Följande rader handlar om journalister som jag ger hållbara prov på att de går i koppel. Det är Jönköpings-Postens journalister, men inte vilka som helst, utan de som jobbar och ansvarar för Jönköpings-Postens kultursida, ett område som per definition borde vara det mest fria och därjämte oberoende.
Under de senaste månaderna skrev jag och mejlade cirka tjugo artiklar till Jönköpings-Postens kulturredaktion. Samtliga till följande tre olika adresser:
kultur@jonkopingsposten.se;
emilia.soelund@jonkopingsposten.se;
anders.rydell@hallpressen.se. Artiklarna blev aldrig publicerade i J-P, något som är OK, det som däremot var en smula irriterande, var att jag aldrig fick en endaste bokstav i retur. Som om mina artiklar inte ens var värda en refusering.
Möjligen nådde inte mina artiklar J-P:s extremt höga journalistiska standard, men de dög definitivt till för exempelvis Göran Greiders Dala-Demokraten och Guido Zeccolas Tidningen Kulturen, som uppenbarligen har en bristande kvalitetskontroll.
Jag sökte J-P:s tillförordnade kulturredaktör Emilia Söelund på hennes arbetsplats, en, två et cetera gånger, utan framgång, den 28 november 2016 lyckades jag dock med denna nära på polisiära bedrift.
Mina frågor till henne var inte alltför intrikata: Har vi träffats någon gång tidigare eller har vi på något vis varit i kontakt med varandra tidigare, eller vad annars kan vara anledningen till att du behandlar mig med din monumentala tystnad?
Svaret jag fick var överraskande: Min chef Anders Rydell, sade Emilia Söelund, vill inte att jag tar emot dina artiklar och han sagt till mig att han meddelat det till dig.
Innan vi skildes, bad jag fru kulturredaktör att hälsa Anders Rydell att han är en lögnare, eftersom han aldrig kontaktat mig varken via mejl eller telefon eller på annat vis, och att jag tänker skriva en artikel om den apartheidkultur som råder på J-P:s kulturredaktion.
Naturligtvis har jag förväntat mig att efter en sådan anklagelse skulle herr kulturchef Anders Rydell kontakta mig, för att klargöra sin ståndpunkt, så skedde dock ej. Att fru kulturredaktör skulle våga förtiga min iakttagelse för honom, är knappast troligt.
Anders Rydell är författare till två faktaböcker. Om Emilia Söelund talade sanning att det var Anders Rydell som förbjöd henne att ha kontakt med mig, och att han även meddelat detta till mig, då är det högst sannolikt att Anders Rydells talade som skrivna ord inte är mycket att lita på, inte ens när de är tryckta i böcker som utger sig att vara faktadokumentära.
Jönköpings-Postens tillförordnade kulturredaktör Emilia Söelund låter sig ledas i Anders Rydells koppel. Vems koppel går Jönköpings-Postens kulturchef Anders Rydell i?
Du får göra dig en egen uppfattning baserad på följande:
År 1985 fick jag en tjänst som dramaturg på Jönköpings länsteater. Samtidigt utgavs några böcker skrivna av mig. De recenserades på J-P:s sidor, eftersom det var J-P:s policy att man skrev om vad som helst oavsett kvalité, så länge det hade koppling till Jönköping och dess omnejd. Fröken Yvonne Teiffel, som jobbade på J-P:s kulturredaktion, bjöd in mig för ett samtal och frågade om mina planer. Jag svarade att jag jobbade på att bli erkänd dramatiker och författare. Hon menade att man alltid kan ha drömmar men att ”inte ens jag” har lyckats med det. Inte ens hon…
Sedan dess har jag kommit i personlig kontakt med Y. Teiffel bara en gång, då när jag undrade om J-P skulle kunna tänka sig att recensera min bok ”Friheten i kulturen” som var omtalad på många ställen inklusive Sveriges Radios P1. Teiffel bläddrade i boken och undrade ”Finns jag med?”
”Känns det som om du borde vara med?” svarade jag.
”Var finns jag, på vilken sida?”
Förutom detta möte, skrev jag två gånger om hennes journalistiska (o)gärningar nerlusade med ofattbart många faktafel. En av mina artiklar avslutade jag med orden ”’Recensenten’ Yvonne Teif-fels namn var nog det enda som var felbefriat.”
Jag blev ändå ”adopterad” av Herenco-koncernens och därmed även Jönköpings-Postens huvudägare, Christina Hamrin. Jag fick i uppdrag att skriva hur många artiklar som helst åt J-P, jag var bjuden på J-P:s fester, och C. Hamrin kallade mig ”renässansmänniska”, och ville sammanställa ett porträtt om mig. Allt var frid och fröjd mellan oss ända tills det uppstod en spricka, som vidgades och vidgades ända tills vår ojämna vänskap sprack och omvandlades till dess motsats, och i stället för att vara hennes guldgosse blev jag persona non grata på Herenco.
”Konsten att tråka ut är att berätta allt”, skrev Voltaire, så här skall jag nämna bara några incidenter som så grundligt kylde ner C. Hamrins varma arbetsgivarkänslor.
- Hon ville att jag skulle skriva negativa recensioner om Jönköpings länsmuseum som hon var på krigsstigen med, något som jag kategoriskt vägrade.
- Hon betalade visserligen för mina artiklar, men mindre än vi kom överens om, hon menade att redan det att jag obegränsat fick skriva på hennes sidor borde jag uppfatta som ett privilegium, som många andra gärna till och med skulle betala för. Jag höll inte med henne och hon betalade alltid den begärda mellanskillnaden.
