tisdag 27 juni 2017

En stor svensk fyller år

Jag är en flykting. Liksom Bibelns Josef och hans maka Maria, vishetsläraren Konfucius, ”sagobröderna” Jacob och Wilhelm Grimm, författaren till pjäserna Barberaren i Sevilla och Figaros bröllop Pierre-Augustin Caron de Beaumarchais, upphovsmannen till frihetsdramat Rövarbandet Friedrich Schiller, vaxskulptrisen Marie Tussaud, konstnären Max Beckmann, målare och konstteoretiker, en av den abstrakta konstens grundare Wassily Kandinsky, fyrfaldig Oscarvinnande kompositör, musikarrangör, dirigent, och pianovirtuos sir André Previn, kulturfilosof, sociolog, musikteoretiker och kompositör Theodor W Adorno, författarna Giacomo Girolamo Casanova, Vladimir Nabokov, Heinrich Heine, Émile J’accuse…! Zola, Hermann Broch, Erich Maria Remarque, Stefan Zweig, Vicky Baum, Heinrich Mann, Franz Werfel, Walter Benjamin, Peter Weiss, Nelly Sachs, Gao Xingjian, konstnärerna Max Ernst, Marc Chagall, Jacques Lipchitz, filmregissörerna Fritz Lang, Otto Ludwig Preminger och miljontals andra.
Jag valde att fly till Sverige – liksom hundratals andra tjecker och slovaker på slutet av 1960-talet. I början av vår vistelse här, klagade vi en hel del över Sverige, när vi träffades. Gnäll fyllde våra samtal. Över svenskt bröd, svensk korv, svenskt öl, svenskt väder, men framför allt, svensk humor. 
Vi var helt eniga om att svenskar vet precis ingenting om humor, och vi hade många teorier om varför det förhöll sig på detta tragiska och nästan outhärdliga vis.
Vi pratade om slovakerna Lasica och Satinský, och om tjeckerna Suchý och Šlitr, och vi var sorgligt eniga om, att sådana humorstorheter kommer Sverige aldrig ens i närheten av.

Att flytta till ett demokratiskt land från en diktatur, är inte alltid lätt. Frihetens chock är troligen större än den som en albansk fåraherde som från en dag till en annan hamnar i Las Vegas skulle uppleva. Man är så pass paff över det att man inte bara får tänka vilka tankar man än vill, utan även uttrycka dem, och till och på köpet offentligt och högt, att man ägnar de första månaderna i det fria landet mestadels åt kritik. Det blir ett inre tvång, som manar en att pröva att det verkligen förhåller sig på det viset. Och då letar man febrilt efter något som man kan ha en aldrig så liten anledning att visa sitt missnöje mot.
Och då väljer man att rikta sin kritik mot det, som man tror sig veta något om. För oss tjecker och slovaker var det mat, dryck, väder och humor. 
De som erbjöd oss en fristad, fri tanke och valfritt sätt att uttrycka den, rymlig bostad och möjlighet att handla tiotusentals varor som man tidigare bara sett på reklam i insmugglade tidskrifter, de samma blev plötsligt i våra ögon barbarer, utan den rätta matkulturen, de rätta väderförhållanden och den rätta humorn. 
Är man rätt funtad, och nästan alla är det, går all denna jämmer över ganska så snart och man börjar samarbeta med sitt nya land, och njuta av alla de möjligheter som detta så generöst bjöd och bjuder på.     

Hans Folke ”Hasse” Alfredson är född 28 juni 1931 och fyller därmed åttiosex år i år. 
Alfredson brukar beskrivas som svensk komiker, filmskapare, författare och skådespelare. Han är dock så mycket mer. Exempelvis min och mest sannolikt även många andra invandrare en oöverträffbar språklärare och en introduktör till det svenska samhället: Några månader efter att jag flydde till Sverige, inhandlade jag en rad LP:er med utdrag ur Hasse och Tages revyer, allt ifrån Gröna Hund på Gröna Lund från år 1962, genom HålligångGula HundLådanSpader, Madame!88 Öres-RevynGlaset i öratSvea Hund på Göta Lejon till Under Dubbelgöken från år 1979, samt hundratals Lindeman-dialoger. Det är Hasse och Tage med vännerna Gösta Ekman, Lena Nyman, Monica Zetterlund, Tommy Körberg och Martin Ljung som lärde mig mitt nya landsmål. 
Det var mycket roliga och samhällsrelevanta undervisningstimmar. 
När jag exempelvis diskade – det svenskaste av alla invandrarjobb – lyssnade jag alltid på Hasse och Tage och anammade inte bara språket utan kulturen och sättet att tänka. 
Att vi flyktingar från Tjeckoslovakien kritiserade svensk humor kan tillskrivas inte bara den frustrerande tankens och ordets frihet, utan i stor grad även vår okunnighet om det svenska språket och den svenska vardagen. Är man inte väl förtrogen med den, utan låter sig hållas instängd mellan sitt hemlands korv och dito bröd, då kan man inte heller fatta och njuta av sitt nya lands humor.
Jag minns hur jag gottade mig i Spader, Madame!, både revyn och filmen, att jag tyckte att dess kavalkad av infall både var djup och satirisk och narrande och mästerligt underhållande, när plötsligt BAM!, SMACK!, POW!, jag fick slag i ansiktet och mellangärdet och pungen, när mången, helylle svenskfödda tidningskritiker, skrev ned den. Att den var det och det till vänster, och det och det till höger… Spader, Madame! var ett överklassnöje. Vad var det som den svenska kritikerkåren inte begrep? Var det den store europén Franz Schuberts musik, som spökade? 
Jag blev helintegrerad på kuppen, när jag, en diskande, pank, vitlökskorvälskande invandrare, genom min ihärdiga diggande av Spader, Madame!, genomgick en blixtsnabb klassresa, och lika plötsligt som oväntat, klassades som överklass. 

Jag vill hålla mig uppdaterad och hålla jämna steg med den inhemska samhälls- och kulturella utvecklingen, så det blev således ganska så många år sedan som jag lyssnade på Hasse och Tage, den meningsfulla humorns mästare, men jag är övertygad om, att dessa trettio, fyrtio, ja, till och med femtiofem år gamla texter fortfarande håller. Eftersom – och det är den sanna konstens sanna paradox – även det tidsbundet politiska, håller tvärs över alla decennier. Liksom exempelvis Francisco de Goyas Exekutionen den tredje maj 1808, Eugène Delacroixs Friheten på barrikaderna och Blodbadet på Chios, Georges Rouaults Vår Jeanne d’Arc och Honoré Daumiers ’Ni har ordet, min herre!’, är tidlösa, inte bara på grund av det mästerskap som är gjutet i dessa verk, utan i lika stor grad på grund av att dessa verk tidlöst och nötningsbeständigt strävar efter att förändra världen till det bättre. 
  
Grattis Hans Folke ”Hasse” Alfredson på din födelsedag. Du är kung, liksom en annan Folke, Carl Gustaf Folke Hubertus. Du kommer på sjätte plats bland mina största svenska hjältar, strax efter mina barn och barnbarn. 

