torsdag 23 februari 2017

FOREX Bank och nysvenskan

Efter min korta rapport av den 18 februari 2017, betitlad ”Äventyret med FOREX Banks betal- och kreditkort fortsätter”, se http://posiphone.blogspot.se/2017/02/aventyret-med-forex-banks-betal-och.html hörde den 22 februari 2017 en representant för FOREX Bank av sig. Hon presenterade sig, jag tror att hon sade att hon hette Magnolia, och berättade för mig att hon hade bekantat sig med vad jag skrev om FOREX Bank (se länken ovan). Sedan pratade hon på, kanske i 15 minuter, men jag förstod inte vad hon ville framföra, eftersom hon pratade nysvenska, FOREX Banks nysvenska, och jag som inte är född här i landet, håller fortfarande på att lära mig den vanliga vardagssvenskan.

Vad nyspråkets (och därmed även nysvenskans) syfte är, beskrivs i ett fristående appendix i George Orwells roman ”Nittonhundraåttiofyra” utgiven 1949. Det går ut på, i korthet, att manipulera språket så att dess förståeliga, allmänt accepterade logiska sammanhang upphör, och ersätts med lögner och myter, som bör tagas för sanning, så som i de orwellska begreppen ”okunnighet är styrka”, ”krig är fred” och ”frihet är slaveri”.

ForexMagnolia malde på och gång på gång sammanfattade hon min svidande, hårda kritik underbyggd med gedigna, högst konkreta exempel, med ett ”det var tråkigt att du uppfattade det så”, eller ”det var tråkigt att du uppfattade det på det viset”, med en röst som antydde att det inte var värt att gå i diskussion med en person med en begränsad uppfattningsförmåga. 
Enligt FOREX Banks representant ForexMagnolia, är obestridliga, högst konkreta bevis på missförhållanden, inget annat än en subjektiv, antagligen helt felaktig, rent känslomässig uppfattning: ”… att du uppfattade det så”.

Min kära, kära vän ForexMagnolia, jag tycker att du inte är en rätt person på rätt ställe. Det är så jag uppfattar dig, det är min uppfattning.

Att ForexMagnolia och jag inte kom överens om överhuvudtaget något, är inte bara min uppfattning, utan det dessvärre är ett faktum. Icke desto mindre ställde hon upprepade gånger frågan ”vad annat kan jag hjälpa dig med?”, (trots att det var hon som ringde upp mig…)   
”Vad annat kan jag hjälpa dig med?” betyder på FOREX Banks nysvenska: känn dig blåst, du kan skriva hur många tidnings- och tidskriftsartiklar du än vill, om mig och min arbetsgivare FOREX Bank, vi kommer ändå även i fortsättningen strunta i allt och alla så länge vi får våra löner och bonusar.

Det är garanterat, att ForexMagnolia inte själv kommit på hur man skall hålla konkret kritik, och de som framför den, ifrån sig och FOREX Bank. Hon genomgick en träning, medieträning, i att hantera journalister och andra med för FOREX Bank obekväma frågor. En medieträning är inte helt gratis. En sådan träning kostar riktiga pengar. Och ändå väljer FOREX Bank att hellre betala dessa summor, än att städa bland sina ojusta rutiner. 
Varför? Eftersom städningen skulle vara alltför dyr och många huvuden skulle falla. De finkammade, de som är övertygade om att ”okunnighet är styrka” och maktberusning är den enda, rätta vägen. 

onsdag 22 februari 2017

Livet är gôtt, världen är stor

”Livet är gôtt, världen är stor… Lätt å leva, annars kan det kvitta, spring inte runt och vela, då sabbar du det hela.” Så sjunger humorgruppen Galenskaparna och barbershopensemblen Efter rakningen. Och jag nynnar med. Både tack vare att jag objektivt sett har all anledning att se på livet med nöjda ögon, och tack vare att jag i dag fick en DHL-försändelse framburen ända till ytterdörren. Den innehöll en flaska påkostat vin (jag har googlat det) och ett gratulationskort. Avsändaren var det fina hotellet i Riga där jag spenderade några dagar som sträckte sig även över min födelsedag. På det bifogade kortet skrev den uppmärksamma hotelldirektörskan att hon känner sig ledsen över att hennes personal förbisåg att jag fyllde år under tiden som jag vistades på hennes hotell…

Denna oväntat vackra gest väckte minnen: För många år sedan, var jag medlem i en ärad filmjury i Cannes. Vi hade ett förberedande möte på Hôtel Barrière Le Majestic. Dåvarande organisationschef, den generöse Eric Dufaure, hans amerikanska hustru Anne och jag, botaniserade bland avecvagnens vältilltagna utbud, när tre kypare kom fram bärandes på en tårta. Med en charmig fransk accent sjöng de för mig ”Happy birthday to you”. Det var en förhållandevist liten tårta med en diameter på kanske 23 cm. Att det behövdes tre kypare för att bära fram den, var inte för att deras framförande av hyllningssången behövde vara trestämmigt, utan på grund av att tårtans yummy, yummy ovanyta, var garnerad med ett cirka 50 cm högt konstverk, spunnet av skört mångfärgat socker, starkt påminnande eller kanske till och med föreställande Tatlins berömda och oförverkligade torn, känt även under namnet ”Monument för den tredje internationalen”.       

Tillbaka till Riga, som i mina ögon är en mycket välkomnande, välorganiserad stad, med ett rikligt utbud av bra mat- och aktivitetsställen av alla dess slag. 
Innan vi skulle besöka ”Latvijas Nacionālā Opera un Balets” (översättningen är säkerligen onödig), bestämde vi oss för att ta en öl och, visade det sig även en portion anka, på en trevlig, modern restaurang av japanskt stuk. Det var min födelsedag och min telefon darrade och ringde lika oavbrutet samtidigt, eftersom en inte alltför liten folkskara tyckte att ett födelsedagsbarn eller snarare en födelsedagsgubbe, inget önskar sig mer, än att denna dag viga åt en telefon. 

Här vill jag göra ett avbrott för att berätta något som, antar jag, inte alltför många människor varit med om på sin födelsedag, åtminstone inte i Riga: Bland alla mejl jag fick, fick jag även ett med avsändare ”vladimir oravsky”. Min första tanke var att jag själv råkade sända det till mig när jag vidarebefordrade något mejl, det händer nämligen ganska så många, då och då, fick jag veta. Men så var inte fallet. Det visade sig nämligen att denne Vladimir Oravsky var min namne, en professor emeritus i 80-års åldern, och han ville gratulera sin, som han skrev, ”berömda namne”. Hur fick han veta att jag finns och att jag dessutom just i dag fyller år? 
[Käre läsare, Ta en tvåminuters paus i läsandet, och försök att luska ut hur denne professor, som var helt okänd för mig, fick nys om min existens, utan att googla mitt, respektive sitt eget namn?]
Så här gick det till: Han njöt av sin söndagsmorgonfavoritsysselsättning, att lösa korsord. Och i det fann han: ”svensk författare, dramatiker, regissör av slovakiskt ursprung…” Professorn till och med skannade korsordet och bifogade det i mejlet. Lösningen på korsordet var ”Zostáva v pozadí, a tým sa dostáva do čela” / ”Håller sig i bakgrunden, och så intar han en ledande plats”. 
(Antagligen är det inte första gången som jag figurerar i slovakiska korsord, eftersom jag finns med i slovakiska ”Korsordsboken”https://www.krizovkarskyslovnik.sk/index.php?legenda=re%C5%BEis%C3%A9r%20a%20dramatik )
Slut på detta korsordsintermezzo. 
Så jag njuter av mitt angenäma sällskap och en öl eller två och svarar i telefon och är allmänt uppspelt, inte bara på grund av att jag brukar vara det, utan även för att det var en mycket behaglig dag, när en kypare, exceptionellt kunnig på att avläsa kunder och stämningar, lägger en fint dekorerad bakelse framför mig, och innan jag hinner framföra att jag inte har beställt något sådant, säger han ”With compliments from the chef. It’s on the house. Happy birthday!”
© vladimir oravsky   

tisdag 21 februari 2017

En alldeles särskild dag. En 40 år gammal film, lika aktuell nu, som då

Regi: Ettore Scola. Manus: Ruggero Maccari, Ettore Scola och Maurizio Costanzo. Producent: Carlo Ponti. Foto: Pasqualino De Santis. Musik: Armando Trovajoli. Huvudrollerna: Antonietta spelad av Sophia Loren; Gabrielle, gestaltad av Marcello Mastroianni.
  