- Hon ville att J-P skulle göra ett intervjuporträtt med mig både när jag belönades med Jönköpings kommuns kulturpris, Jönköpings landstings kulturpris, samt något annat pris, men jag avböjde, helt och hållet av privata skäl.
Spiken i vänskapskistan blev när hon var på väg att avskeda dåvarande kulturredaktör Svante Svärd. Jag slogs för Svante, både för att han var riktigt kunnig, för att han inte gick i någons ledband och för att J-P handplockat honom och övertalat honom att lämna sitt jobb på Stadsbiblioteket i Jönköping. Jag menade att något ansvar måste även en mäktig arbetsgivare känna för sina anställda… Både Svante och jag flyttades ut i kylan och Svante flyttade dessutom till Kalmar, bort från Jönköping.
J-P slutade recensera mina böcker, de omnämndes inte ens. Jakob S. Jónsson, en recensent som J-P anlitat flitigt, skrev till mig följande: ”(…) och fick en mycket anmärkningsvärd reaktion, som jag fortfarande funderar på vad man kan göra med. Yvonne Teiffel svarade och så fort jag nämnde ditt namn gick hon fullständigt i baklås. ’Honom publicerar vi ingenting om! Han har gjort bort sig här! Honom kommer JP inte att skriva om!’ var ungefär vad budskapet gick ut på. Inte fick jag veta vad det förskräckliga var Du ska ha gjort, men jag tycker reaktionen är av sådant principiellt intresse, att Du bör veta om den.”
Jakob S. Jónsson flyttade till Island.
Jag har hundratals artiklar trycka i ganska så många tidningar och tidskrifter, däribland även i Jönköpingslokala Jnytt och Jönköping Nu. Men samma dag som dessa tidningar köptes upp av Hallpressen, som ingår i Herenco ab, blev det totalt stopp för mig även där. Tänk på detta, om och när du kommer på idén att tycka att flera tidningar skapar större mångfald, vidgar informationsfälten och främjar demokratin. Det är inte alltid helt korrekt. Det enda som skapas är ett större annonsutrymme.
Om någon skulle mot all förmodan hävda att Jönköping har inte bara fri press utan även en pressmångfald, så kan du på heder och samvete intyga att den friheten och den pressmångfalden som Jönköping bjuder på, är exakt den samma som det kommunistiska Tjeckoslovakien som jag rymde ifrån, bjöd på.
Andreas Söderlund delägde Jönköpings nyhetssajt ”JKPG Live”. När J-P:s kulturredaktör Nina Marjavaara tog ut sin mammaledighet, då ersattes hon tillfälligt med Andreas Söderlund. Även han fick direktiv att hålla mig och mina artiklar borta ifrån J-P. Hur vet jag det? Den 27 juli d.å. skrev han till mig att han gillade min text mycket, men att han inte vågade publicera den. Andreas Söderlund har således klarat av Jönköpings-Postens lydnadstest och utnämndes följaktligen till sociala medier-chef inom Hallpressen. Jag får önska lycka till Andreas och ännu större lycka till Hallpressen. Det måste kännas skönt att kunna rekrytera en sådan lydig medarbetare. Sverige har nästan allt, men det råder fortfarande en liten brist på ja-sägare. Sociala medier kan hjälpa till att avskaffa den. Exempelvis genom att uppmana folk att sluta tänka och i stället lajka så mycket som möjligt.
Jag vore orättvis om jag inte tillstod att Jönköpings-Posten faktiskt skrev om mig. Det gjorde den när jag fick sparken från tjänsten som Umeås kulturchef. Då tilldelades jag utrymme minsann, det rapporterades generöst om mitt förmodade misslyckande. Trots att J-P visste precis ingenting om vad som verkligen utspelat sig i Umeå bakom lyckta och på glänt öppna dörrar – all information som de lyckades samla på sig var ett resultat av den knappast tillförlitliga klippa och klistra metoden. Jag blev ingalunda tillfrågad att kommentera detta eller att ge min version…
Kulturen på Jönköpings-Postens kultursida präglas av korruption, det vill säga missbruk av makt för privat vinning.
Kulturen på Jönköpings-Postens kultursida präglas av mutor, det vill säga tjänster eller andra förmåner som ges för att mottagaren skall se förbi sina åligganden och i stället tillmötesgå givarens krav.
Kulturen på Jönköpings-Postens kultursida präglas av nepotism, som är favorisering av släktingar eller vänner. Broder Anders Rydell, syster Nina Marjavaara, broder Andreas Söderlund, syster Emilia Söelund och stora syster Yvonne Teiffel är släktingar med varandra, då de alla är släkt med de som kan köpas att utföra ett journalistiskt jobb som inte är förenligt med oberoende journalism, åtminstone inte i ett fritt demokratiskt land.
Jönköpings-Postens tillförordnade kulturredaktör Emilia Söelund går i Anders Rydells koppel. Och vems koppel går Jönköpings-Postens kulturchef Anders Rydell i, är tack vare detta vittnesmål, inte heller någon hemlighet.
Att en journalist går i någons koppel är liknande anomali som att en mö försörjer sig som prostituerad.
Jag tillsände denna artikel till Jönköpings-Postens samtliga avdelningar och varenda en chef. Jag fick ett svar. Från kulturredaktionen: ”Vi kommer inte att publicera denna artikel…”
I år högtidlighåller Sverige 250 år av Tryckfrihetsförordningen.