Noterat med 1000 tecken

I Donald Sindens läsvärda bok A Touch Of The Memoirs, kan man bland annat lärorikt även läsa, att när John Ford filmade Mogambomed Clark Gable, Grace Kelly och Ava Gardner, klagade filmens producent Sam Zimbalist, att Fords inspelning var försenad med tre dagar. Ford grabbade då tre på måfå valda manussidor, rev ut dem, och med lugn röst konstaterade att “We're on schedule”. Jag drog till minnes denna underhållande berättelse om en av filmens absolut största filmregissörer, när jag fick ett mejl från en chefredaktör: ”Är väl inte helt förtjust i födelsedagshyllningar heller (är liksom Hans Alfredsson anarkist) men mina antiauktoritära fobier (som nog inte bara är politiskt tillskansade utan också ett tornedalskt arv på fädernet om att ’folk är folk’) ska kanske inte helt styra xxxxxxx publicistik😊 Och den här födesedagsgrisen är väl en, om inte den, kanske största just nu levande svenska kulturpersonligheten. Hm, kan du få ned den till en not? Alltså 1 000 tecken. /Stefan”
Jag svarade omgående: ”Var så god: 1860 av 5323. 
Vill du ha det ännu kortare, deletea samtliga vokaler. Texten kommer att fungera ändå, skall du se. På återhörande \/ladimir”

måndag 26 juni 2017

Dödsruna: Mats Johansson är död

Vi blir allt friskare och lever allt längre!, basunerar media ut samtidigt som de ger oss allehanda råd om hur vi skall bibehålla vår hälsa genom att äta bättre, sova längre och stressa mindre. Enligt SCB är medellivslängden i Sverige 84,0 år för kvinnor och 80,4 år för män. SCB sitter dock inte på samma statistiska beräkningsmodeller som mitt pensionsförsäkringsbolag, enligt vilket jag kommer att leva i 172 år. Därför utportionerar och utbetalar det mina privat sparade pensionspengar i takten anpassad till denna beräkning. Jag har varit i kontakt med mitt pensionsbolag, för att påpeka att sannolikheten att jag skulle leva tills jag är 172 år inte är alltför stor, eftersom jag redan nu, vid 70-års åldern, känner mig ganska så trött omedelbart efter exempelvis Vätternrundan, och att jag därför gärna skulle vilja be om att få något högre månatlig andel av mina sparade pengar än de beviljat. De svarade att den kommer att höjas succesivt, så att de skall hinna tömma mitt pensionskonto helt precis till tidpunkten vid min estimerade död, att det således är de som tar risken, eftersom om jag lever längre än de räknar med, går de dessvärre back. (This story is based on the true story.)

Trots att vi lever allt längre, har jag på sistone skrivit alltför många minnesord över de av mina bekanta som inte klarade av att förbättra Sveriges medellivslängd, utan dog i en betydligt yngre ålder, som exempelvis Mats Johansson som bara blev 65 år ung.  
Om det är arbetsmeriter som mäter hur väl vi nyttjade vår stund på jorden, då har Mats Johansson lyckats mycket väl. Googla honom eller titta på Wikipedia https://sv.wikipedia.org/wiki/Mats_Johansson_(journalist). Han hade en massa höga politiska uppdrag, var politisk chefredaktör för Svenska Dagbladet, redaktör för Svensk tidskrift, VD för näringslivets tankesmedja Timbro, chefredaktör för nyhetsbyrån NPT och så vidare. Han författade även böcker, kanske tjugo stycken. Och så recenserade han böcker i olika tidningar och tidskrifter. Och det är från denna hans bana jag minns Mats, och vill härmed ge honom en postum eloge. 
Som recensent var han osedvanligt öppen och fri, han verkade inte styras av förutfattade meningar. Han kunde ta sig an och skriva om böcker och författare som inte var alltför kända, som inte tillhörde hans politiska sfär, och han kunde uppskatta en skarp blick och välformulerad penna oavsett vem den tillhörde. Hur många sådana skribenter finns det egentligen? Kom gärna med namngivna förslag. 

Mats och jag umgicks inte i samma kretsar, vi har aldrig träffats, vi delade inte samma ideologi, men han uppskattade ändå en del av mina böcker och delade med sig sin uppskattning genom att skriva till mig eller att recensera dem. Som exempelvis min bok Friheten i kulturen. ”(…) Sådana formuleringar och andra underhållande interiörbeskrivningar vimlar det av i en högst olämplig och inkorrekt bok av Vladimir Oravsky, författare och flitig gisslare av det svenska kulturetablissemanget. Hans bok har undertiteln ’reflexioner kring tystnad och repression’ inom detsamma och erbjuder just detta, fast mer som larmande buller än stilla andakt.
Få storheter frikänns i hans domstol, särskilt inte de lokala potentater (…) Men skriva kan han. En bisarr ramberättelse om hur arvtagarna till Astrid Lindgrens verk sköter sitt värv och lyckas stoppa andras (läs Oravskys) oönskade verk får tjäna som illustration till hur mygel och vänskapskorruption frodas i kulturkretsar.
Det är inte så konstigt med tanke på hur anslagsberoende och nätverkskopplad denna värld är. Desto viktigare med öppna skildringar av densamma, gärna med namns nämnande som hos Oravsky. Fler avslöjande kulturjournalister önskas, färre reklamskrivare.”
Visst berättar detta klipp ur en recension en del om en av mina böcker, men du som kan förstå vad du läser, ser med det samma, att klippet även berättar mycket, riktigt mycket, om Mats, och hans freds-, frihets- och jämlikhetspatos.  
Tack Mats för dina brev, recensioner och ditt öppna sinne. 
Vi ses där uppe om 102 år, precis som mitt pensionsförsäkringsbolag räknat ut, och då skall vi häckla den himmelska överheten. 

lördag 24 juni 2017

Jönköping, Sveriges cykel-Mecka

Min namne Vladimir, som bor i Eqalugaarsuit i Kujalleq kommun på Grönland, mejlade till mig för tjugo minuter sedan att hans lokala televisionskanal berättade att Jönköpings kommun kommer att bli ett nationellt cykelcentrum och säte för Svenska Cykelförbundets kansli och verksamhet, och att Jönköping därmed blir till en cykelstad. ”Grattis Vladimir”, avslutade Vladimir sitt mejl med. 
Jag svarade omgående med följande: 
Det är riktigt att Jönköpings kommun genom olika satsningar gör allt för att synliggöra sig ute i världen, men att detta ingalunda gör det lättare för oss som bor i Jönköping. 
Ta exempelvis det där med cykelstad. 
Jag bifogar två kvitton på köp av cykelslang à 89 svenska kronor. Den ena slangen köpte jag i går, den andra i förgår? Varför? Eftersom Jönköpings gatunät ser ut som skyttegravar i Torres Vedras-linjen under Napoleonkriget år 1810.



Jag har numera så mycket erfarenhet av att reparera punkteringar att jag otvivelaktigt kan göra detta med förbundna ögon i en mörklagd lokal. Men det spelar precis ingen roll hur vidöppna, spanande ögon jag har, att undvika punktering är ändå omöjligt på Jönköpings uppgrävda gator. 

Min vackra nya racercykels blänkande ram ser ut som den sönderskjutna bilen i vilken Bonnie & Clyde mötte sin skapare den 23 maj 1934 i delstaten Louisiana. Fast mina cykelsår är förorsakade av stenskott, som Jönköpings kommuns ammunitionskontor outtröttligt tillhandahåller. 



Det är lättare att få behandlingstid hos en välrenommerad plastikkirurg i Hollywood, än att få tid hos en cykelreparatör i Jönköping. På Team Sportia tar det tre dagar att få sin punka reparerad. På tre dagar borde en punka självläka, inte sant.

Jag är övertygad om att Jönköpings kommun har en överenskommelse med stadens cykelreparatörer om en del av deras verksamhetsvinst. Min bekant på Torpa Cykelservice hade så många sjuka cyklar i sina cykelakuten-lokaler, att det nästan inte gick att andas där. Som tur var, hade han en högpresterande luftkompressor på. 
Han berättade för mig att det hände honom både en och två gånger att en kund gick ut ur hans lokaler med ett leende och en nyreparerad cykel, och att hen inom mindre än tio minuter var tillbaka, nu hur sur som helst och med en nyskördad punktering.

Vill man ha cykel med sig till stan i Jönköping och samtidigt vara säker på att man inte drabbas av punktering, då måste man bära cykeln på sin rygg, ungefär som en snäcka släpar på sitt hus.

Att ha runda cykelhjul i Jönköping är ingen höjdare. De borde snarare vara asymmetriskt kuggade, så att de olika tänderna på kugghjulen lätt skulle passa in, och greppa det uppgrävda, gropiga vägunderlaget.   
Häromdagen köpte jag en liter 40-procentig vispgrädde för att ha ork att cykla på Jönköpings krävande gator, och det var nära på att jag förutom med en punka kom hem med en hjärnskakning. Och som grädde på moset, blev min grädde till kärnmjölk och en ordentlig klick smör.    