Den mycket, mycket produktive, sedan ett år tillbaka avlidne manusförfattaren och regissören Ettore Scolas film ”En alldeles särskild dag” hade sin premiär år 1977, och nu, 40 år senare, spelas den återigen på biografer inte bara i Sverige utan världen över. Antagligen finner biografprogramsättarna att ”En alldeles särskild dag” är lika inkomstbringande och även lika aktuell nu, som då.   

När Hitler anländer till Rom för sitt veckolånga besök hos Benito Amilcare Andrea Mussolinis Italien tisdagen den 3 maj 1938 i inledningsscenen till filmen ”En alldeles särskild dag”, presenteras han som en dirigent till en stor orkester. Alltefter denna scen pratas det om konst och politik som med varandra utbytbara, till och med identiska företeelser. De tyska uniformerna konstateras vara vackrare än falangisternas, futuristiska tavlor i Gabrielles ägo jämföres med tavlor i katolsk kitsch och porrealistiska fotobilder. Gabrielles synligt exekverade rumba-dans, framförs i kontrast till massans hörbara marscherande på ljudbandet, Hitlers resa till Rom jämförs med den i litteraturen väldokumenterade Goethes dito (1786-88 och 1790), då tysk romantik mötte romersk klassicism, et cetera. 
Således är det strukturellt välmotiverat med 
1) den rikliga användningen av bevingade ord och folk-aforismer (exempelvis ”bättre ensam än i dåligt sällskap”) som kontrast till radions och politikernas propagandistiska slagord, 
2) citat ur kända filmer, litterära verk och bildkonst med besläktad tematik (en homosexuell man förförs av en sexuellt aktiv kvinna i ett fascistiskt/nazistiskt samhälle och försvinner sedan från scenen – exempelvis Bob Fosses ”Cabaret”, 1972), 
3) Pasqualino De Santis foto, liksom av tiden urblekt, dock social-dokumentariskt skarpt, 
4) en formfulländning som ”avslutar” första akten med en örfil och börjar den andra ab ovo, ”från ägget”, mitt på dagen, med en äggomelett. (En pessimistisk upprepningsform, där 30-talets händelser inträffar på nytt.) 

Den fiktiva filmens handling börjar på morgonen med en mästerlig presentation av filmhandlingens topografi - husets exteriör och interiör i en enda briljanta tagning. 
2/ Därefter morgonuppvaknande och presentation av filmens alla protagonister i tur och ordning. En intern, inomfilmisk hierarki byggs upp - fatalism - där Antoniettas överviktige pojke har sina hemligheter i ett avsides rum och dottern exponeras fåfängt framför spegeln, handlingar som barnen måste ha anammat från modern då hon själv upprepar dessa vid Gabrielles besök, respektive vid Antoniettas och Gabrielles kurragömma med portvakterskan. 
3/ Familjens frukost. 
4/ Husets invånare går ut, en av dem har osnörda benlindor. 
5/ Antonietta och Gabrielles första möte. 
6/ Portvakterskan. 
7/ Antoniettas och Gabrielles avsked från varandra. 
8/ Middag, och Antonietta och Gabrielles återförening. 
9/ Portvakterskan. 
10/ Husets invånare kommer tillbaka, mannens benlindor är fortfarande osnörda.
11/ Familjens kvällsmat. 
12/ Antoniettas familj håller på att lägga sig. Gabrielle deporteras. Upprepning av den långa obrutna tagningen från filmens början. Natt. 

Politik som konst och konst som politik är filmens ena tema. Att detta sedan ”tvingar” den strukturellt medvetne regissören till en formalistisk och från den progressiva vänsterns synpunkt knappast godtagbar uppsättning, mycket lik Ingmar Bergmans kammarspel, borde noteras. Filmen anammar inte hjältarna Gabrielles och Antoniettas fria, uppburna, improviserade umgängesform, utan nazismens och fascismens, Hitlers och Mussolinis, den politiska vardagens strikt manipulerade form.
Detta och mycket annat inte helt oväsentligt (i en filmdebatt) har den rikliga debatten kring filmen ”En alldeles särskild dag” medvetet eller omedvetet förbigått.  

En snabb genomgång av ”En alldeles särskild dag”, från en alldeles särskild synvinkel  
Henry Becques olycksaliga ”Korparna”, Ibsens ”Vildanden”, Jean Anouilhs ”Lärkan”, Tjechovs ”Måsen”, Strindbergs ”Pelikanen”, men även grönsiskan i ”Fröken Julie” är några av de fågelarter vars skönhet och behag och symboliska särart även studerats utanför ornitologernas kretsar. 
Det är sofistikerade fågelpersonligheter som den uppburna fru Thalia kan brösta sig med. Ettore Scolas kulturella verksamhet är dock av en mer folklig art.
En film är en mångduplicerbar konstprodukt och i en sådan väljer Scola som bärande symbol en papegoja, en fågel som förmedlar bilden av ständiga upprepningar och monotoni. 
Men Scola kallar sin eklektiska skapelse ”Una giornata particolare”, ”En alldeles särskild dag”.
Varje enskild dag är emellertid ett undantag från de övriga ”vardagliga”, monotona dagarna, och därmed särskild. Sådan är även den dag, som filmens titel syftar på. Filmen ”introduceras” av en papegoja, en fågelart som i vilt tillstånd är lika vanlig på Europas breddgrader som en livslevande äkta Gud och en äkta biblisk Maria. Men är det inte just dessa två som förenas på taket, ovanför folks huvuden, bland nytvättade, ”heligt vita”, lakan? 

Via analogier refererar nära på allt kulturellt skapande till gemensamma kulturella ramar såsom Iliaden, Odyssén, Orestes- och Oidipusmyten, Tusen och en natt, Askungen, ”De tre musketörerna”, anspelningar på Jesus och Buddhas liv, 
Marx kommunistiska manifest och politiska omvändelse med historisk sprängkraft av Watergatetyp. 
Naturligtvis är hänvisning till och återgivning av händelser från Gamla och Nya testamentens skafferier de mest använda och användbara i västerlandet, inte minst i Italien, Frankrike och Amerika.
Visst är Gabrielle – till yrket en radiohallåman, en osynlig röst i ett upplyst fönster tvärs över gården – en Gud. Gabrielle, eller Gud, som namnets etymologiska betydelse lyder, är homosexuell / bisexuell, liksom gudar anses ha varit hermafroditer under den mytologiska tiden. De bibliska orden att man och kvinna skall utgöra en kropp, går således i uppfyllelse. 
Och är inte Antonietta, kvinnan som svimmade och blev ”befruktad” av anblicken av en ridande Il Duce, en Maria?
Och någonstans identifierar vi oss med de båda särlingarna. Gud är inom oss, och vi är inom Gud. Och på liknande vis är varje särskild dag en vanlig dag, precis som varje vanlig dag är en alldeles särskild dag. 
Antonietta har sex barn, ett för varje dag i arbetsveckan, och det är nu söndag, veckans sjunde dag. På kvällen lägger hon sig brevid sin man. Och liksom i den Nytestamentliga förebilden i vilken maken Josef inte ombesörjde Marias befruktning, kommer Antoniettas man inte att befrukta henne. Eftersom i filmens självalstrande struktur är det hingsten och Guden Benito, Guden Adolf och Guden Gabrielle som står för denna tjänst. 
Antonietta släcker ljuset, morgonen därpå kommer vi att möta henne på nytt, serverande frukost åt hela familjen. En evig cirkel, vars fatalistiska upprepande, är filmens papegoja symbol för.

