleci” drabbas man av eftertanke, skratt och dessvärre även av tårar, trots att hans berättarsätt på inget vis är manipulativt sentimental.

Då, år 2012, började herr Král och jag korrespondera med varandra, och i går fick jag en påkostad, drygt 100-sidig, rikt illustrerad publikation från honom, med det flertydiga namnet ”Kalmanach 2016/2017”. Den innehåller en späckad blandning av texter och den som jag först gav mig på, är författad av professor Bohumil Nuska och heter ”Dionýsovský mýtus a jeho cyklické prvky” / ”Dionysosmyten och dess cykliska grundämnen”. 

Ett av de längre bidragen heter ”Švédske dopisy – korespondence se švédským spisovatelem Vladimírem Oravským, původem ze Slovenska” / ”Svenska brev - korrespondens med den svenske författaren Vladimir Oravsky, ursprungligen från Slovakien”. 

Slovakien blev för första gången i slovakernas historia en ”självständig” stat krigsåret 1939 och förblev så till 1945. Det ”fria” Slovakien leddes av antisemiten, politikern, katolska prästen och pronazisten Jozef Tiso, avrättad som landsförrädare år 1947. 

Den 1 januari 1993, upphörde Tjeckoslovakien och Slovakien blev återigen självständigt. Separationen skedde för 23 år sedan, men den påminns vi om så gott som dagligen på båda sidor av gränsen.   

   

Titeln ”Svenska brev” är en hänsyftning till Karel Čapeks berömda resereportageböcker ”Brev från England”, ”Brev från Italien” och ”Resan norrut”, som innehåller utsökta reseskildringar från Danmark, Sverige och Norge. ”Švédske dopisy” bjuder på en försmak på en bok med brevsamtal mellan författaren och konstnären Josef King och mig.

Josef Král gav ut redan tidigare mycket läsvärda samtals- och brev-böcker: Med den även till svenska flitigt översatte Bohumil Hrabal, och så med diktaren och konstnären Emil Juliš, som erhöll nobelpristagaren Jaroslav Seiferts-priset, som delas ut av Nadace Charty 77 / Charta 77 stiftelse, som grundades i Stockholm år 1978 av František Janouch, med beskyddare som PEN klubbens Per Wästberg, VD:n på SF Kenne Fant, FiB/Kulturfronts ombudsman Peter Larsson, protestsångaren Jaroslav Hutka, fysikern Giacomo Morpurgo och den mest kände av dem alla, författaren, dramatikern och presidenten för PEN International, Arthur Miller.

Jaroslav Seiferts-priset är inte den enda pris Nadace Charty 77 delar ut, utan František Kriegel-priset är ett annat, Josef Vavroušek-priset ett tredie och Tom Stoppard-priset är en fjärde.

Ett författarskaps popularitet är oförutsägbar, liksom även vem som uppmärksammar det.

Vem minns inte BBC och HBO TV-serien ”Parade's End” och filmerna “Brazil”, ”Rosencrantz & Guildenstern Are Dead” och ”Shakespeare in Love”? Alla dem och många fler, är skrivna, ofta i samarbete, av Oscarmottagaren Tom Stoppard, född år 1937 som Tomáš Straussler i den nu sedan 23 år sedan upplösta Tjeckoslovakien och Sir Tom Stoppard tillhör mina stora författar-, dramatiker- och filmmanusförfattarhjältar. 

Tom Stoppard-priset delas bara ut till författarna av tjeckiskt ursprung. Det tycker jag är synd. Å andra sidan, man vet aldrig. Luck may strike one equally unexpected as the well-deserved Nobel Prize struck Bob Dylan.

Vladimir Oravsky

Direktör Magdaléna Debnárová och presidentkandidat Donald Trump

Donald Trumps attityd gentemot kvinnor verkar utgöra kanske den största barriären mellan honom och det ovala rummet i Vita huset. De värsta uttalanden på kvinnoförnedringstemat gjorde han ”privat”, ”inofficiellt”, enligt honom skulle dessa vara ett spontant ”locker room talk” grabbar emellan. Det är inte minst det sistnämnda han åberopar till sin ursäkt. Som om detta snack ”grabbar emellan” inte till fyllest sannfärdigt representerade hans syn på kvinnor. 

Vem kan tro det, och på vilka någorlunda hållbara grunder?

En som tror det är Donald Trumps hustru Melania Trump. Hon sade det själv i flera intervjuer. Om det bara är läpparnas bekännelse från hennes sida, vet jag ingenting om, däremot tycker jag att det är ett fint karaktärsdrag att, for better or worse, ställa sig skuldra vid skuldra vid sin äkta hälft. Och förlåta honom. Liksom dåtidens First Lady of the United States Hillary Clinton, som förlät sin man president Bill Clinton att han (inte) hade “sexual relations with that woman, Miss Lewinsky”. 

Att förlåta, är inte så sällan nobelt, men det på inget vis trollar bort det beteende och det faktum som föregick och avkrävde förlåtelsen. 

Det som har skett, har skett - it’s real, and it’s out there – no matter what.