Frikyrkorörelsen sägs det, har så pass starkt fäste i Jönköping att staden inte så sällan benämns Sveriges Jerusalem. Dags att byta namn. Jag förslår att Jönköping skall kallas Sveriges cykel-Mecka. Fast det skall inte stavas Mecka eller Mekka som den saudiarabiska staden där templet Kaba står, utan mecka, som i meka, dona och reparera.

Mitt svar till Vladimir är skrivet till Freddie Mercurys välkända. 
“(…) You say Rolls I say Royce /You say God give me a choice / You say Lord I say Christ / I don't believe in Peter Pan / Frankenstein or Superman / All I wanna do is
Bicycle bicycle bicycle / I want to ride my bicycle bicycle bicycle / I want to ride my bicycle / I want to ride my bike / I want to ride my bicycle / I want to ride my…”

tisdag 13 juni 2017

15 juni 2017 – tanken för dagen


Den följande historien har jag berättat tidigare och vid andra sammanhang. Att den nu återigen gör sig påmind är på grund av att dess förmodade huvudperson tilldelades ett av de två Polarpriser som tillkännagavs i februari 2017 och som delas ut av vår svenska kung Carl XVI Gustaf den 15 juni i Konserthuset i Stockholm.
Jorden snurrade på, men skenbart såg det ut som att det var solen som höll på att vandra bakom horisontens märkbara linje, när jag beslutade mig för att bestiga den urgamla sandstensmonoliten Ayers Rock, eller Uluru som urbefolkningen Pitjantjatjara kallar den. Inga turister höll längre på att gå upp på dess topp vid den här tiden, tvärtom, det verkade som att även den sista släpade sig ner. 
Uluru reser sig bara 350 meter upp från marken, men dessa meter är sträckvis riktigt svettiga, till och med under den något svalare seneftermiddagen, när jag gav mig upp mot krönet. Väl framme, visade det sig att jag inte var ensam. Det fanns ytterligare en man där. Jag gick så långt bort från honom som topografin tillät och där stod vi på var sitt håll men ändå vända åt samma vy, dit där solnedgången höll på att iscensätta nära på en lika magisk föreställning som soluppgången jag bevittnade från Masadas fästning, på ekvatorns norra sida, cirka 13-tusen svenska och norska mil i nordväst riktning.
Jag trodde att vi båda var nöjda med denna lösning, men så var det inte. Mannen började stega emot mig. Jag minns inte vad jag tänkte i det ögonblicket, men jag tror inte att jag jublade. 
Mannen sade: “It's nice here, isn't it?” 
Jag hade ingen anledning att säga emot honom, mestadels på grund av att jag faktiskt höll med honom. 
Härmed kunde vår konversation ha tagit ett lyckligt slut, och en ganska bra stund verkade det som att den också gjorde det, men efter ett tag, efter att mannen skakade ut en myra från en av sina sockor, kom han till orda ännu en gång. ”Vet du vem jag är?” frågade han, fast på engelska.
En sådan fråga är det bäst att inte svara på utan att tänka efter ordentligt.
Under den uppkomna betänketiden, sjöng han:  
“If the night turned cold and the stars looked down
And you hug yourself on the cold cold ground
You wake the morning in a stranger's coat
No one would you see
You ask yourself, who'd watch for me
My only friend, who could it be
It's hard to say it
I hate to say it, but it's probably me…”

Jag kände igen sången. Var det meningen att den skulle ge mig en ledtråd? Vad var det för en sång? Det var titelsången till en av Lethal Weapon-filmerna, så klart. Det kom jag ganska så snabbt på, eftersom jag under ett kvartssekel skrev om filmsoundtrack i olika tidningar, inte minst för Filmrutan. Den sjungande mannen var definitivt inte Mel Columcille Gibson, honom skulle jag känna igen under mindre än en svensk normalsekund, och det verkade vara osannolikt att han var Danny Glover, den andre huvudrollsinnehavaren i sagda filmserie, då Danny Glover är 192 cm lång och mannen framför mig var inte mer än 182 cm. 
Inte heller var han Michael Kamen, en av kompositörerna till sången ”It's Probably Me”, eftersom med Michael Kamen satt jag personligen i en filmjury, han var inte heller Eric Clapton eftersom ”Slowhand” Clapton var jag bekant med ändå sedan han var med i de ikoniska grupperna The Yardbirds, John Mayall & the Bluesbreakers, Cream och Blind Faith. 
Mannen hjälpte mig på traven: ”Brimstone & Treacle…?”   
Då trillade polletten ner: Sting. Mannen som insisterade på att stjäla min uppmärksamhet från denna fysiska som andliga naturupplevelse var, eller utsåg sig vara, ingen mindre än Sting.
Skulle denna man vara Keith Richards eller Bob Dylan eller Madonna, skulle jag kanske utan kännbar irritation taga emot denna invit till ingenvart ledande samtal, jag skulle också känna igen dessa personer på en bråkdel av en sekund, men The Police var aldrig min grej, och den som jag tyckte mest om från The Police var inte Sting utan trumslagaren Stewart Copeland – inte minst hans soundtrack till Francis Ford Coppolas ”Rumble Fish”, tyckte jag var mästerligt.

Och nu kommer det spännande, det som gör att denna flera decennier gamla historia gör sig påmind: Sting berättade för mig där uppe på Uluru, hur han avskydde när folk stirrade på honom, eller besvärade honom med frågor och begäran om autograf, eller viljan att köpa en drink åt honom, eller anmodan om att fotograferas med honom, eller släppte kommentarer om än det ena och än det andra, alltifrån ditt till datt… 
Jag svarade: ”Listen Gordon, var det inte du som började prata med mig? Jag får inte ihop ditt i och för sig förståeliga resonemang med ditt handlande”. 
Han snappade vad jag menade och på plats och ställe förklarade han för mig hur denna skenbara paradox höll ihop. Han sade att han mådde lika mycket pyton av det att folk kände igen honom, som av att folk inte kände igen honom, eller låtsades att de inte gjorde det.

På olika filmfestivaler världen över har jag träffat ett mindre antal kändisar av varierad storhet och hållbarhet och det hände några gånger att jag återberättade mitt möte med Sting eller möjligen hans dubbelgångare och sound-and-look-alike, och så gott som alla kände igen sig i denna historia. Så gott som alla vittnade om att de samtidigt som de ville smälta in i omgivningen, kände behovet av att sticka ut och bli publikt igenkända som en del av belöningen för sin professionella verksamhet. 

Så, vad kommer jag fråga Sting den 15 juni 2017 när han kommer till Sverige för att ta emot Polarpriset?
”Mister Sting, do you remember our meeting at the top of Ayers Rock?” 

Det sägs att brottslingar avslöjas inte så sällan som en följd av denna personlighetsklyvningsdrift, att både vilja vara anonyma och igenkända. Samma sak gäller författare som skriver under en eller flera synonymer och som lägger ut så många igenkänningstrådar att de till slut blir demaskerade. KISS-medlemmar Paul Stanley, Gene Simmons, Ace Frehley och Peter Criss kastade bort sina masker när deras storhetstid började dala och fansen slutade bry sig om vem som egentligen gömde sig bakom dem. Violinistvirtuosen Joshua Bell spelade i tunnelbanestationen i Washington, D.C. utan att de som passerande honom lade märke till honom. Så han upprepade experimentet, fast den här gången lät han folk veta att han skulle spela… Samtidigt sörjde han för att media i hela världen skrev om händelsen. Sveriges Radio P1 sänder ett antal program i vilka programmakare nämner sitt namn med en sådan tvångsmässig frekvens, att man som lyssnare är övertygad om att dessa radiopratare drabbats av okontrollerbara självljudande tics och att sagda program egentligen är inget annat än en oförtäckt reklam för dessa radioröster, och ämnet som dessa av någon svårfattbar anledning tillsattes att presentera bara tjänar som en förevändning.    