Papegojan ”är” Antonietta – kvinnan som en dag flyger ur hemmets bur på en liten utflykt till våningen tvärs över gården. Papegojan är, liksom den domesticerade hemmafrun, foglig. Den är inte svår att dressera eller leda till oreflekterade upprepningar. 
Papegojan ”är” Gabrielle – en vältalig man med ett fjolligt, papegojalikt skratt, samt en sparkcykel på vilken han fritt kan flyga hit och dit i rummet, och som fågellikt pickar på frön, kaffebönor. 
Papegojan ”är” den ständigt tjatande och välinformerade portvakterskan, och 
papegojan ”är” även de slogans- och slagordssprutande Der Führer och Il Duce.
Svartfjädrad, står papegojan även för svartskjortorna, de svartuniformerade falangisterna, och samtidigt står den även för bilden av alla de övriga invånarna i huset, då den liksom de, flyger ut ur buren och huset, för att senare återvända, efter en dagsrunda. 
Papegojan är envar och alla, en sammandragande princip, hämtad ur Scolas ”kodbok”, ”De tre musketörerna”, boken Antonietta fick av Gabrielle. ”De tre musketörerna” är en referens som Scola använt sig av i sina filmer tidigare och det verkar som att musketörernas romanmotto ”En för alla och alla för en!”, är för honom något heligt och okränkbart, och det oavsett vilka politiska tolkningskonsekvenser det kan medföra.
Hur som helst: filmens papegoja är en pippi, en som likt konst, religion och politik, kan flyga in i våra alldeles särskilda vardagar.

När jag framförde min tolkning av Scolas papegoja på ett seminarium för manusförfattare och recensenter, fick jag mothugg av en aktad filmkritiker, faktiskt en chefredaktör för en filmtidskrift, som menade att en papegoja eller vilket annat objekt som helst, inte kan representera fler än en enda människa, eftersom då blir en sådan symbol helt meningslös. 
Mitt svar då, liksom nu, är så som följer. 
Det är inte helt ovanligt att en symbol i en litterär konstruktion är funktionell för verkets hela personage, liksom det är brukligt att hjältens största begränsning visar sig vara hans eller hennes starkaste sida, eller som mottagare av Presidential Medal of Freedom, Norman Vincent Peale, uttryckte det, ”Adversity can be the abrasive that puts the edge on courage”. När professor Lennart Breitholtz, författare till standardverket ”Epoker och diktare I-II”, analyserar Ibsens ”Vildanden”, påvisar han att pjäsens vildand är en symbol för så gott som alla pjäsens protagonister. Han skriver: ”Som vi ser, är symboliken allt annat än lättfångad. Vildandsymbolen får undan för undan ny innebörd, den glider oss ur händerna.” 
Det är bara intellektuellt undernärda om än uppburna recensenter som förkastar välunderbyggda studier av välorienterade forskare…

Björn Granath

Nästan alla mina närmaste vänner är döda. Stjärnkocken Karol för att ta ett exempel blev inte ens 50 när hans aska blev spridd över Aare, och George med vilken jag planerade en resa runt jorden, föll ner död mitt i en god hönssoppa, som Monika hade lagat, för precis ett år sedan. 
Nästa vänkrets bildas av de som inte tillhör mina närmaste vänner, men som ändå betyder en hel del för mig. Även bland dessa glesnar det oroande mycket. Björn Granath som dog 5 februari 2017 tillhörde denna krets. 
Jag var en parhäst med Michael Segerström. Vi drev bland annat en teater tillsammans. Michael ville gestalta det dagsaktuella från teaterscenen, jag ville avspegla det dagsaktuella genom de eviga pjäserna, de som i dagligt tal kallas klassiker.
Vi gjorde ett uppehåll i vårt samarbete, då när Michael och hans brorsa Thomas ingick i ”Tältprojektet”, med bland andra, även Björn Granath.
Björn och Michael fann varandra och två år senare, tillsammans med Kjell Westling uppförde de pjäsen ”Under tre kungar”, på Fågel Blå som de även ägde. Tack vare ett lysande spel och en krönika av den inflytelserike Göran O Eriksson som menade att det var det bästa man kunde se på scenen i Stockholm just då, blev ”Under tre kungar” en långkörare som försörjde Björn & co nära på tre spelår. Men lätt var det inte. I början fick pjäsen nästan ingen publik alls och jag minns ett tillfälle när vi bara var tre i salongen. När jag då gick på toan, då kom Björn, eller möjligen Michael farande, och vädjade, att jag omedelbart skulle dra upp brallorna och infinna mig i åskådarsalen, eftersom de inte fick börja spela om publiktillströmningen var mindre än antalet medverkande på scenen.
Jag minns även mina diskussioner med Björn kring Dario Fo. Enligt honom tillhörde han de största pjäsförfattarna. Och han fick rätt, något som han lät mig veta år 1997 när Dario Fo tilldelades Nobelpriset i litteratur. Dario Fo dog i oktober förra året, och trots att han då var 90 år gammal, tror jag att Björn drabbades hårt av hans död.
År 1986, möjligen 1987, när jag jobbade på Jönköpings länsteater, var jag ombedd att skaffa någon som skulle vidareutbilda oss. Jag ringde då Björn, som kom och höll kurser för oss på Visingsö. Det var en av de få vidareutbildningar som jag tyckte var riktigt lyckade.    
Under förra århundradet kunde man fortfarande säga om den som dog 70 år gammal, att han eller hon dog inte för ung. Björn blev 70 år och han dog ung.  

söndag 19 februari 2017

Kom och köp konserverad post-sanning

Jag tittade på det andra avsnittet av sex i en svensk tv-serie betitlad ”Konsthistorier”. Varför? Eftersom några kulturexperter på Sveriges Radio fick förhandstitta på den, och de fick betalt för att i radio göra reklam för den. Unisont sade de att den var alldeles utsökt och pedagogisk och underbar och på alla sätt och vis fantastisk. Så vem är jag att säga emot? 
Men jag gör det ändå, mestadels på grund av att jag på mycket goda grunder tycker att det enda avsnitt som jag såg var motsatsen till vad Sveriges Radios kulturexperter tycker eller åtminstone sade. 
Tv-tablån beskriver avsnittet som jag såg med följande ord: ”Konsthistorier. Svensk konstserie från 2017. Ockultism. Hilma af Klint och Johnny Johansson. Hilma af Klints gömde sina abstrakta verk och bestämde att de skulle vara bakom lås och bom i 20 år efter hennes död. Hennes liv och konst präglades av det ockulta, spiritistiska seanser, teosofi och antroposofi. I dag visas hennes målningar på världens främsta museer. Sveriges mest framgångsrika modeskapare Johnny Johansson har tolkat hennes verk i en kollektion. Nu vill han ta reda på mer om henne. I programmet medverkar även konstnärerna Tony Oursler, Christine Ödlund och konstvärldens mäktigaste curator, Hans-Ulrich Obrist.”
Jag har tre förmaningar rörande detta avsnitt. Ett: Programmets form. Men eftersom det råder konsensus kring ordspråket ”De gustibus non est disputandum”/”Om tycke och smak bör man ej tvista”, så hoppar jag över denna punkt, även om jag har några ganska så tunga argument, som lätt skulle kunna taga serien från den piedestal som den placerades på.  
Återstår innehållet, som är en ren förfalskning av konsthistorien och dessutom en otillbörlig och oförtäckt reklam för modemärket Acne och familjen af Klints arvegods. 