Magdaléna Debnárová är direktör för LITA, som är en sammanslutning för skydd av författarnas, dramatikernas et cetera rättigheter. Slovakiska och även utländska. LITA har funnits även under det ”kommunistiska” Tjeckoslovakien och jag hade med LITA att göra redan då. Inte för min del – som socialismens ”förrädare” var jag och mina arbeten bannlysta i Tjeckoslovakien – utan jag hjälpte svenska författare och dramatiker – exempelvis Nationalteaterns Med Reventberg – att förhandla med LITA. 

Numera ”representerar” LITA även mig, och tro mig, mot min egen vilja. 

En Slovakisk teater som hade succé med en av mina pjäser redan år 2012, och som sedan dess turnerar med den världen över och skördar priser, undrade i april 2015 om jag skulle kunna tänka mig att förlänga mitt kontrakt med dem fram till januari 2021. Kontraktet sagda teatern och mig emellan skulle hanteras via LITA och LITA fick mitt godkännande redan i april 2015. Sedan dess skickar jag förfrågan till LITA cirka en gång i månaden: hur går det med förnyelsen av mitt kontrakt? undrade jag gång på gång. Det blev 17 mejl-förfrågningar sammanlagt som aldrig erhöll något som helst svar. 

Så i veckan (oktober 2016) skrev jag till LITAs direktör Magdaléna Debnárová och bad henne att undersöka vad som har hänt med mitt kontrakt och att prata med Ľubica Višňovská, verksam på ”Licensing Department”, och som uppenbarligen struntade i mitt kontrakt och samtliga mina påminnelser.

I stället för ett svar från direktör Magdaléna Debnárová, fick jag svar från chefen för licensavdelningen Lucia Miklasová och hon har försäkrat mig om att ”Ľubica Višňovská är en utomordentligt samvetsgrann medarbetare som tar hand om samtliga ärenden noggrant och i tid” (”je veľmi svedomitý zamestnanec a všetky prípady rieši dôkladne a včas”). Men, fortsatte mejlet, just i mitt fall ”smög sig en kommunikationsnisse in” (”komunikačný škriatok sa vlúdil”). 

Lucia Miklasová bad om ursäkt för det inträffade och lovade att hon kommer sörja för att i fortsättningen kommer allt fungera så som det borde redan för 18 månader sedan. 

Jag svarade att jag är nöjd med hennes mejl, tackade henne för ursäkten, samtidigt som jag undrade varför det var hon som strödde aska över sig, i stället för denna Ľubica Višňovská, som under månader struntade i att utföra sitt jobb? 

Jag mejlade mitt svar till Lucia Miklasová och en kopia till direktör för LITA, Magdaléna Debnárová.

Det tog på sekunden 4 minuter och jag drabbades av ett svar, den här gången från direktör Magdaléna Debnárová. Här är svaret, oavkortat i sin elaktalande helhet: 

”försök tillsammans med Ľubica (Višňovská) sätta ihop något tillsammans som en ursäkt, så att hans ego sväller upp ... dock använd inte mycket aska ....” (”skúste s ľubkou dať niečo dohromady ako ospravedlnenie, nech sa mu zväčší ego... ale zas toho popola veľa nemusí byť....”)

Det blev mig omedelbart uppenbart, att det här mejlet inte borde nå mig, utan Lucia Miklasová.

Och mycket riktigt, 10 minuter senare, fick jag ett nytt mejl, återigen från direktör Magdaléna Debnárová, som förklarade för mig att det förra mejlet som hon sände i väg, inte var ämnat för mig, och att hon ber om ursäkt att det är jag som fick det (”omylom som Vám poslala mail, ktorý bol určený inej osobe”). 

Några timmar senare fick jag återigen ett mejl från direktör Magdaléna Debnárová i vilket hon återigen upprepar att det första mejlet inte var ämnat att nå mina ögon, men att hon är sjuk och uppriktigt ledsen för det inträffade.

Och då är vi återigen vid Donald Trump och hans ”locker room talk”. Ursäktar det honom att hans allt annat än lämpliga uttalande inte var ämnade för den publik som sent omsider fick stifta avsky- och obehagframkallande bekantskap med? 

Bör det kännas bättre för mig och mina kolleger, bland dem ett flertal svenska, att det förakt som direktör Magdaléna Debnárová utan minsta tvekan hyser mot LITAs tvångsanslutna som frivilliga medlemmar, inte var ämnat att lämna en insyltad sammansvuren skara?

Organisationen LITA består uteslutande av kvinnor, många kvinnor. Men det finns även en man på bygget, en tjeckisk fastighetsintendent. Det är kanske irrelevant i sammanhanget, men det kan inte helt uteslutas att även på LITAs enkönade kvinnliga arbetsplats också förekommer ett slags ”locker room talk”. 

Inte så få gånger är LITAs personal – inte bara direktör Magdaléna Debnárová – sjuk och oanträffbar. Eller oanträffbar trots att deras automatiska svarsmejl skvallrar om att de borde vara tillbaka från tjänsteresan eller dylika frånvaron för flera dagar sedan.

Jag mejlade direktör Magdaléna Debnárovás feladresserade mejl ”skúste s ľubkou dať niečo dohromady ako ospravedlnenie, nech sa mu zväčší ego... ale zas toho popola veľa nemusí byť....” till samtliga anställda så att de skulle få vetskap om att deras direktör kan mena en sak men uttrycka dess motsats.