“Well, trouble's my middle name. Actually, my middle name is Marion, but I don't want you spreading that around”, säger karaktären Z i den tecknade filmen “Antz”, som berättar en hel del intressant om oss människor.

© en anonym vladimir oravsky

torsdag 1 juni 2017

En lättläst bok med svårsmält innehåll

Vladimir Oravskys senaste bok, den 100-sidiga NINAS FLYKT, är en så kallad lättläst bok. Både till språkets och meningsuppbyggnadens svårighetsgrad. Även textens visuella kvalitéer underlättar läsbarheten, då de påminner om skapande från en annan Vladimir, nämligen Guillaume Apollinaires ”Calligrammes”. (Apollinaire är den kända pseudonymen för Wilhelm Albert Vladimir Apollinaris de Kostrowitzky.) 
På biblioteken finns NINAS FLYKT under ämnesområdena och taggarna Ungdomsbok – Historia – Etnologi – Invandring – Utvandring – Samhällskunskap – Dokumentär – Kulturhistoria – Lättläst – Läromedel.  
”(…) Föraren låser upp låset till lastbilsdörren. Han är nervös. Svetten pärlar sig på hans panna. Han vet mycket väl att det är olagligt att smuggla människor och att han kan hamna i fängelse.
Även Nina svettas. Hon sitter hopträngd och kan inte röra sig. Det bränner i magen.
Både chauffören och tullaren kliver upp på flaket. Tullaren lyser på trälådorna med ficklampan.
”Skulle jag kunna få kika i den där lådan!”
Chauffören böjer sig ned vid en av lådorna.
”Nej inte den!” bestämmer tullaren. ”Utan…”, han lyser med ficklampan på en större, längre bak. ”Öppna den där är du vänlig!”
Nina slutar andas.
”Gode du, inte vår låda”, ber hon. ”Han får inte öppna vår låda.” Det hugger till i Ninas mage. Det känns som om hon svalt en levande huggorm. Nina vill skrika ut sin smärta.

Nina hör hur chauffören går längre in i lastbilen.
”Menar du den här?” Chauffören böjer sig ned över lådan.
Nina biter sig hårt i armen för att inte skrika. Tänderna gör djupa märken i skinnet. Hon hör hur locket öppnas. Ormen vill bita sig ut ur henne genom den spända magen. (…)”

Bokens omslag är framställd av Ole Schwander, känd världen över som skaparen av affischer till Lars von Triers filmer och logon till omtalade företag som exempelvis Triers och Aalbæk Jensens Zentropa Entertainments.
Omslaget fångar mycket exakt NINAS FLYKT stämning och tolkar dess innehåll i en enda bild. 
Recensionsexemplar kan beställas genom alwa (punkt) woxlin (@) gmail (punkt) com.
NINAS FLYKT kan lånas på de flesta bibliotek och köpas exempelvis här.  




måndag 15 maj 2017

Partiledardebatt

Söndagen den 14 maj 2017, sände Sveriges television en direktsänd ”Agenda: Partiledardebatt” med partiledarna för de åtta riksdagspartierna. Det var Stefan Löfven för Socialdemokraterna, Jimmie Åkesson för de andra demokraterna, Ebba Busch Thor för de tredje demokraterna, Anna Kinberg Batra för Moderaterna, Isabella Lövin, för miljöpartiet, Annie Lööf för Centerpartiet, Jonas Sjöstedt för Vänsterpartiet och Jan Björklund för Liberalerna. Programledarna var Veckans brotts Camilla Kvartoft och K-G Bergströms ersättare, Mats Knutson.
Dagen därpå, det vill säga måndagen den 15 maj sändes samma partiledardebatt i repris, det vill säga inte som ett nyskördat, färskt dokument, utan den här gången som ett historiskt program. Eftersom, som alla vet, inget i denna världen har så extremt kort hållbarhet som partiledarnas löften. 

tisdag 11 april 2017

LYCKANS OST – ny bok av Vladimir Oravsky, den här gången på svenska

Boken LYCKANS OST finns på danska (LYKKENS OST), den sålde riktigt, riktigt bra. LYCKANS OST är utgiven även på tjeckiska (ŠŤASTNEJ SÝR), dock i en samlingsvolym, tillsammans med flera andra lika läsvärda berättelser från Vladimir Oravskys träget skapande penna.

LYCKANS OST bygger på ”Ulan”, som vann 1:a pris i en av Barnens Bio Kontrast utlyst tävling om bästa filmmanus för barn ”om vuxnas arbetsliv och även andra för barn okända världar”, skriven av Vladimir Oravsky och Sven Erik Svenson.

Handlingen i korthet: Musen Josef har det bra hos pojken Rasmus. Varje dag får han färskt vatten, vitaminer och en bit ost, något som Josef tycker extra mycket om. 
Men Josef är ändå inte lycklig. 
Inte så att han är otacksam, men han – så som de flesta levande varelser – vill kunna stå på egna ben, sköta och klara sig själv. Därför rymmer Josef från sin bekväma fristad.  

Josef lär sig ysta. Och liksom mjölken omvandlas till ost, härdar och mognar, genomgår Josef en liknande förändring. 
LYCKANS OST beskriver mobbing och förlåtelse, flykt och invandring, regnbågsavvikelse och ”normalitet”, karate kids wax on wax off, lärdom och spänning. Och att Josef har sin förebild hos den Bibliska hjälten med samma namn, gör berättelsen LYCKANS OST ännu mera läsvärd och allmängiltig. 
Den svenska versionen av LYCKANS OST är rikt illustrerad av Elena Piligrim. 

LYCKANS OST kan köpas exempelvis HÄR och lånas på varje bibliotek, exempelvis HÄR.
Recensionsexemplar kan beställas hos staffan@solve.se .


torsdag 9 mars 2017

Textmaskin i mobilen

Appen Texter ökar tillgängligheten för personer som har nedsatt hörsel eller som har svårt att hänga med i språket som talas eller sjungs på scen. Det ger möjlighet för fler att njuta av levande framträdanden och scenkonst. Det blir som en textmaskin som visas i den egna telefonen eller läsplattan.

  • Publiken behöver inte installera någon app, texterna visas på en webbsida.
  • Publiken kan läsa textsidorna på sin egen telefon (flight mode), läsplatta eller dator (Apple, Android, Windows etc).
  • En person kan sända textsidor på upp till fem språk parallellt från en iPad eller iPhone med appen installerad.
  • Var och en i publiken väljer sitt favoritspråk på föreställningens webbsida, och texterna dyker upp i den egna telefonen/läsplattan efterhand som föreställningen spelas.
  • Om du har webbanslutna displayer kan du visa texterna på dem, t ex i salongen, foajén eller var som helst över internet.
Läs mer här: texter.castyo.com

söndag 5 mars 2017

Min plan på att rädda PostNord

Den 1 april 2017 höjer PostNord inrikesportot till minimum 7 nypräglade kronor, ”som en följd av att företag, myndigheter och privatpersoner skickar allt färre brev”, skriver PostNord i ett epostutskick. Det är inget aprilskämt. 
Portot till övriga EU-länder höjdes i smyg den 1 januari 2017 till 19,50 svenska kronor för ett 50 grams brev och du måste förse brevet med ett ”Prioritaire”-klistermärke, om du vill få valuta för pengarna, det vill säga, få brevet levererat enligt ett ensidigt avtal som du inte har möjlighet att påverka. Förser du brevet med frimärket samt ”Prioritaire”-märket, då blir brevet automatiskt tyngre än 50 gram och då kostar portot 26,00. Fullständigt snillrikt uttänkt.