Visan ”Konserverad gröt” av Ulf Peder Olrog skapade talesättet ”allting går att sälja med mördande reklam – kom och köp konserverad gröt”, och den beskriver dessvärre, hur världen fungerar. Inte minst konst- och kulturvärlden. Världen och dess vardagar ingår i det som kallas evolution, och evolutionen brukar spy upp och stöta bort det som motverkar den. Trots att människor ofta vill och även blir bedragna och vilseledda. Denna selektion gäller lika mycket den ”hälsobringande” ”Radium schokolade” och samtliga andra på sin tid oerhört populära radiumprodukter, som den kommer att gälla Hilma af Klint, som enligt post-sanningens grötreklam är ”en för många okänd gigant i den svenska konsthistorien”. Okänd YES, gigant? Inte ens bland lilleputtarna. 
Samma reklam påstår även om af Klint, att ”hennes abstrakta måleri förebådade konstnärer som Vasilij Kandinskij, Piet Mondrian och Kazimir Malevitj…”. 
På vilket sätt ”förebådade” hennes måleri dessa eviga mästare? Enligt en av Hilma af Klints släktingar, ända fram tills nyligen, har ingen ens anat att dessa målerier skapade av en drömmande särling fanns till, eftersom de samlade damm på en släktings vind.

I avsnitt två av tv-programmet ”Konsthistorier” visades Acnes chefsdesigner Jonny (utan h) Johansson i arbete med sin senaste kollektion. T-shirts, scarfs, tröjor et cetera, samtliga med motiv ”lånade” från Hilma af Klints tavlor. Tv-reklamfilmens berättare upplyste oss om att af Klints verk, ”skakat om hela konsthistorien”. På vilket sätt det ”skakat om hela världen” avslöjades inte. Varför inte? Eftersom hela denna reklamfilm är en del av en konstkupp och inga kuppmakare avslöjar sina strategier. 
Iris Müller-Westermann, fram till december 2016 intendent vid Moderna Museet i Stockholm, presenteras som en ledande expert på Hilma af Klint. Müller-Westermann förevisade en tavla bestående av en vit svan på svart botten, som med sin näbb vidrör en svart svan på vit botten. Yin och yang, förklarade den ledande experten på en svenska som motsvarade utläggningens oantastlighet.
Efter det nämndes några berömda konstnärer namn: Tony Oursler, Emma Kunz, Marcel Duchamp, detta för att vi skulle få en illusion av Hilma af K på något vis hade en inverkan på dessa, eller att de ingick i samma betydelsefulla konstnärliga krets med henne…
Nya expertutlåtanden följde om Hilma af Ks målningar, som exempelvis: ”Banbrytande verk”. 
Vilken bana bröt Hilmas verk, frågar jag mig? Samtliga tavlor befann sig som sagt på en vind ända fram till nyligen. Är det där de åstadkom något banbrytande?
Hans-Ulrich Obrist, en av medredaktörerna för tidskriften Cahiers d'art, fick också uttala sig. Han sade att Hilma af Klint är ”en av de största konstnärer i vår tid”. 
Jag vet inte när ”vår tid” börjar, inte heller vet jag hur många tusen konstnärer som ryms bland de ”största”, men jag vet, att när jag är bjuden på kalas, då brukar jag uttala mig uppskattande även om soppan som otvivelaktigt var lagad på en spik. 

Stora summor och mycket tid satsas på att omvandla Hilma af Klint, denna något udda person till en storsäljare. Varför? Eftersom det är möjligt just nu. Just nu, mer eller mindre luras vi till att törsta efter kvinnliga ”martyrer” och kvinnliga oförstådda genier från svunnen tid, oavsett vad de pysslade med, film, dramatik, måleri eller svartkonst och svart magi – och just nu verkar allt vara gångbart. Och babblandet och bondfångeriet, kostar ofta ingenting, tvärtom, man får en hel del skatte- eller licensfinansierade anslag till det. Att man satsar stort på af Klint, anses vara en god investering: hon efterlämnade nära på 1000 (ett tusen) tavlor (!) efter sig, och vid dagens priser på verk av etablerade konstnärer skulle det räcka om ett enda verk lyckades gå under klubban på exempelvis Christie's, Sotheby's eller auktionshuset Weidler … 
Mycket tyder på att man lyckas etablera af Klint och att de alltid idérika finansiärerna får tillbaka sina satsningar, inklusive en solid avkastning. Men till slut kommer det finnas många sådana som blir de stora förlorarna på denna satsning. Precis som det blev då när tulpanlökarna slutade värderas till tusentals gulden och luftslottet Fermenta AB, styrd av årets svensk år 1985, Refaat El-Sayed, upplöstes i luften.  

”De kvinnliga begåvningarnas massaker”, är ett uttryck myntat av Ebba Witt-Brattström. Det handlar om alla dessa ”superbegåvade” kvinnor, som de vita, heterosexuella halvfeta, medelålders, tunnhåriga män raderade ut ur historien. Verkar Hilma af Klint höra bland de massakrerade?

Läs gamla böckers säljande baksidestexter. Förläggarna utlovar där mästerverk på mästerverk och de citerade recensenterna bräker med som aningslösa får. Hur många av dessa ”mästerverk” eller deras upphovsmän existerar i det kollektiva kulturella minnet i dag? På varje Mozart går det tolvtusen dussin Salieris, på varje Picasso går det sextio tusen skockar Hilma af Klint… 

Experternas bästa vän är uppslagsverket ”Vem är vem?” där man mellan Sforza, Ludovico kallad ”den svarte” och Sharif, Omar, finner att Shakespeare, William och hans många, många, många systrar, också är potentiella namn att satsa på …

Experterna lutar sig bakåt i sina tjänstestolar och låter annat än kunskap och moral styra sina omdömen. 