Jag fick svar. Inte från alla naturligtvis. Det intressanta med de svar jag fick var inte det att de inte hyste någon överdriven stor respekt för sin direktör och önskade att hon hade slutat för länge sedan, utan att de inte vågade kontakta mig via deras jobb-mejl, och använde sig av sina privata i stället. Trots att saken gällde jobbet och inget annat.

Det ovanskrivna är en berättelse som har sitt ursprung dels i USA och dels i Slovakien. I Sverige skulle en liknande berättelse förgäves söka någon som helst näring. Eller?

© Vladimir Oravsky

Några ord om Andrzej Wajdas konst med lång hållbarhet

Den 9 oktober 2016 dog Andrzej Wajda nittio år ung och han var aktivt skapande in i det sista. Förutom allt konstnärligt och politiskt och organisatoriskt och utbildningsmässigt annat, regisserade han även film. Det är som filmregissör han blev mest känd världen över. I Polen, Frankrike, Tyskland, USA…

Olika filmwebbsidor uppger att han har gjort 56 filmer. Det är inte dåligt presterat med hänsyn till hur mycket annat han också hunnit göra samtidigt. Av dessa 56 filmer betraktas upp till 10 filmer som mästerverk, det vill säga, de griper tag i åskådaren oavsett var på jorden denne befinner sig och var hen står politiskt.

Filmen ”Bröllopsfesten”, ”Wesele” på polska, räknas inte bland Wajdas mästerverk. Vilket återigen vittnar om vilken hög standard Wajdas filmer höll. Jag har sett ”Wesele” bara en enda gång, på premiären år 1973 för 43 år sedan, och jag minns den till dags dato. Inte på grund av dess händelseinnehåll, utan på grund av formen: färgerna, kamerarörelser, sättet att prata, sättet att dansa… Jag kan till och med drömma om denna films sätt att berätta. Att Lars von Trier sett den både en och två gånger innan han började filma ”Riget” (”Riket”) är uppenbart.  

Att Wajdas filmskapande påverkade flera generationer filmskapare världen över utgör en del av hans storhet. Men vad är det man lät sig inspireras av?

Exempel ett:

Hans filmer, inte minst filmerna ”Człowiek z marmuru” (”Marmormannen”) från 1976, ”Bez znieczulenia” (”Utan bedövning”) från 1978 och den Oscarsnominerade ”Człowiek z żelaza” (”Järnmannen”) (1981), öppnar sig mot åskådaren med en djärvhet, en nästan dokumentär autenticitet där saker, ting och händelser, förhållanden och missförhållanden kallas vid sina rätta namn. Detta är också avläsbart i filmernas form; en ofta handhållen, ”amatörmässig” kamera, en film- eller TV- inspelning i filmen, snabba åkningar genom maktens korridorer, en scenföljd och ett bildval som vill framkalla en känsla av omedelbarhet, samt en myckenhet av hänvisningar till reella, utomfilmiska allmänkända referenser.

Exempel två:

Här är det bäst, att jag tar till en jämförelse. Till denna korta studie valde jag den svenska filmen ”Sällskapsresan”, eftersom det är den svenska film som sågs av flest biografbesökare i Sverige, däremot i inget annat land, inte ens i Danmark eller i Norge, ansågs den vara publik… Förklaringen till dess låga attraktionskraft utomlands är, att trots att sällskapsresor existerar i samtliga andra länder alltifrån Danmark till Kina, anses denna film vara lika svensk-udda som kinesiska Tong Zi Dan, som på hemmaarenan och bara där, uppfattas som en riktig delikatess, och som är något så enkelt som ägg som kokats under en hel dag i pojkurin.

Huvudrollen i ”Sällskapsresan” tilldelades karaktären Stig Helmer, och han är lagerarbetare på ett elföretag. Den inte helt oberättigade frågan som man som åskådare kan ställa, är vad har Helmers yrke med berättelsen i ”Sällskapsresan” att göra?

Själv kan jag inte svara på denna simpla, raka fråga.

Låt oss titta på hur Andrzej Wajda berättar. Exempelvis i den ovannämnda filmen ”Marmormannen”.

Filmtitelns marmorman är muraren Mateusz Birkut och han har sitt yrke att tacka för sin uppgång, och när han bokstavligen bränner sig på en upphettad tegelsten, muraryrkets grundmaterial, blir hans yrke även hans fall. 

Detta är vad som utspelar sig på det realistiska planet. På det metaforiska planet får åskådaren samtidigt en tydlig bild av Polens inrikes situation och Polens planekonomiska samhällsplanering under 50-talet, där byggnadspolitiken ansågs vara samhällets Columbi ägg. Birkut hamnar i fängelse, i ett bygge som han själv var med om att bygga, och släpps ut därifrån först när den heta samhällsstenen kallnat – och politiskt töväder blivit ett faktum. 

Det är så en mästare bygger de historier som håller honom levande även efter hans död. 

Vladimir Oravsky

Parlamentsvalet i Georgien oktober 2016

och några av mina minnen från det föregående parlamentsvalet

”Våld har präglat de sista dagarna fram till parlamentsvalet i Georgien. En bilbomb avsedd för en partiledare skadade fyra i Tbilisi, vid ett valmöte utbröt skottlossning och valets starkaste ledare kandiderar inte, men styr i kulisserna.” rapporterade Sveriges Radio den 7 oktober 2016.