Alla dessa problem med PostNord som vi tvingas att bevittna, började den 1 april 2008. Inte heller då rörde det sig om ett aprilskämt. Den 1 april 2008 meddelade den dåvarande näringsministern Maud Olofsson på en presskonferens på Postens huvudkontor i Solna, att samgående mellan den svenska och danska posten är ett faktum och att ”Med samgåendet garanteras en god service samtidigt som posten tar ett steg ut i Europa”. Men Olofsson tänkte sig inte för, liksom hon inte tänkte sig för när Vattenfall köpte Nuon, och liksom hon inte tänkte sig för när hon medverkade till att ”rädda” Saab Automobile… 

Näringsminister Maud Olofssons famösa näringslivsgärningar lyfte aldrig, utan sjönk som en sten och man kan säga att de hamnade på den famösa badtunnans botten.
(Tunnan var byggd i Bygdsiljum som ägdes av Mikael Åström som år 2005 spenderade sin tid i fängelse för bokföringsbrott och försvårande av skattekontroll. Han dömdes även till näringsförbud i fem år.)  

Men nu skall vi inte gråta över spillt badvatten och brända pensionspengar, utan i stället bidra med konstruktiva förslag som skulle kunna förbättra PostNords finanser. Här kommer mitt. 
Jag föreslår att ingen mejlkorrespondens får lov att ske elektroniskt via nätet, utan alla dator- eller mobiltelefonskrivna skrivelser, måste skrivas ut och postas i rätt frankerade kuvert. Mejlleverantörer bör naturligtvis få i uppdrag att se till att så blir fallet genom att strypa all mejlkorrespondens… 
Därtill uppstår en radda andra fördelar, av vilka jag nämner två. 
Ett: Det är mycket lättare att kontrollera fysiska brev än elektroniska, och många människor kommer att kunna glädjas åt anställning som granskare av de postburna mejlen. 
Två: Nättroll, näthatare och nätmobbare är nätets barn och produkter. Inga av dessa fanns innan nätet fanns. Det är nätets mycket snabba kommunikation som frambesvärjer och livnär näthatare och nätmobbare. De, liksom i stridens oreflekterade hetta, släpper ifrån sig fullständigt ogenomtänkta påståenden och anklagelser. De tänker sig liksom inte för… 
Men genom att betydligt sakta ner mejlens fart genom PostNords snigelhas, upphör nätmobbarnas sorgliga reflexplitande. Och skulle något som stinker trollhot och trollhat ändå slinka igenom, då finns det alltid vakande beredskap i de nygamla granskarna som med sax och svart täckbläck kommer till undsättning. 
Jag är så nöjd med detta förslag att jag inte ens läser genom det innan jag skickar i väg det.

torsdag 23 februari 2017

FOREX Bank och nysvenskan

Efter min korta rapport av den 18 februari 2017, betitlad ”Äventyret med FOREX Banks betal- och kreditkort fortsätter”, se http://posiphone.blogspot.se/2017/02/aventyret-med-forex-banks-betal-och.html hörde den 22 februari 2017 en representant för FOREX Bank av sig. Hon presenterade sig, jag tror att hon sade att hon hette Magnolia, och berättade för mig att hon hade bekantat sig med vad jag skrev om FOREX Bank (se länken ovan). Sedan pratade hon på, kanske i 15 minuter, men jag förstod inte vad hon ville framföra, eftersom hon pratade nysvenska, FOREX Banks nysvenska, och jag som inte är född här i landet, håller fortfarande på att lära mig den vanliga vardagssvenskan.

Vad nyspråkets (och därmed även nysvenskans) syfte är, beskrivs i ett fristående appendix i George Orwells roman ”Nittonhundraåttiofyra” utgiven 1949. Det går ut på, i korthet, att manipulera språket så att dess förståeliga, allmänt accepterade logiska sammanhang upphör, och ersätts med lögner och myter, som bör tagas för sanning, så som i de orwellska begreppen ”okunnighet är styrka”, ”krig är fred” och ”frihet är slaveri”.

ForexMagnolia malde på och gång på gång sammanfattade hon min svidande, hårda kritik underbyggd med gedigna, högst konkreta exempel, med ett ”det var tråkigt att du uppfattade det så”, eller ”det var tråkigt att du uppfattade det på det viset”, med en röst som antydde att det inte var värt att gå i diskussion med en person med en begränsad uppfattningsförmåga. 
Enligt FOREX Banks representant ForexMagnolia, är obestridliga, högst konkreta bevis på missförhållanden, inget annat än en subjektiv, antagligen helt felaktig, rent känslomässig uppfattning: ”… att du uppfattade det så”.

Min kära, kära vän ForexMagnolia, jag tycker att du inte är en rätt person på rätt ställe. Det är så jag uppfattar dig, det är min uppfattning.

Att ForexMagnolia och jag inte kom överens om överhuvudtaget något, är inte bara min uppfattning, utan det dessvärre är ett faktum. Icke desto mindre ställde hon upprepade gånger frågan ”vad annat kan jag hjälpa dig med?”, (trots att det var hon som ringde upp mig…)   
”Vad annat kan jag hjälpa dig med?” betyder på FOREX Banks nysvenska: känn dig blåst, du kan skriva hur många tidnings- och tidskriftsartiklar du än vill, om mig och min arbetsgivare FOREX Bank, vi kommer ändå även i fortsättningen strunta i allt och alla så länge vi får våra löner och bonusar.

Det är garanterat, att ForexMagnolia inte själv kommit på hur man skall hålla konkret kritik, och de som framför den, ifrån sig och FOREX Bank. Hon genomgick en träning, medieträning, i att hantera journalister och andra med för FOREX Bank obekväma frågor. En medieträning är inte helt gratis. En sådan träning kostar riktiga pengar. Och ändå väljer FOREX Bank att hellre betala dessa summor, än att städa bland sina ojusta rutiner. 
Varför? Eftersom städningen skulle vara alltför dyr och många huvuden skulle falla. De finkammade, de som är övertygade om att ”okunnighet är styrka” och maktberusning är den enda, rätta vägen. 

onsdag 22 februari 2017

Livet är gôtt, världen är stor

”Livet är gôtt, världen är stor… Lätt å leva, annars kan det kvitta, spring inte runt och vela, då sabbar du det hela.” Så sjunger humorgruppen Galenskaparna och barbershopensemblen Efter rakningen. Och jag nynnar med. Både tack vare att jag objektivt sett har all anledning att se på livet med nöjda ögon, och tack vare att jag i dag fick en DHL-försändelse framburen ända till ytterdörren. Den innehöll en flaska påkostat vin (jag har googlat det) och ett gratulationskort. Avsändaren var det fina hotellet i Riga där jag spenderade några dagar som sträckte sig även över min födelsedag. På det bifogade kortet skrev den uppmärksamma hotelldirektörskan att hon känner sig ledsen över att hennes personal förbisåg att jag fyllde år under tiden som jag vistades på hennes hotell…

Denna oväntat vackra gest väckte minnen: För många år sedan, var jag medlem i en ärad filmjury i Cannes. Vi hade ett förberedande möte på Hôtel Barrière Le Majestic. Dåvarande organisationschef, den generöse Eric Dufaure, hans amerikanska hustru Anne och jag, botaniserade bland avecvagnens vältilltagna utbud, när tre kypare kom fram bärandes på en tårta. Med en charmig fransk accent sjöng de för mig ”Happy birthday to you”. Det var en förhållandevist liten tårta med en diameter på kanske 23 cm. Att det behövdes tre kypare för att bära fram den, var inte för att deras framförande av hyllningssången behövde vara trestämmigt, utan på grund av att tårtans yummy, yummy ovanyta, var garnerad med ett cirka 50 cm högt konstverk, spunnet av skört mångfärgat socker, starkt påminnande eller kanske till och med föreställande Tatlins berömda och oförverkligade torn, känt även under namnet ”Monument för den tredje internationalen”.       

Tillbaka till Riga, som i mina ögon är en mycket välkomnande, välorganiserad stad, med ett rikligt utbud av bra mat- och aktivitetsställen av alla dess slag. 
Innan vi skulle besöka ”Latvijas Nacionālā Opera un Balets” (översättningen är säkerligen onödig), bestämde vi oss för att ta en öl och, visade det sig även en portion anka, på en trevlig, modern restaurang av japanskt stuk. Det var min födelsedag och min telefon darrade och ringde lika oavbrutet samtidigt, eftersom en inte alltför liten folkskara tyckte att ett födelsedagsbarn eller snarare en födelsedagsgubbe, inget önskar sig mer, än att denna dag viga åt en telefon. 