Har jag någorlunda rätt i det ovanbeskrivna?
Att ha rätt är inte tillräckligt. Giordano Bruno hade rätt i det mesta som han var känd för, men eftersom hans åsikter stred mot den katolska läran, brändes han på bål på ett frekventerat marknadstorg i Roms centrum och ”med tungan fängslad för sina galna ord”. Dessutom tvångshamnade alla hans arbeten på Index librorum prohibitorum. Att ha rätt är allt annat än tillräckligt.

lördag 18 februari 2017

Ny Tid

Skörden av dagens postutdelning bestod av ett God Jul-vykort, som kom lite för tidigt om den ska glädja mig julen 2017, eftersom 2016-års julutgåva är inte bara passerad utan även alla dess gåvor, förutom en meterlång god numera uppäten korv, även är utbytta mot andra, något bättre passande. 
Och så har Postnordsfarbrorn levererat ett mindre antal räkningar och dessutom tre tidskrifter. 
Jag tänker skriva några rader om en av dem.  
”Ny Tid Göteborgsområdet”, är en veckovis socialdemokratisk nyhetstidning, och det är inte den jag tänker skriva om i denna betraktelse.  
Det finns en veckovis tidning som heter ”Nya Tider”, som jag antar alla som lyssnar på radio, ser på tv, läser tidningar eller besökte den senaste bokmässan i Göteborg, måste ha hört om, både en och två och till och med tre gånger. ”Enligt uppgifter från Tidningsstatistik för 2014 är Nya Tider den tidning som vuxit snabbast av alla papperstidningar i Sverige”, står det på Nya Tiders webbplats. Inte heller den tidningen tänker jag skriva om här.
Jag tänker skriva om ”Ny Tid” utgiven i Finlands huvudstad Helsingfors. På dess webbsida presenterar sig ”Ny Tid” med följande ord: ”’Ny Tid’ är en partipolitiskt obunden vänstertidskrift med fokus på kultur, samhälle, politik och miljö. Tidskriften värnar om den långa och långsamma journalistiken och blandar utrikesreportage med personporträtt, essäer, recensioner och konst- och kulturdebatt. Bland tidningens medarbetare finns några av Nordens intressantaste frilansjournalister och kolumnister.” 
Anledningen till mitt intresse för ”Ny Tid” är att den är läsvärd, att dess chefredaktör Janne Wass redaktionsarbete skiljer sig från de svenska chefredaktörernas som jag personligen eller per korrespondens är någorlunda bekant med, att den i enstaka fall både recenserar och skriver om mina böcker, och slutligen, att den även publicerar mina artiklar.

”Ny Tid” grundades redan under andra världskriget och år 2013 tilldelades den ”Kulturtidskrifternas kvalitetspris” av Finlands undervisnings- och kulturministerium. ”Ny Tids” dåvarande chefredaktör Fredrik Sonck, skrev på tidningens webbsida ”Den erkänsla vi nu får vill vi dela med alla frilansande medarbetare”. 
”’Ny Tid’ premieras för att den är kritisk, analytisk, för en dialog och är villig att förnya sig.” I prismotiveringarna citeras också Svenska Akademiens Horace Engdahl: ”Ny Tid” är det enda massmedium på svenska som på allvar har tagit till sig den sensationella idén att Europa betyder hela Europa och inte endast väst.

Jag har erfarenheter av tidnings-, tidskrifts-, media-redaktörer verksamma förutom i Sverige även öst om Sverige, väst om Sverige, söder om Sverige och norr om Sverige. Om jag skall generalisera, och i detta fall tvingas jag till det av utrymmesskäl, då kan jag säga, att det finns följande tre huvudtyper av redaktörer. 
Ett: Redaktörer som bryr sig om de tidningar, tidskrifter et cetera, som de basar över. De vill att deras produkter präglas av högsta kvalité. När de refuserar något, något som är ett måste i varje verksamhet, gör de det så, att man fattar varför. Deras refuseringar lutar sig inte mot klyschor som de köper i butiker med färdigkomponerade vykort à la ”God Jul!!”. De motiverar sina refuseringar och de föreslår omskrivningar som guidar en till ett bättre resultat.

Två: Redaktörer som inte svarar över huvud taget, eller refuserar med en prefabricerad mening av typ ”God Jul!!” eller ger råd som på inget vis döljer deras okunskap i ämnet och oengagemang i publikationen som de är tillsatta att sköta. Det är redaktörer som styrs av ett patologiskt behov att demonstrera sin makt eller också behärskas av behovet att övertyga sig själva och möjligen även någon annan att deras befattning, deras närvaro på jobbet, behövs, trots att det är uppenbart att de skulle kunna ersättas av en vingklippt papegoja. Ofta samspelar kombinationen av dessa två behov nämnda i detta avsnitt med varandra.     

Tre: Redaktörer som styrs av klassificerande svarta listor grundade och upprättade på könstillhörighet, etnisk tillhörighet-, trosuppfattningstillhörighet och sexuell läggning tillhörighet.
Eller också styrs de av listor grundade och upprättade efter graden av fjäsk, ryggkliande, hyckleri, svansande och allt det övriga som ingår i den rymliga lydnadsfaktorsverktygslådan.

Svarta listor är inte det värsta redskapet som en redaktör kan använda sig av, under förutsättningen att hen själv sätter ihop dem baserat på sina egna erfarenheter. Det finns svarta listor som är värre än de egna. Det är de svarta listor som redaktörerna ”ärver” från sin föregångare, redaktörgeneration efter redaktörgeneration, utan att ens veta dess ursprung och betydelse. Det är dessa svarta listor som väcker största förakt mot dem som blint låter sig styras av dem.

På Jönköpings-Posten finns en svart lista som styr ”kulturredaktionens” verksamhet under åtminstone de senaste fyra generationernas kulturredaktörer, och den senaste redaktören hade ingen aning om varför. Jag har pratat med henne själv, så min förebråelse grundar sig inte på hörsägen. Men vad skall hon göra om hon vill undvika att själv hamna på en svart lista och sparkas ut i kylan? Ta till sig mod och journalistisk etik kanske? En absurd tanke. Det är nämligen inte de egenskaper man söker när man hyr någon till Jönköpings-Postens ”kulturredaktion”. 
Så den trettioåriga gamla svarta listan är och förblir hennes lag och bibel.

Vi har precis vinkat av det gamla året, och det är det nya som regerar. På Jönköpings-Posten är dock ingen ny tid på antågande. Glöm ej att Jorden är platt, står det i Jönköpings-Postens arbetsdirektiv och J-P:s kulturredaktörer verkar inte finna någon anledning att ifrågasätta det. Jönköpings-Posten kommer knappast få ett kvalitetspris av våran svenska kulturminister Alice Bah Kuhnke, eller någon annan för den delen, för ”att den är kritisk, analytisk, för en dialog och är villig att förnya sig.” 
Det är det som är den mest väsentliga skillnaden mellan Jönköpings-Posten och ”Ny Tid”. ”Ny Tid” redaktör bryr sig om sin tidning, dess bidragsgivare och dess läsare.

Första gången jag figurerade i ”Ny Tid” var under rubriken ”Något ruttet i Umeå?” år 2003. Det var i en intervju med förläggaren Johan Hammarström, som bland många läsvärda boktitlar utgav även en rad av mina. 
Johan H: ”Journalisten Calle Hård frågade i Västerbottens-Kuriren hur länge Oravsky skulle kritisera det socialdemokratiska partiet och ändå ’jobba under en kulturnämnd med s-majoritet’.” 
Avslöjade inte Calle Hårds ”journalistiska” fråga en av de allvarliga bristerna i den svenska demokratin? Vad ville den förespråka? Att man varje gång som man genom demokratiska val skiftar en regering, exempelvis att den rödgrönas byts ut mot alliansens, bör även samtliga departementens anställda bytas ut, eftersom deras politiska preferenser borde harmonisera med den sittande regeringens partifärger. Verkar det vara en förnuftig politik? Bör en åsiktsenhetlighet vara överordnad allt annat, och förskjuta till periferin allt ifrån kunskap och vetande till erfarenhet? 
Det fanns tider och länder där denna brunsvarta idé sattes i verk. Samtliga totalitära styren styrdes av detta tvångsmässiga tänk. Några av dessa regimer försvann tämligen snabbt, några klarade sig ovanpå ytan under ganska så lång tid. Men både det ena som det andra förstörde miljontals människoliv. Och till vilken annan än de styrandes personliga nytta? 
        