I det förra parlamentsvalet var jag en av ett stort antal utländska valobservatörer i Georgien. Från Sverige var vi dock inte många, åtminstone inte som blev utsända av The Institute for Democracy in Eastern Europe (IDEE). Mig veterligen var vi bara två, den andre, eller snarare den förste, var Jaroslav Suk, författare, journalist, politiker, en av undertecknarna av Charta 77 och VD för den välrenommerade och därmed flitigt anlitade översättningsbyrån East-West Service. 

Innan resan visste jag inte mycket om Georgien, trots att jag på sätt och vis kom i kontakt med landet redan som nioåring. Det var när jag såg en av världens mest spelade tyska teaterpjäser, Bertolt Brechts ”Der kaukasische Kreidekreis” / ”Den kaukasiska kritcirkeln” från fredsåret 1945. 

”Den kaukasiska kritcirkeln” kan tolkas på många olika sätt och faktum är att den även kan interpreteras som pjäs om ett parlamentsval. 

När jag var i samma ålder, berättade min fader för mig en antik men levande grekisk myt om ”eldtjuven” Prometheus som bestraffades för sin tjuvaktighet med att han fjättrades vid en klippa och där fick han uppleva att en örn hackade ut hans lever inte bara en gång utan varje gång levern växte ut igen. Klippan eller snarare berget hette då och heter även i dag, Kazbek och är Georgiens tredje högsta berg.

Varför just Kazbek? Eftersom Kazbek var en aktiv vulkan på den tiden. Vulkan och eld, hajar du?

Och när jag ändå spekulerar om eld och gudar, då kan jag lika gärna bjuda på ett kort avsnitt från en bok som jag just nu håller på att skriva: 

”’Jag dricker det vin och det Kristi blod som jag finner nödvändigt. Vad fan vann jag på när jag lyssnade på dig, Gud? Så varför skulle jag göra det nu? Bara för att du känner dig hotad? Har jag snäppt dig, åderlåtit dig allt för mycket?’ 

Gud blev vred. ’Ve dem som…’

’Ve dem som… vad är det du dånar om?’ avbröt Amelia. ’Du vet lika väl som jag Gud, att du tog dig rätten att bara du skall ha företräde att tolka vad människans ord och handlingar betyder och står för. Det är du som laddar världen med betydelser, och jag har svårt att följa din tvehågsenhet. Ena gången är elden den gudomliga reningen, nästa gång står samma lågor för helvetets strängaste straff. Ena gången renar vattnet och ger liv, nästa gång fråntar det, och låter kroppar svälla upp och ruttna… Och så mixar du ihop det ena med det andra och skänker människan eldvatten, och samtidigt som du lockar henne med det – du kallar själv den stora anden spiritus – hotar du henne när hon lyckas bemästra den. Jag vet att den eld som Prometheus stal från Gudarna egentligen var din benämning på alkohol, spiritus, den stora anden. Eller hur annars förklarar du för mig varför det var just Prometheus lever som var mest i farozonen? 

Och Jesus? Jesus din förmodade son, var inte han rätt så glad i vin? Vad var det första av de Gudomliga tecken som Jesus gjorde? Skall jag påminna dig om det? Det var på ett bröllop i Kana i Galileen. Har polletten trillat in? Han omvandlade vatten till vin. Inte en liter, inte två, utan sex gånger hundra liter. Inte illa pinkat eller hur? Det är så han uppenbarade sin härlighet, det är detta vintrolleri som stärkte hans lärjungars tro på honom. Det är den krassa sanningen. En oino álétheia’ som den evige Alkaios från Lesbos sade och som Plinius den äldre odödliggjorde i sin latinska översättning: In vino veritas. I vinet sanningen.

Jag ifrågasätter allt ditt hokus pokus och vill du, så tolka det som att jag tvivlar på dig och dina förmågor. Men, glöm ej, att vi dödliga menar att Gud accepterar allt, men det är människans lott och plikt att ifrågasätta och ompröva.’”

Georgien är omtalat för att det födde och uppfostrade söner som stålmannen Stalin och hans vapendragare, chef för säkerhetstjänsten Narodnyj komissariat vnutrennich del NKVD, Lavrentij Berija, som dog av samma verksamma medicin som han så rikligt ordinerade andra, det vill säga han blev avrättad utan rättegång. 

Vad annat kände jag till om Georgien förutom det ovannämnda?  

Först och främst är det Sergej Paradjanov, han med den mästerliga filmen ”Тени забытых предков” / ”De bortglömda förfädernas skug­gor” och som på svenska fick heta ”De blodröda hästarnas dal”. Året var 1967, och jag blev bjuden till Bratislavas minsta biograf, Liga. ”De blodröda hästarnas dal” var en visuellt mycket med­ryck­ande film bortom all den heroise­rande socialrealism som jag hade sett tidigare. Och plötsligt såg jag där bland all ”psykedelisk” färg­prakt saker och företeelser som jag hade fått lära mig av mina föräldrar, som man aldrig fick nämna högt i mitt land… Inte att undra på att denna film förförde mig med en sådan intensitet att jag efter att jag tog ut en maskinteknisk examen valde konstnärsbanan som min försörjning.