Här vill jag göra ett avbrott för att berätta något som, antar jag, inte alltför många människor varit med om på sin födelsedag, åtminstone inte i Riga: Bland alla mejl jag fick, fick jag även ett med avsändare ”vladimir oravsky”. Min första tanke var att jag själv råkade sända det till mig när jag vidarebefordrade något mejl, det händer nämligen ganska så många, då och då, fick jag veta. Men så var inte fallet. Det visade sig nämligen att denne Vladimir Oravsky var min namne, en professor emeritus i 80-års åldern, och han ville gratulera sin, som han skrev, ”berömda namne”. Hur fick han veta att jag finns och att jag dessutom just i dag fyller år? 
[Käre läsare, Ta en tvåminuters paus i läsandet, och försök att luska ut hur denne professor, som var helt okänd för mig, fick nys om min existens, utan att googla mitt, respektive sitt eget namn?]
Så här gick det till: Han njöt av sin söndagsmorgonfavoritsysselsättning, att lösa korsord. Och i det fann han: ”svensk författare, dramatiker, regissör av slovakiskt ursprung…” Professorn till och med skannade korsordet och bifogade det i mejlet. Lösningen på korsordet var ”Zostáva v pozadí, a tým sa dostáva do čela” / ”Håller sig i bakgrunden, och så intar han en ledande plats”. 
(Antagligen är det inte första gången som jag figurerar i slovakiska korsord, eftersom jag finns med i slovakiska ”Korsordsboken”https://www.krizovkarskyslovnik.sk/index.php?legenda=re%C5%BEis%C3%A9r%20a%20dramatik )
Slut på detta korsordsintermezzo. 
Så jag njuter av mitt angenäma sällskap och en öl eller två och svarar i telefon och är allmänt uppspelt, inte bara på grund av att jag brukar vara det, utan även för att det var en mycket behaglig dag, när en kypare, exceptionellt kunnig på att avläsa kunder och stämningar, lägger en fint dekorerad bakelse framför mig, och innan jag hinner framföra att jag inte har beställt något sådant, säger han ”With compliments from the chef. It’s on the house. Happy birthday!”
© vladimir oravsky   

tisdag 21 februari 2017

En alldeles särskild dag. En 40 år gammal film, lika aktuell nu, som då

Regi: Ettore Scola. Manus: Ruggero Maccari, Ettore Scola och Maurizio Costanzo. Producent: Carlo Ponti. Foto: Pasqualino De Santis. Musik: Armando Trovajoli. Huvudrollerna: Antonietta spelad av Sophia Loren; Gabrielle, gestaltad av Marcello Mastroianni.
  
Den mycket, mycket produktive, sedan ett år tillbaka avlidne manusförfattaren och regissören Ettore Scolas film ”En alldeles särskild dag” hade sin premiär år 1977, och nu, 40 år senare, spelas den återigen på biografer inte bara i Sverige utan världen över. Antagligen finner biografprogramsättarna att ”En alldeles särskild dag” är lika inkomstbringande och även lika aktuell nu, som då.   

När Hitler anländer till Rom för sitt veckolånga besök hos Benito Amilcare Andrea Mussolinis Italien tisdagen den 3 maj 1938 i inledningsscenen till filmen ”En alldeles särskild dag”, presenteras han som en dirigent till en stor orkester. Alltefter denna scen pratas det om konst och politik som med varandra utbytbara, till och med identiska företeelser. De tyska uniformerna konstateras vara vackrare än falangisternas, futuristiska tavlor i Gabrielles ägo jämföres med tavlor i katolsk kitsch och porrealistiska fotobilder. Gabrielles synligt exekverade rumba-dans, framförs i kontrast till massans hörbara marscherande på ljudbandet, Hitlers resa till Rom jämförs med den i litteraturen väldokumenterade Goethes dito (1786-88 och 1790), då tysk romantik mötte romersk klassicism, et cetera. 
Således är det strukturellt välmotiverat med 
1) den rikliga användningen av bevingade ord och folk-aforismer (exempelvis ”bättre ensam än i dåligt sällskap”) som kontrast till radions och politikernas propagandistiska slagord, 
2) citat ur kända filmer, litterära verk och bildkonst med besläktad tematik (en homosexuell man förförs av en sexuellt aktiv kvinna i ett fascistiskt/nazistiskt samhälle och försvinner sedan från scenen – exempelvis Bob Fosses ”Cabaret”, 1972), 
3) Pasqualino De Santis foto, liksom av tiden urblekt, dock social-dokumentariskt skarpt, 
4) en formfulländning som ”avslutar” första akten med en örfil och börjar den andra ab ovo, ”från ägget”, mitt på dagen, med en äggomelett. (En pessimistisk upprepningsform, där 30-talets händelser inträffar på nytt.) 

Den fiktiva filmens handling börjar på morgonen med en mästerlig presentation av filmhandlingens topografi - husets exteriör och interiör i en enda briljanta tagning. 
2/ Därefter morgonuppvaknande och presentation av filmens alla protagonister i tur och ordning. En intern, inomfilmisk hierarki byggs upp - fatalism - där Antoniettas överviktige pojke har sina hemligheter i ett avsides rum och dottern exponeras fåfängt framför spegeln, handlingar som barnen måste ha anammat från modern då hon själv upprepar dessa vid Gabrielles besök, respektive vid Antoniettas och Gabrielles kurragömma med portvakterskan. 
3/ Familjens frukost. 
4/ Husets invånare går ut, en av dem har osnörda benlindor. 
5/ Antonietta och Gabrielles första möte. 
6/ Portvakterskan. 
7/ Antoniettas och Gabrielles avsked från varandra. 
8/ Middag, och Antonietta och Gabrielles återförening. 
9/ Portvakterskan. 
10/ Husets invånare kommer tillbaka, mannens benlindor är fortfarande osnörda.
11/ Familjens kvällsmat. 
12/ Antoniettas familj håller på att lägga sig. Gabrielle deporteras. Upprepning av den långa obrutna tagningen från filmens början. Natt. 

Politik som konst och konst som politik är filmens ena tema. Att detta sedan ”tvingar” den strukturellt medvetne regissören till en formalistisk och från den progressiva vänsterns synpunkt knappast godtagbar uppsättning, mycket lik Ingmar Bergmans kammarspel, borde noteras. Filmen anammar inte hjältarna Gabrielles och Antoniettas fria, uppburna, improviserade umgängesform, utan nazismens och fascismens, Hitlers och Mussolinis, den politiska vardagens strikt manipulerade form.
Detta och mycket annat inte helt oväsentligt (i en filmdebatt) har den rikliga debatten kring filmen ”En alldeles särskild dag” medvetet eller omedvetet förbigått.  

En snabb genomgång av ”En alldeles särskild dag”, från en alldeles särskild synvinkel  
Henry Becques olycksaliga ”Korparna”, Ibsens ”Vildanden”, Jean Anouilhs ”Lärkan”, Tjechovs ”Måsen”, Strindbergs ”Pelikanen”, men även grönsiskan i ”Fröken Julie” är några av de fågelarter vars skönhet och behag och symboliska särart även studerats utanför ornitologernas kretsar. 
Det är sofistikerade fågelpersonligheter som den uppburna fru Thalia kan brösta sig med. Ettore Scolas kulturella verksamhet är dock av en mer folklig art.
En film är en mångduplicerbar konstprodukt och i en sådan väljer Scola som bärande symbol en papegoja, en fågel som förmedlar bilden av ständiga upprepningar och monotoni. 
Men Scola kallar sin eklektiska skapelse ”Una giornata particolare”, ”En alldeles särskild dag”.
Varje enskild dag är emellertid ett undantag från de övriga ”vardagliga”, monotona dagarna, och därmed särskild. Sådan är även den dag, som filmens titel syftar på. Filmen ”introduceras” av en papegoja, en fågelart som i vilt tillstånd är lika vanlig på Europas breddgrader som en livslevande äkta Gud och en äkta biblisk Maria. Men är det inte just dessa två som förenas på taket, ovanför folks huvuden, bland nytvättade, ”heligt vita”, lakan? 