Senast jag uppträdde på Ny Tids sidor är i dess senaste nummer, det som kom med dagens post. I mitt bidrag ifrågasätter jag nyttan av journalister som, köpta för trettio silverpenningar, går i sina uppdragsgivares koppel. Naturligtvis erbjöd jag det till Jönköpings-Posten, och redaktörens uteblivna reaktion bekräftar mitt ovannämnda konstaterande om tre huvudtyper av redaktörer.  

Liknande positiva omdöme som jag här ger finska Ny Tid, kan jag även ge den finska Kuriren, Vasabladet, Nya Argus och Hufvudstadsbladet där ovannämnde Fredrik Sonck står för kulturdelen. 
  

Några meningar om något som du är välbekant med men som du av någon outgrundlig anledning inte söker förklaring till.

Många, riktigt många, hörde av sig som en reaktion på mina rader betitlade ”Hur och varför jag minns Ingvar Holm”. Så här kunde reaktionerna lyda: 
”… Jag fick Ulf Gran i stället. Det var nog inte så givande…” och 
”… Din bästa fest var den du ordnade utomhus när det snöade. Aldrig har väl varma potatisar smakat så bra…” et cetera. 
Men jag fick även följande: ”… kul att läsa om festen, men Ingvar var väl inte precis ödmjuk? Och inte alltid så trollbindande heller. Jag minns honom nog mest som en stor skurk à la Claudius i Hamlet…” 

Det är just den sistnämna underrättelsen som förorsakade min fundering. 
Människan som delade med sig av denna shakesperianska observation känner jag väl. Hon (hon som människa, inte som könsbenämning) har jag känt lika länge som mina egna barn, hon satt med mig i skolbänken på Ingvars föreläsningar et cetera och hennes framträdande egenskap är att hon alltid hellre vill fria än fälla. Hon är med andra ord, i regel positivt generös gentemot sina medmänniskor. 
Ändå är hennes uppfattning att Ingvar liknande Claudius och min att han mest liknade Pollyanna. Säg, hur kommer det sig? 

Jag känner två bröder. Båda är erkända konstnärer och dessutom är de tvillingar, om än inte enäggs. Den ene tycker att de hade världens bästa uppväxt med världens bästa föräldrar, den andre tycker att det är ett mirakel att han och brorsan inte begick självmord redan i blöjåldern, som en reaktion på deras familjeförhållanden. Säg, hur kommer det sig? 

Att någon tycker att en viss maträtt är det bästa som finns, och därför skulle avstå från den, som den sista måltiden innan sin avrättning, för att inte ödelägga sitt minne av den, 
och en annan skulle i samma situation välja just den rätten för att för sista gången överbevisa sig om att livet stinker, är någorlunda lätt att förstå, 
liksom även att någon tycker att hans land är det bästa landet i världen och en annan tycker att det borde behandlas som Karthago, vars väl och ve stötte på Cato d.ä:s framtidsplan att ”för övrigt anser jag att Karthago bör förstöras”, 
är någorlunda lätt att förstå. 
(Karthagoexemplet kan förklaras med det svenska ordspråket ”Som man bäddar får man ligga”, trots att det på inget vis antyder varför man bäddar som man bäddar.)

Fullständig samstämmighet är omöjlig att uppnå, det spelar ingen roll vad frågan gäller. Uppkomsten av vissa skillnader är dock lätt att förklara, andra är nästan omöjliga att fatta. För att komma förbi detta problem har man uppfunnit partipiskan. 
Partipiskan är kanske inte demokratins främsta verktyg, men uppfattas ändå som ett nödvändigt ont. Det är således det onda som skall åstadkomma det goda. Ont ska med ont fördrivas, ett ordspråk som vi svenskar använder oss av sedan den mörka medeltiden.

Äventyret med FOREX Banks betal- och kreditkort fortsätter

Förra året kom min bok ”Vad betyder FOREX bank och annat skämt” ut,  ISBN 9789175910932. Det var aldrig min avsikt att skriva den, men när FOREX Bank med sin ihärdiga inkompetens och urusel service pressade mig mer och mer, skrev jag först en och efter ett tag ett antal tidnings- och tidskriftsartiklar, som blev fler och fler och så småningom uppmanades jag att samla dessa till boken ”Vad betyder FOREX bank och annat skämt”. Denna kan lånas på ett stort antal bibliotek, och naturligtvis kan den även köpas hos olika bokhandlare, företrädesvis på nätet. Exempelvis hos Bokus http://www.bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?authors=Vladimir%20Oravsky
”Vad betyder FOREX bank och annat skämt” är min absolut dyraste bok av samtliga 80 stycken, den kostar över 200 svenska riksdaler. Det är enligt mitt förmenande för mycket för en bok, men, återigen enligt mig, är samtliga avgifter som man betalar till vilken bank som helst, men speciellt till FOREX Bank, också överdrivet stora. Alldeles för stora. Det finns således en växelverkan mellan en oskäligt hög prissättning på boken ”Vad betyder FOREX bank och annat skämt” och de priser som FOREX Bank tar för sina tjänster och otjänster.
Min förläggare skulle lätt kunna halvera priset på ”Vad betyder FOREX bank och annat skämt”, till och med sänka det med upp emot 80 procent, men både han och jag tänker att i vår värld är det efterfrågan som styr priset, och så länge det finns en hel del folk som är villiga att betala över 200 kronor för ”Vad betyder FOREX bank och annat skämt”, så får det väl göra det.
Och folk köper den, inte minst bankfolk. 
Nyligen var jag och en av Sveriges största banker oeniga om en avgift som jag menade att jag inte borde betala. Det som avgjorde oenigheten till min favör, var att bankens chef var välbekant med boken ”Vad betyder FOREX bank och annat skämt” och kopplade ihop den med mitt namn.

Nu till mina nya äventyr med FOREX Banks betal- och kreditkort, som, verkar det som, kommer att resultera i en ny bok. 
Jag hoppar över småtjafs jag hade med kortet i exempelvis Riga och på väg dit, utan jag går direkt på mitt besök på FOREX Banks Jönköpingskontor på Västra Storgatan 6, den 26 januari 2017. 
Jag skulle beställa en ny pinkod, eftersom den som jag försågs med vägrade att samarbeta. Efter att det blev min tur, och min kölapp överensstämde med nummerpresentatörens tal över kassa 1, tog en välkomnande tjej hand om mig och mitt ärende. Sedan ringde hon någonstans, angav mitt personnummer och berättade vilket FOREX-kort mitt ärende gällde. Hon lyssnade koncentrerat på vad människan på andra sidan telefonuppkopplingen hade att säga, och sedan lade hon på luren och bad mig att ge henne mitt bankkort, något som jag lydigt gjorde. Med bankfolk vet man aldrig, en enda felaktig rörelse kan förorsaka ett starkt oönskat resultat, tänkte jag, omgiven av en miljö som med sina riktade övervakningskameror och pansarglas och låsta dörrar, påminner mer om hårdbevakade fängelser än bankernas öppna landskap. Hon tog mitt kort, hämtade en sax, särade på dess vassa gap, och var på väg att klippa itu det. ”Ho, ho, ho!” ropade jag som en annan Jultomte, och damen bakom det skyddande pansarglaset sade torrt, ”Du är inte kund hos oss, det här kortet är ogiltigt!”. Jag såg mig redan bakom lås och bom som en bedragare som förfalskade ett FOREX Banks betal- och kreditkort och nu med list, försökte sig på att tillskansa sig en laglig och fungerande kod till det. 
Men på FOREX Bank är det inte bara väggar och övervakningskameror som har ögon och öron, utan även FOREX anställda. En man som satt bakom kassörskan, lika vaksam och lika snabb som en scout, överhörde samtalet och blandade sig in i denna allvarsamma situation. Han kände igen mig som mannen som skriver om det som han tycker är fel, och tack vare denna igenkänning, räddade han kortet. Jag undrar om det på FOREX Banks kontor finns en affisch med mitt foto på och påskriften ”Wanted!”? Mannens namnskylt skvallrade om att han hette Kamyar, och hans handling avslöjade att han visste hur man bemöter en kund. Även han ringde upp någon, sade sitt namn Kamyar Attarian, läste upp några säkerhetsnummer, berättade vad saken gällde och två minuter senare, berättade han för mig att inom tre, fyra dagar skulle jag få en pinkod, vilken jag även fick. Den fungerar.