Mera film: Filmen ”Manqana, romelic kvelafers gaaqrobs” som på svenska heter ”Drömmar och drama i Georgien” och på engelska ”The Machine Which Makes Everything Disappear” belönades med regipriset ”World cinema documentary” på Sundance filmfestival år 2013.

Voyager släpar på mänsklighetens testamente till andra galaktiska livsformer ingraverad på Voyager Golden Record, eftersom, som den skälmske Aristofanes sade, om någon ärar oss med godhet, bör vi nedteckna det så att inte ens ett blåsväder kan släta bort det. Och alla intelligenta varelser i den oändliga oändligheten kommer att få möjlighet att fånga in ljuden och bilderna och analysera dem och finna att den självutnämnda skapelsens krona på det avlägsna lilla något tillplattade klot som trots att det till sjuttioen procent består av vatten ändå döptes till Jorden, valde till Förenta nationernas och därmed även sin högste representant, en viss Kurt Josef Waldheim, en tysk Wehrmachtofficer och medlem av nazistpartiet och som på en kodad eller åtminstone mycket svårbegriplig blandning av English und Österreichisches Deutsch framförde en högmodig hälsning till alla gröna och inte minst bruna gubbar. Solen, som är Jordens samtida, firade nyligen sin fyra komma sjätte miljarders födelsedag och hälsoprognosen är att den skall leva ytterligare sju och ett halv miljarder år, innan den förbränner allt sitt helium, drar sig samman och slutar som en svart dvärg, synnerligen kall och med mäkta hög densitet. Och när detta har hänt och allt känt och okänt i vårt solsystem är lika borta som innehållet i en födelsedagssåpbubbla, kommer rösten av denna Wehrmachtofficer fortfarande att färdas genom det stora oändliga.

Men det finns även andra ljud med på Voyager. I detta sammanhang måste jag nämna den traditionella georgiska körsången ”Tchakrulo”.

Och när jag ändå uppehåller mig vid det ljuva som kallas musik, kan jag knappast utelämna den georgisk-brittiska sångerskan, musikern och låtskrivaren Ketevan "Katie" Melua, som med sitt debutalbum ”Call off the Search” erövrade världen.

Det sägs, och inte bara i Georgien, att om sju georgier träffas, sjunger de i åtta stämmor. Det finns knappast något så typiskt för det georgiska kulturlivet som manskörer. Här ligger även Sverige i lä. 

Den georgiska valutan heter lari. På 1 lari finns ingen mindre än Niko Pirosmani avbildad.

Vem är nu Niko Pirosmani undrar du kanske, du som inte brukar frekventera museer alltför ofta. Du som läser Andrej Andrejevitj Voznesenskij vet det, han skrev nämligen en underbar dikt om konstnärssärlingen Pirosmani och dennes kärlek till en fransk aktris. Den lettiske, obegripligt produktive kompositören Raimonds Pauls musiksatte den och Alla Pugatjova gjorde den till en världshit: ”Miljoner rosor” / ”Миллион Алых Роз”. Du kan se och höra henne här 

http://www.youtube.com/watch?v=Lq8HfpEGgCk

Det finns väldans mycket positivt som jag skulle kunna skriva om Georgien, men jag avstår och väljer att rapportera bara om Georgiens dunkla fläckar. 

Varför? Elementary my dear Watson, för att låtsascitera något som Sherlock Holmes aldrig sagt, åtminstone inte i Conan Doyles böcker. Jag vill hålla svensk tradition levande. 

Frågar du vilken tradition? 

Den som säger att mediernas roll är att smygande och på ett indirekt vis utmåla Sverige som ett jordiskt paradis genom att skända alla andra. Här följer några få exempel: 

Vi, Sveriges Radios lyssnare, fick bekanta oss med en radiokrönika från Johannesburg i vilken Margareta Svensson informerade oss om något som vi svenskar inte kan drabbas av ens i våra värsta mardrömmar, hennes telefonuppkoppling fungerade inte och jag vet inte om din fantasi, kära läsare, räcker till att föreställa dig detta som följer: när hon ringde till det Sydafrikanska telebolaget kom hon inte direkt till den personen som hon trodde att hon skulle komma till, utan, sätt dig nu käre läsaren, eller sluta läsa här om du inte tål världens chock, hon kom först till växeln, innan hon vidarekopplades… Jag undrar om Margareta Svensson någonsin hört talas om Glocalnet? Vet hon om att när en av Telias sex e-postservrar kraschade, hindrades en million åttahundratusen (1 800 000) mail från att nå sina mottagare, samtidigt som över två veckors mailpost spårlöst försvann från drygt 300 000 e-postkonton? 

Och det var varken för första eller sista gången som det delvis statliga bolaget Telia bjöd på sådan cirkus med största möjliga tysssssstnad. 

Margareta Svensson är dock inte ensam om den selektiva rapporteringen som bör stegra vår svensknationalistiska överlägsenhet. Strax efter Maggans upprörda rapport, tilläts eller påbjöds även Sveriges Radios Cecilia Uddén, utgjuta klagan över sin utländska Internet-uppkoppling i en utdragen radiosänd tele-litania från mellersta östern. Gång på gång matades vi med detta budskap och till slut var åtminstone jag beredd att skicka världens blomsterbukett både till Telia och Glocalnet och be dem om ursäkt för att jag varit så småaktig att jag, nu talar jag om Glocalnet, fick korrespondera med dem i två evigheter (och faktiskt en bra tidsrymd till), innan mitt Internet började funka, om ens långsamt och med ständiga avbrott.