Via analogier refererar nära på allt kulturellt skapande till gemensamma kulturella ramar såsom Iliaden, Odyssén, Orestes- och Oidipusmyten, Tusen och en natt, Askungen, ”De tre musketörerna”, anspelningar på Jesus och Buddhas liv, 
Marx kommunistiska manifest och politiska omvändelse med historisk sprängkraft av Watergatetyp. 
Naturligtvis är hänvisning till och återgivning av händelser från Gamla och Nya testamentens skafferier de mest använda och användbara i västerlandet, inte minst i Italien, Frankrike och Amerika.
Visst är Gabrielle – till yrket en radiohallåman, en osynlig röst i ett upplyst fönster tvärs över gården – en Gud. Gabrielle, eller Gud, som namnets etymologiska betydelse lyder, är homosexuell / bisexuell, liksom gudar anses ha varit hermafroditer under den mytologiska tiden. De bibliska orden att man och kvinna skall utgöra en kropp, går således i uppfyllelse. 
Och är inte Antonietta, kvinnan som svimmade och blev ”befruktad” av anblicken av en ridande Il Duce, en Maria?
Och någonstans identifierar vi oss med de båda särlingarna. Gud är inom oss, och vi är inom Gud. Och på liknande vis är varje särskild dag en vanlig dag, precis som varje vanlig dag är en alldeles särskild dag. 
Antonietta har sex barn, ett för varje dag i arbetsveckan, och det är nu söndag, veckans sjunde dag. På kvällen lägger hon sig brevid sin man. Och liksom i den Nytestamentliga förebilden i vilken maken Josef inte ombesörjde Marias befruktning, kommer Antoniettas man inte att befrukta henne. Eftersom i filmens självalstrande struktur är det hingsten och Guden Benito, Guden Adolf och Guden Gabrielle som står för denna tjänst. 
Antonietta släcker ljuset, morgonen därpå kommer vi att möta henne på nytt, serverande frukost åt hela familjen. En evig cirkel, vars fatalistiska upprepande, är filmens papegoja symbol för.

Papegojan ”är” Antonietta – kvinnan som en dag flyger ur hemmets bur på en liten utflykt till våningen tvärs över gården. Papegojan är, liksom den domesticerade hemmafrun, foglig. Den är inte svår att dressera eller leda till oreflekterade upprepningar. 
Papegojan ”är” Gabrielle – en vältalig man med ett fjolligt, papegojalikt skratt, samt en sparkcykel på vilken han fritt kan flyga hit och dit i rummet, och som fågellikt pickar på frön, kaffebönor. 
Papegojan ”är” den ständigt tjatande och välinformerade portvakterskan, och 
papegojan ”är” även de slogans- och slagordssprutande Der Führer och Il Duce.
Svartfjädrad, står papegojan även för svartskjortorna, de svartuniformerade falangisterna, och samtidigt står den även för bilden av alla de övriga invånarna i huset, då den liksom de, flyger ut ur buren och huset, för att senare återvända, efter en dagsrunda. 
Papegojan är envar och alla, en sammandragande princip, hämtad ur Scolas ”kodbok”, ”De tre musketörerna”, boken Antonietta fick av Gabrielle. ”De tre musketörerna” är en referens som Scola använt sig av i sina filmer tidigare och det verkar som att musketörernas romanmotto ”En för alla och alla för en!”, är för honom något heligt och okränkbart, och det oavsett vilka politiska tolkningskonsekvenser det kan medföra.
Hur som helst: filmens papegoja är en pippi, en som likt konst, religion och politik, kan flyga in i våra alldeles särskilda vardagar.

När jag framförde min tolkning av Scolas papegoja på ett seminarium för manusförfattare och recensenter, fick jag mothugg av en aktad filmkritiker, faktiskt en chefredaktör för en filmtidskrift, som menade att en papegoja eller vilket annat objekt som helst, inte kan representera fler än en enda människa, eftersom då blir en sådan symbol helt meningslös. 
Mitt svar då, liksom nu, är så som följer. 
Det är inte helt ovanligt att en symbol i en litterär konstruktion är funktionell för verkets hela personage, liksom det är brukligt att hjältens största begränsning visar sig vara hans eller hennes starkaste sida, eller som mottagare av Presidential Medal of Freedom, Norman Vincent Peale, uttryckte det, ”Adversity can be the abrasive that puts the edge on courage”. När professor Lennart Breitholtz, författare till standardverket ”Epoker och diktare I-II”, analyserar Ibsens ”Vildanden”, påvisar han att pjäsens vildand är en symbol för så gott som alla pjäsens protagonister. Han skriver: ”Som vi ser, är symboliken allt annat än lättfångad. Vildandsymbolen får undan för undan ny innebörd, den glider oss ur händerna.” 
Det är bara intellektuellt undernärda om än uppburna recensenter som förkastar välunderbyggda studier av välorienterade forskare…

Björn Granath

Nästan alla mina närmaste vänner är döda. Stjärnkocken Karol för att ta ett exempel blev inte ens 50 när hans aska blev spridd över Aare, och George med vilken jag planerade en resa runt jorden, föll ner död mitt i en god hönssoppa, som Monika hade lagat, för precis ett år sedan. 
Nästa vänkrets bildas av de som inte tillhör mina närmaste vänner, men som ändå betyder en hel del för mig. Även bland dessa glesnar det oroande mycket. Björn Granath som dog 5 februari 2017 tillhörde denna krets. 
Jag var en parhäst med Michael Segerström. Vi drev bland annat en teater tillsammans. Michael ville gestalta det dagsaktuella från teaterscenen, jag ville avspegla det dagsaktuella genom de eviga pjäserna, de som i dagligt tal kallas klassiker.
Vi gjorde ett uppehåll i vårt samarbete, då när Michael och hans brorsa Thomas ingick i ”Tältprojektet”, med bland andra, även Björn Granath.
Björn och Michael fann varandra och två år senare, tillsammans med Kjell Westling uppförde de pjäsen ”Under tre kungar”, på Fågel Blå som de även ägde. Tack vare ett lysande spel och en krönika av den inflytelserike Göran O Eriksson som menade att det var det bästa man kunde se på scenen i Stockholm just då, blev ”Under tre kungar” en långkörare som försörjde Björn & co nära på tre spelår. Men lätt var det inte. I början fick pjäsen nästan ingen publik alls och jag minns ett tillfälle när vi bara var tre i salongen. När jag då gick på toan, då kom Björn, eller möjligen Michael farande, och vädjade, att jag omedelbart skulle dra upp brallorna och infinna mig i åskådarsalen, eftersom de inte fick börja spela om publiktillströmningen var mindre än antalet medverkande på scenen.
Jag minns även mina diskussioner med Björn kring Dario Fo. Enligt honom tillhörde han de största pjäsförfattarna. Och han fick rätt, något som han lät mig veta år 1997 när Dario Fo tilldelades Nobelpriset i litteratur. Dario Fo dog i oktober förra året, och trots att han då var 90 år gammal, tror jag att Björn drabbades hårt av hans död.
År 1986, möjligen 1987, när jag jobbade på Jönköpings länsteater, var jag ombedd att skaffa någon som skulle vidareutbilda oss. Jag ringde då Björn, som kom och höll kurser för oss på Visingsö. Det var en av de få vidareutbildningar som jag tyckte var riktigt lyckade.    
Under förra århundradet kunde man fortfarande säga om den som dog 70 år gammal, att han eller hon dog inte för ung. Björn blev 70 år och han dog ung.  