När detta problem var ur världen, som ett brev på posten, kom ett brev på posten, en räkning från FOREX Bank. På den stod det ”Lägsta belopp oss tillhanda senast 2017-02-28, 0,00”, alltså samma missledande avisering som Konsumentverket och TV-programmet Rapport varnade för och kritiserade, den 13 februari d.å. 
Kostnadsställningen på mitt kort är nämligen minus 225 kronor. 
För vad? Årsavgift.
Och nu kommer vi till det intressanta. Uppgörelsen som FOREX Bank gjorde med mig var att jag i fortsättningen slipper att betala årsavgift, som kompensation för allt det smutsiga obehag som FOREX Bank släpade mig igenom under flera månaders tid. 
Jag ringde omedelbart till FOREX Bank 0771222221 men efter en bra stund, gav jag upp och cyklade till Jönköpingskontoret på Västra Storgatan 6. Jag hade tur att Kamyar Attarian var i tjänst. Han lyssnade på vad jag hade att framföra och ringde ett telefonnummer. Och han väntade och väntade och jag med honom, på andra sidan skranket. Precis när jag ville lämna lokalen, fick han någon på tråden. Han framförde vad saken gällde och människan på andra sidan luren, kunde se att förra årets årsavgift var struken, att jag slapp betala den. Icke desto mindre, var han/hon ovillig att stryka det här årets årsavgift, om jag inte berättade vem det var jag kom överens om denna lösning. 
Det ville jag inte berätta. Varför? Eftersom bevisbördan ligger hos FOREX Bank. Eller kan vem som helst på FOREX Bank stryka bort vilken avgift som helst, utan att efterlämna en synlig signatur efter sig? 
Naturligtvis inte. FOREX Bank vet lika bra som jag, vad kvinnan som kom med förslaget om de slopade årsavgifterna heter … Men FOREX Bank hoppas att jag inte kan ta fram hennes namn och därmed skulle vara avtalet ur världen.

torsdag 16 februari 2017

Grattis Sverige

När medicine doktor Naděžda Kavalírová dog 93 år gammal i början av 2017, förlorade Förbundet av politiska fångar i Tjeckien (Konfederace politických vězňů České republiky) och Institutet för studier av totalitära regimer (Ústav pro studium totalitních režimů) (ÚSTR) en betydelsefull medlem, och ögonvittne till det vad kommunismen i Tjeckoslovakien var kapabel att begå. 
ÚSTR:s högsta myndighet är Vetenskapliga rådet ÚSTR, och det består av 7 prominenta medlemmar tillsatta av det tjeckiska parlamentets senat. Sverigebosatte Jaroslav Suk blev föreslagen att ersätta Naděžda och ta hennes plats i Vetenskapliga rådet ÚSTR. Tjeckiens förste direktvalda president, Miloš Zeman, har redan godkänt och förordat Jaroslav, nu återstår senatens godkännande.
Jaroslav Suk var ingen  bekväm medborgare i det kommunistiska Tjeckoslovakien. Detta resulterade i att han och hela hans familj, förvisades ut ur landet, något som är utmärkt återberättat i boken ”Utbrytarkungens knep eller Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska Sverige” ISBN 9789173270601 och ISBN 9789175911069.

Boken ”Kdo mĕ okradl o mého bratra?” (”Vem har bestulit mig på min bror?”) är en kraftigt utökad och reviderad tjeckisk upplaga av ”Utbrytarkungens knep”. 
I början av februari d.å. fick jag ett mejl från herr Pavol Kossey, ordföranden för Institutet för folkets minne (Ústav Pamäti Národa) (UPN), att min och Jaroslavs och Tomas Kramars bok ”Kdo mĕ okradl o mého bratra?” numera ingår som studiematerial i UPN:s forskarbiblioteket.

Så kan förhållandena i ett land förändras och ställas på huvudet. Presidentens fånge blir själv president, persona non grata under en regim blir en ärad och aktad människa under en annan. 
Själv blev jag inte utkastad från Tjeckoslovakien, jag lyckades att rymma från landet, efter att jag två år innan misslyckades med det, och tvingades att acceptera en fängelsedom, glad att jag inte blev skjuten till döds under försöket. Fast min kompis Lars von Trier skrev ändå i första versionen av manuset till hans självbiografiska film ”Erik Nietzsche - De unga åren” att Zelko, karaktären som föreställde mig, var utkastad från Tjeckoslovakien. Så här lär det ha gått till enligt honom: Det var en mörk natt. I dess beskydd kör en polispiket fram till den taggtrådiga gränsen mellan Tjeckoslovakien och Österrike och två poliser drar den fastbundne Zelko ur bilen och kastar honom över den höga gränsbarriären med ordern ”Kom aldrig tillbaka!”

Varje land, oavsett om den har ett demokratiskt eller totalitärt styre, behöver orädda människor som är villiga att kämpa för en bättre vardag även om det ställningstagande äventyrar deras egna levnads- och karriärmöjligheter. Tjeckoslovakiens liksom hela det gamla östblockets breda befolkning vann på människor av Jaroslav Suks förvissning och kampvilja, och grattis Sverige som öppnade sin dörr för honom och hans likar. De gör oss alla rikare, oavsett om vi äro medvetna om det eller ej.

onsdag 15 februari 2017

Hur och varför jag minns Ingvar Holm

Det var över tjugo personer på mitt party. Mestadels skådespelare, och två professorer, båda även riktiga kändisar från TV-rutan. Vi hade utomordentligt kul och jag serverade några slovakiska varmrätter, bland annat en gjord på surkål och kallrökt grishuvud, och en på komage. Det vattnas i munnen på mig nu när jag skriver det. Du dock, är det inte helt omöjligt, behöver ha en hink bredvid dig för alla eventualiteter. 
Jag tillagade och serverade även en vallmostrudel med sviskon, fikon och russin, allt dränkt i riktigt lagom mycket sockerrörsrom. Och så en hel del kalla smårätter, ty festar man nästan tolv timmar i sträck, så krävs det en hel del fast föda för att binda den flytande delen av festen i kroppen. 
Ett av dessa tilltugg bestod av ett stort fat cylindriska och konformade flaskkorkkorkar, som jag hela tiden fyllde på, allt eftersom festen pågick och nya flaskor öppnades. Jag skivade de väldoftande korkkorkarna, och ställde upp dem på ett ansenligt uppläggningsfat som vackra kanapéer med ett flertal smakliga, och låt mig säga oantastliga gourmandpålägg, så som azerbajdzjansk kaviar, sniglar med vitlök och persilja, foie gras, hummer, kallrökt lax, och olika dessertostar, med vitlök- och gräslökssmörbas. En av mina väninnor, numera skribent på Svenska Dagbladet, gick runt med faten och bjöd. Kanapéerna gick åt som Fermentaaktier i mitten av 80-talet, och min väninna som visste vad hon serverade, hade lika roligt som solen Refaat el-Sayed hade innan han kom i kontakt med trollkarlen Björn Gillberg och blev omvandlad till en pannkaka. Min gode vän och välgörare, känd som bland annat programledare för TV-klassikern ”Kvitt eller dubbelt — Tiotusenkronorsfrågan”, sa till mig att kanapéerna var väldigt goda och troligen det mest annorlunda han ätit hos mig, och att någonstans smakade de av vinbouquetinpyrd kork. Jag minns att jag frågade honom när han åt kork sist, eftersom han mindes smaken så väl. 