Om du, käre läsare, tror att dessa beställningskrönikor – och jag lovar att jag inte har nämnt de mest vådliga – skulle tränga sig på dig bara under en, två dagar i ett oförsvarligt stort antal repriser, så misstar du dig. Sveriges Radio är nämligen världsmästare på återutgivning av nationalpatoshöjande insikter och Sveriges second hand radio repriserar utrikes korrespondenternas skräp under rubriken ”Radiokorrespondenterna”. Programledaren för detta indoktrineringsprogram i den vad vi genom ständigt upprepade propagandahjärntvätt tvingas att uppfatta som FRIA RADIO, kallar dessa inslag ”pärlor”. Pärlor för vem? 

Och medan vi oupphörligen och dagligen matas med lögner om hur förträffliga vi svenskar är på allt ifrån jämlikhet och jämställdhet till jordgubbar och gurka, och hur förfärligt lata, obegåvade, slösaktiga 

et cetera våra grann- och andra länder är, springer många nationer förbi oss i praktiskt taget allt det som en medborgare kan vara stolt över. 

Du som uppsökte Danmark, Norge eller Tjeckoslovakien för säg 20 år sedan, måste minnas hur det kändes att med stolthet kunna säga ”jag kommer från Sverige”. Besök dessa länder i dag och se om Sverige frammanar samma entusiasm eller om vårt kungarikes glans mer liknar en sprucken lerkrukas. Och ändå fortsätter vi som självmordskandidater som är så ur funktion, att de inte ens kan ta emot någon hjälp.
”Likt pirayor som vädrar blod i vattnet kommer en svärm pinnsmala, svartklädda expediter störtande mot mig i lyxbutiken nedanför Spanska trappan i Rom. Jag som bara ville smita in och ta en liten titt. Men det finns inga andra kunder i butiken, och just denna timme strax före lunch en fuktig romersk marsförmiddag tycks jag vara personalens enda hopp om framtiden. Och jag som inte ens gillar Roberto Cavalli! Jag retirerar nervöst baklänges ut ur butiken innan de förhoppningsfulla expediterna lyckas övertala mig att köpa något (…)” skriver Europa-korrespondenten Ingrid Hedström i en låååååång artikel i Dagens Nyheters omvärldens-sidor Världen/Special Europa. 

Vad är detta Italien värt som vi har allierat oss med genom vårt inträde i EU? Betrakta den baksluga, svartklädda, pinnsmala svärmen av expediter som störtar mot vår ariska, potentiella räddare i nöden Ingrid Hedström… Betrakta den totala ineffektivitet som dessa italienare har lika mycket i sitt blod som vi har vår germanska ärlighet och effektivitet. En italiensk arbetsgivare anställer en pirayasvärm till sin folktomma butik… Vilken hjärnfattig galning, vilken slösare av mänskliga resurser och kapital… Och vilket skämt att sälja Roberto Cavallis design? Att exempelvis Sveriges kanske mest framgångsrika företag, Hennes & Mauritz, sålde Roberto Cavallis kollektion bestående av 20 herrplagg och 25 damplagg och underplagg med matchande accessoarer, och att H & M samtidigt redovisade sitt bästa resultat någonsin… 

Fortsätt du Ingrid Hedström med dina reportage. Dina barn, om du har några, kommer så småningom att säga: vår mamma bidrog också till Sveriges skenbara framgång. 

Nog om vårt förträffliga Sverige. Här kommer det svarta Georgien.

Georgien är smutsigt. Det finns flera cigarettfimpar och hundskit på gatorna än till och med i fimp- och hundskitvatikanen, Jönköping.

Georgien är religiöst. Det finns ett oändligt antal präster och rabbiner och imamer precis överallt och nära på lika många ståtliga och mindre ståtliga kyrkor som det finns tempel i den världsberömda Burmesiska staden Bagan.

När de troende passerar en kyrka, tecknar de ett kors. Något överdrivet sagt, påminner gatubilden en smula om sovjetisk kollektiv spartakiad med ständigt lemflaxande. 

Det finns enorma klasskillnader i Georgien vilket kan avläsas av horder av tiggare och en del extravaganta palats och luxuösa bilar.

Det finns hur många herrelösa hundar och katter som helst, vilket tyder på att de fattiga inte är lika hungriga som exempelvis Lenin- och Stalingradbor under andra världskrigets tyska belägring.

Precis överallt finns antingen förfallna hus eller också övergivna halv- och kvartsfärdiga byggen.

Inköpskvitton är inte lätt att erhålla, vilket antagligen tyder på att staten inte får sin beskärda del av handeln. I en elegant och vältilltagen butik på huvudgatan köpte jag ett par relativt dyra örhängen och när jag begärde kvitto erbjöds jag en kraftig rabatt, som en kompensation för uteblivet betalningsbevis. 

I den nya och flotta taxin som jag tog till flygplatsen fanns ett iögonfallande anslag som uppmanade mig att be chauffören att sätta på taxametern. Det gick han inte med på, utan en överenskommelse gjordes om ett fast pris. Utanför flygplatsen fortsatte förhandlingen och eftersom jag inte ville avstå från kvittot erbjöds jag på ett som var på en högre summa än den överenskomna och mellanskillnaden skulle vi dela på broderligt. Jag avstod.