söndag 19 februari 2017

Kom och köp konserverad post-sanning

Jag tittade på det andra avsnittet av sex i en svensk tv-serie betitlad ”Konsthistorier”. Varför? Eftersom några kulturexperter på Sveriges Radio fick förhandstitta på den, och de fick betalt för att i radio göra reklam för den. Unisont sade de att den var alldeles utsökt och pedagogisk och underbar och på alla sätt och vis fantastisk. Så vem är jag att säga emot? 
Men jag gör det ändå, mestadels på grund av att jag på mycket goda grunder tycker att det enda avsnitt som jag såg var motsatsen till vad Sveriges Radios kulturexperter tycker eller åtminstone sade. 
Tv-tablån beskriver avsnittet som jag såg med följande ord: ”Konsthistorier. Svensk konstserie från 2017. Ockultism. Hilma af Klint och Johnny Johansson. Hilma af Klints gömde sina abstrakta verk och bestämde att de skulle vara bakom lås och bom i 20 år efter hennes död. Hennes liv och konst präglades av det ockulta, spiritistiska seanser, teosofi och antroposofi. I dag visas hennes målningar på världens främsta museer. Sveriges mest framgångsrika modeskapare Johnny Johansson har tolkat hennes verk i en kollektion. Nu vill han ta reda på mer om henne. I programmet medverkar även konstnärerna Tony Oursler, Christine Ödlund och konstvärldens mäktigaste curator, Hans-Ulrich Obrist.”
Jag har tre förmaningar rörande detta avsnitt. Ett: Programmets form. Men eftersom det råder konsensus kring ordspråket ”De gustibus non est disputandum”/”Om tycke och smak bör man ej tvista”, så hoppar jag över denna punkt, även om jag har några ganska så tunga argument, som lätt skulle kunna taga serien från den piedestal som den placerades på.  
Återstår innehållet, som är en ren förfalskning av konsthistorien och dessutom en otillbörlig och oförtäckt reklam för modemärket Acne och familjen af Klints arvegods. 

Visan ”Konserverad gröt” av Ulf Peder Olrog skapade talesättet ”allting går att sälja med mördande reklam – kom och köp konserverad gröt”, och den beskriver dessvärre, hur världen fungerar. Inte minst konst- och kulturvärlden. Världen och dess vardagar ingår i det som kallas evolution, och evolutionen brukar spy upp och stöta bort det som motverkar den. Trots att människor ofta vill och även blir bedragna och vilseledda. Denna selektion gäller lika mycket den ”hälsobringande” ”Radium schokolade” och samtliga andra på sin tid oerhört populära radiumprodukter, som den kommer att gälla Hilma af Klint, som enligt post-sanningens grötreklam är ”en för många okänd gigant i den svenska konsthistorien”. Okänd YES, gigant? Inte ens bland lilleputtarna. 
Samma reklam påstår även om af Klint, att ”hennes abstrakta måleri förebådade konstnärer som Vasilij Kandinskij, Piet Mondrian och Kazimir Malevitj…”. 
På vilket sätt ”förebådade” hennes måleri dessa eviga mästare? Enligt en av Hilma af Klints släktingar, ända fram tills nyligen, har ingen ens anat att dessa målerier skapade av en drömmande särling fanns till, eftersom de samlade damm på en släktings vind.

I avsnitt två av tv-programmet ”Konsthistorier” visades Acnes chefsdesigner Jonny (utan h) Johansson i arbete med sin senaste kollektion. T-shirts, scarfs, tröjor et cetera, samtliga med motiv ”lånade” från Hilma af Klints tavlor. Tv-reklamfilmens berättare upplyste oss om att af Klints verk, ”skakat om hela konsthistorien”. På vilket sätt det ”skakat om hela världen” avslöjades inte. Varför inte? Eftersom hela denna reklamfilm är en del av en konstkupp och inga kuppmakare avslöjar sina strategier. 
Iris Müller-Westermann, fram till december 2016 intendent vid Moderna Museet i Stockholm, presenteras som en ledande expert på Hilma af Klint. Müller-Westermann förevisade en tavla bestående av en vit svan på svart botten, som med sin näbb vidrör en svart svan på vit botten. Yin och yang, förklarade den ledande experten på en svenska som motsvarade utläggningens oantastlighet.
Efter det nämndes några berömda konstnärer namn: Tony Oursler, Emma Kunz, Marcel Duchamp, detta för att vi skulle få en illusion av Hilma af K på något vis hade en inverkan på dessa, eller att de ingick i samma betydelsefulla konstnärliga krets med henne…
Nya expertutlåtanden följde om Hilma af Ks målningar, som exempelvis: ”Banbrytande verk”. 
Vilken bana bröt Hilmas verk, frågar jag mig? Samtliga tavlor befann sig som sagt på en vind ända fram till nyligen. Är det där de åstadkom något banbrytande?
Hans-Ulrich Obrist, en av medredaktörerna för tidskriften Cahiers d'art, fick också uttala sig. Han sade att Hilma af Klint är ”en av de största konstnärer i vår tid”. 
Jag vet inte när ”vår tid” börjar, inte heller vet jag hur många tusen konstnärer som ryms bland de ”största”, men jag vet, att när jag är bjuden på kalas, då brukar jag uttala mig uppskattande även om soppan som otvivelaktigt var lagad på en spik. 

Stora summor och mycket tid satsas på att omvandla Hilma af Klint, denna något udda person till en storsäljare. Varför? Eftersom det är möjligt just nu. Just nu, mer eller mindre luras vi till att törsta efter kvinnliga ”martyrer” och kvinnliga oförstådda genier från svunnen tid, oavsett vad de pysslade med, film, dramatik, måleri eller svartkonst och svart magi – och just nu verkar allt vara gångbart. Och babblandet och bondfångeriet, kostar ofta ingenting, tvärtom, man får en hel del skatte- eller licensfinansierade anslag till det. Att man satsar stort på af Klint, anses vara en god investering: hon efterlämnade nära på 1000 (ett tusen) tavlor (!) efter sig, och vid dagens priser på verk av etablerade konstnärer skulle det räcka om ett enda verk lyckades gå under klubban på exempelvis Christie's, Sotheby's eller auktionshuset Weidler … 
Mycket tyder på att man lyckas etablera af Klint och att de alltid idérika finansiärerna får tillbaka sina satsningar, inklusive en solid avkastning. Men till slut kommer det finnas många sådana som blir de stora förlorarna på denna satsning. Precis som det blev då när tulpanlökarna slutade värderas till tusentals gulden och luftslottet Fermenta AB, styrd av årets svensk år 1985, Refaat El-Sayed, upplöstes i luften.  

”De kvinnliga begåvningarnas massaker”, är ett uttryck myntat av Ebba Witt-Brattström. Det handlar om alla dessa ”superbegåvade” kvinnor, som de vita, heterosexuella halvfeta, medelålders, tunnhåriga män raderade ut ur historien. Verkar Hilma af Klint höra bland de massakrerade?

Läs gamla böckers säljande baksidestexter. Förläggarna utlovar där mästerverk på mästerverk och de citerade recensenterna bräker med som aningslösa får. Hur många av dessa ”mästerverk” eller deras upphovsmän existerar i det kollektiva kulturella minnet i dag? På varje Mozart går det tolvtusen dussin Salieris, på varje Picasso går det sextio tusen skockar Hilma af Klint… 

Experternas bästa vän är uppslagsverket ”Vem är vem?” där man mellan Sforza, Ludovico kallad ”den svarte” och Sharif, Omar, finner att Shakespeare, William och hans många, många, många systrar, också är potentiella namn att satsa på …

Experterna lutar sig bakåt i sina tjänstestolar och låter annat än kunskap och moral styra sina omdömen. 

Har jag någorlunda rätt i det ovanbeskrivna?
Att ha rätt är inte tillräckligt. Giordano Bruno hade rätt i det mesta som han var känd för, men eftersom hans åsikter stred mot den katolska läran, brändes han på bål på ett frekventerat marknadstorg i Roms centrum och ”med tungan fängslad för sina galna ord”. Dessutom tvångshamnade alla hans arbeten på Index librorum prohibitorum. Att ha rätt är allt annat än tillräckligt.