Att köra bil i staden i hastigheter som kan tävla med de som Mantorpsbanan bjuder på, är i Tbilisi lika naturligt som att köra enkelriktat i motsatt riktning.

Vi var i spa, en mycket fin anläggning. Spans allt i allo, en välgödd man, föreslog ett pris som vida överskred det som beskrevs i deras reklam. Till slut enades vi om tiden och priset, som visserligen var högre än vi hade räknat med, men ändå acceptabelt. När cirka 50 % av den avtalade tiden var passerad, dök mannen upp och meddelade att vi hade överskridit tidlimiten. Vi bestred detta eftersom vi menade att sex olika klockor, det vill säga våra, inte kunde hux flux sakta sig. När vi skulle betala, begärde han 50 % högre pris än avtalat. Hans indisputabla argument var att vi fick en tvål och att den inte var inberäknad i prisöverenskommelsen. För det priset kunde vi fått tvål framställd av äkta hajfenor.

Sittandes på en restaurant sprang ett flickebarn in och stal våra pengar vi hade på bordet. Visserligen en för oss obetydlig summa, men handlingen försämrade vårt humör, ganska så betydligt. 

Med detta var bara en förrätt. På en annan, en finare restaurang, kom en välbyggd man in och ville ha pengar till en öl. Han fick det inte och det inte på grund av att vi ansåg att georgiskt öl inte var någon höjdare. Mannen gick ut i den Georgiska natten och återkom något senare, hotandes att han skulle skära av halsen på en av oss.

Det fanns två alternativ att växla pengar på: officiellt i en bank och så vid sidan om banken. Fördelen med bankväxlingen var att man var nära på garanterad att få äkta, oförfalskade sedlar och dessutom, man erhöll ett mångstämplat kvitto. Nackdelen var att växlingen tog proportionell lika lång tid som tunnelbygget under Hallandsåsen.

Besöker jag en ny stad uppsöker jag nästan alltid stadens kyrkogårdar och bibliotek. I Tbilisi gick jag till National Parliamentary Library of Georgia. Jag blev inte insläppt eftersom jag saknade något jätte, jätteviktigt behörighetsbevis. Jag envisades och därför hänvisades jag till en närliggande gata härbärgerande en potentat med makt att utfärda plåt som öppnar biblioteksdörrar. Men jag var så graverande utsocknes att tjänstemannen inte vågade ta på sig det riskfyllda ansvaret, utan hänvisade mig att vandra till en annan pampig byggnad och därifrån… 

Till slut stod jag öga mot öga mot självaste Sankte Per, himmelrikets portvakt, som noggrant studerade mitt pass och länge verifierade min identitet i en dator. Jag tänkte på Lukas 18:25, Ja, det är lättare för en kamel att komma in genom ett nålsöga, än för en obetydlig svensk att komma in i detta Georgisiska bibliotek, när det ett tu tre visade sig, att National Parliamentary Library of Georgia, hyste två av mina böcker i sina samlingar, och en av dem var ”Von Astrid zu Lindgren : Biografischer Roman”, det vill säga ”Från Astrid till Lindgren” på tyska. Astrid övertrumfade allt och alla och så blev alla dörrar öppna, och jag erbjöds till och med kaffe, något som jag avböjde med hänvisning till att mitt besök hos dem tog bra mycket längre tid än jag kunde förfoga över.

Vid en fontän nära presidentpalatset, tog jag av mig klockan och tvättade av mig svett och damm. Tre parkarbetare njöt av sin paus två, tre meter ifrån mig. Jag gick därifrån och någon minut senare upptäckte jag att jag inte bara lämnade min svett och mitt damm vid fontänen utan även min soldrivna klocka, som jag köpte i New York, USA, vid min senaste visit. Jag återvände prompt tillbaka bara för att erfara att samtliga tre planteringsproletärer var brådstörtat väck och med dem även min dyra klocka, bara dammet var kvar. 

Jag återvände till samma plats dagen därpå och det inte bara på grund av att jag tyckte att stället var oförglömligt fint. En polis berättade för mig att de arbetare som fanns där i dag inte var desamma som var där i går eftersom dessa jobbare tvingas av säkerhetsskäl byta arbetsplats varje dag, platsen var ju trots allt bara ett skutt från presidentens residens. 

Men jag kände igen två löntagare från gårdagen, återigen vilandes vid den rogivande springbrunnen. Eftersom jag hade en översättare med mig, bad jag henne tilltala desamma och hur osannolikt det än låter, de erkände eller snarare skvallrade, att deras tredje kollega tog klockan. 

Jag har den på handen just i denna stund, trots att solen befinner sig i samma Amerika som jag inhandlade den i.

Myter om det ena hotet och det andra och det tredje, florerar i Georgien lika starkt och ohämmat som religiös tro. Ingen av dessa skräckfabler som jag fick presenterat för mig verkade vara faktaunderbyggda. Men vad vet jag om sånt, jag som är såpass världslig att jag inte ens tror på Storsjöodjuret. 

År 2008 försökte man med hjälp av en värmesökande kamera och fyra webbkameror spåra upp vidundret i Storsjön. Jakten finansierades bland annat även med penningar från EU som länsstyrelsen förfogar över. Knappast någonsin användes EU-medel till mer behjärtansvärda ändamål.

Även jag och mina kolleger i Georgien var på jakt. Vi ville köpa vykort och till dem, tillhörande frimärken. Efter intensivt sökande och starkt engagemang från våra lokala vänner, lyckades vi faktiskt med uppdraget redan efter 4 dagar. Det återstod ytterligare fyra dagar för att finna en brevlåda eller vad som helst annat som kunde ta hand om de frankerade vykorten. Det lyckades ej, trots resor hit och dit, med tunnelbana, buss och taxi. Vi frågade på banker och på stora och små hotell, vi bad och utlyste en belöning till den som tog hand om våra vykort. Inget hjälpte. Även bland dem som kunde läsa och skriva, fanns det sådana, som aldrig hört talas om ställen där man postar vykort, brev eller annan post.

Det finns en lång rad livsmedel, tvättmedel och annan finmald materia som säljs i för innehållet alltför stora förpackningar. Sådana är inte så sällan försedda med brasklappen att innehållet kan ha skakats samman under transport. Juridiskt sett kan man dessvärre inte kalla detta ett bedrägeri men att producenten använder sig av detta försäljningstrick för att maximera sin ekonomiska vinst, står utom allt tvivel. Det är nämligen givet att så gott som alla konsumenter är beredda att betala mer för en stor förpackning än för en liten av samma vara. Vore det inte så, så skulle alla producenter bestämma sig för att ordentligt sammanpressa det åtråvärda pulvret innan den för ändamålet betydligt mindre förpackningen skulle tillslutas. Då skulle transporten vara billigare, då skulle avgasutsläppet vara mindre, då skulle man spara på förpackningsmaterialet, då skulle varan vara billigare…

Samebakatedralen, Tbilisis heliga treenighetskatedral, säljer ”heligt vin”. Det är inte alltför dyrt och den designade svarta flaskan med katedralen avbildad i guldfärg som flaskans dekal, är lockande. Men när man öppnar flaskan blir man snart varse om att den är till hälften tom, som en pessimist skulle ha sagt och fylld bara till hälften, som en rättsordnings realist skulle konstatera. Jag tycker ändå att den halvfyllda vinflaskan med det heliga vinet inte är något att klaga på. Den stolta och rika Treenighetskatedralen uppsökes av hundratals bedjande människor dagligen, de köper levande ljus, stoppar pengar i insamlingsbössorna, följer alla slags religiösa regler och påbud och jag är nära på säker på, att den andel böner som blir åhörda är mindre än 50 %. Om inte så vore fallet, skulle troligen antalet katedralbesökare minska. Vad skulle folk be om, om alla deras böner var åhörda och tillgodosedda?

Utanför treenighetskatedralen står en rad taxibilar. Det är alltid samma bilar eftersom det är deras förlagda plats. 

”Hotell Diplomat”, säger vi. 

”Det blir 10 lari”, säger chauffören. 

”Vänta, vänta”, protesterar vi. ”I går kostade samma resa i samma taxi 3 lari.”

”Det kostar 3, 4 lari när alla vägar är öppna, men i dag måste jag köra runt hela staden på grund av olika avspärrningar.”

”OK, kör för 10 lari”, säger vi, som har rätt så bråttom till ett möte.

Mannen kör raka vägen till vårt hotell på några minuter, inte en enda avspärrning någonstans. Väl framme ger vi honom 5 lari. Han protesterar: ”Har vi kanske inte avtalat 10 lari?”

”Jo, det hade vi, men det var som en eftergift för alla avspärrningar som enligt dig skulle förlänga resan, och vi möttes och hindrades inte av någon avspärrning”, motargumenterade vi.

”Är det mitt fel, kanske? Ett avtal är ett avtal”, konstaterade han och tog emot ytterligare en femma.

Denna taxichaufför berättade att han inte brydde sig om vem som skulle vinna i det förestående parlamentsvalet. Han menade att det var ett val mellan pest och kolera. 

Det är möjligt att det är så, svaret ruvar framtiden på. Men en sak är säker och det är att det inte är politiker som formar ett lands vardag och framtid utan det är den enskilde medborgaren. Inte minst med sina egna vardagshandlingar. 

Om den här droskkarlen söker upp treenighetskatedralen under sina raster är det troligt att det inte är rättvisa och demokrati han ber för utan flata, utländska kunder som liknar oss. 

Ett sant demokratiskt land kräver inte bara ärliga och rättspatoskännande politiker utan även ”allmänna” människor, de som e. e. cummings kallar mostpeople.

Vi valobservatörer har avgett en rapport i vilken vi konstaterade att vi bevittnat ett demokratiskt val i Georgien. Men det fanns ändå ett aber i resonemanget: ett land som uppvisar det jag beskrev ovan, är definitivt mera hierarkiskt än demokratiskt, även om exempelvis det hierarkiska Sverige med oändligt antal hemlighetsstämplade (o)gärningar på parlamentarikernas töjbara och böjbara samvete, gärna kallar sig transparent och demokratiskt.

Denna rapport är satt med teckensnittet Georgia.

© Vladimir Oravsky