När jag kvällen därpå städade festplatsen, fann jag där mer saker och skräp än vad som ryms i en fullvuxen kos mage: 
En nyckelknippa – jag undrar fortfarande var damen la sin trötta lekamen efter festen? En sko; det hände mig även nyligen att en studierektor gick hem iklädd bara en sko, förutom sina kläder så klart. Några pjäsmanus och ett föreläsningsmanus, två par glasögon – det var då jag kom på att en viss promille alkohol i blodet korrigerar grav närsynthet, översynthet och astigmatism. Vidare fann jag en pipa, som av alla kvarglömda artiklar eftersöktes först, vilket påvisar att tobaken stärker både minnet och handlingsförmågan. Jag fann även – sanningens ögonblick är inne – kanske ett dussin kanapékorkstommar, några hela, några uppätna bara till hälften. Några real nice people, sådana som äter till och med grisfötter med bestick och ändå tvättar sina händer efter toalettbesöket, hade helt enkelt plockat ut russinet ur kakan, tillskansat sig den läckra kanapéns överkast, slickat i sig det godaste goda och lämnat resten, möjligen med tanke på nästkommande party. 
Vad är nu det långa festtalets korta mening om inte, att käk är så mycket mer än föda. Det är ett sätt att leva, ett sätt att umgås med folk, ett sätt att med alla sinnen uppleva inte bara maten utan även omgivningen och tillställningen.

En av professorerna på ovannämnda fest, var Bertram Broberg, professor i hållfasthetslära vid dåvarande Lunds tekniska högskola. Jag är utbildad maskinteknisk ingenjör, så vi hade mycket att prata om, inte minst under våra veckolånga vandringsturer i Kungsleden och Sarek. Bertram dog redan i maj 2005 bara 80 år ung. Det var han som glömde sin pipa på min fest.

Den andra professorn var Ingvar Holm, drama-teater-film-professor vid Lunds universitet, född 1923, avliden i februari 2017. Bortsett från min egen far, och mina barn, är det få människor som har lärt mig så mycket som Ingvar. Och inte bara om teater och litteratur, utan om hur man undervisar, förmedlar sin lärdom vidare till andra, hur man trollbinder sin omgivning med sin ödmjukhet och förmågan att bilda gemenskaper. Det är inte klokt vad många av oss som skrev in sig på Ingvars Drama-teater-film-linje bara för att bredda sin allmänbildning, blev fast i yrket, tack vare Ingvar och hans sätt att vara med oss och förmedla sitt vetande. 
Sara Granath, Henrik Holmberg, Eva Remaeus, Lars Lönroth, Ninne Olsson, Bengt C W Carlsson, Clas Göran Svensson numera Söllgård, Karl Levander, Margareta Skantze, Michael Segerström, Björn Wallde, Svante Grundberg, är bara en liten skara av oss alla, som på något vis har att tacka Ingvar. 

måndag 13 februari 2017

Jörn Donner

Den 84-årige Jörn Donner är återigen ett samtalsämne för dagen. Den här gången med anledning av sin senaste bok ”Suomi Finland”, som recensenterna kallar en smädesskrift skriven med anledning av att i år firar Finland 100 år som självständigt land.
Jag har inte läst ”Suomi Finland” än, men jag har personliga erfarenheter av herr Donner.

Jörn Donners bok ”Djävulens ansikte – Ingmar Bergmans filmer” från år 1962 var en av de tre, möjligen fyra böcker om enskilda filmregissörer och deras filmer som jag tyckte var den mest läsvärda, analytiska, visdom- och lärdomssprängda. Donner var 28 år gammal när han skrev den och i den fanns redan hela Donners personlighet inskriven. Han är allvetande, kaxig, undervisande, strukturerad, våghalsig och underhållande i den. Jag läste boken år 1969 och jag tänkte, vilket underbart land jag hade tur att landa i. Med en filmskapare som Ingmar Bergman och uttolkare som Jörn Donner. 

Jag skrev recensioner för Bibliotekstjänsten och på det viset fick jag komma i kontakt med Märta Tikkanens bok ”Män kan inte våldtas” innan den nådde bokhandlarnas försäljningsdiskar. Jag läste den snabbt och samma dag skrev jag till Tikkanen, och undrade om det var ok att jag författade ett filmmanuskript på den. 
Det fick jag, trots att hon knappast kunde ha hört mitt namn tidigare. Troligen var hon nöjd med min vision hur jag tänkte omvandla boken till bilder med sammanhållen handling.
Någon vecka senare hörde Tikkanen av sig ännu en gång, och den här gången beskrev hon för mig att Jörn Donner också visat intresse för filmatiseringen av ”Män kan inte våldtas”, och hon undrade om herr Donner och jag skulle kunna prata med varandra och komma fram till en lösning som passade alla. Det tyckte jag var en bra idé. 
Några dagar senare ringdes jag upp av Jörn Donner och han undrade om vi kunde träffas. Vi enades om en träff i Malmö.

Jag erkänner att jag faktiskt var imponerad av både honom och Märta Tikkanen för att jag erbjöds chansen att tala för mig, även om det skulle visa sig vara bara pro forma. De kunde ha skrivit eller ringt till mig och meddelat att ”du är ute ur bilden, vi beklagar, och bifogar 250 riksdaler för frimärken och dina andra omkostnader, ha det bra, om du sköter dig, bjuder vi dig kanske på premiärvisningen.” 
Så hatten av både för Märta Tikkanen och Jörn Donner.

Donner bjöd på en överdådig lunch, sådan som jag såg i gamla svenska filmer som jag också plöjde in eftersom jag ville veta så mycket som möjligt om mitt nya land. Serveringsfolket behandlade honom som om han var en gammaldags brukspatron som folk var starkt beroende av. Om personalen alltid var sådan mot alla, eller om Donner iscensatte detta, vet jag inte, men jag var både lite förvånad, lite imponerad och lite förskräckt: är det verkligen så att serveringspersonal måste buga på det servila viset för det fina folket i ett socialdemokratiskt Sverige? Men som sagt: det är inte omöjligt att Donner arrangerade hela denna teatrala tillställning i vetskap om att den inte skulle bli glömd i första taget. 

Lunchen serverades i ett privat rum, eller snarare sal, med mycket högt tak. Fast det var bara det taket som det var högt i. Eftersom det redan från början var helt klart att det var han som skulle bli filmens regissör, manusförfattare och producent, all annan konstellation var bara en chimär. Det var han som kände alla som borde kännas i filmsammanhang, och det var han som hade ett namn om sig, som även jag kände respekt för. 
           
Donner var inte den som var extremt förtjust i mycket rundsnack, allmänt vedertagna artigheter och väderprat, utan han gick direkt på ämnet. ”Vlado”, sade han på finlandssvenska, ”’Män kan inte våldtas’ är en mycket finsk angelägenhet, hur mycket bekant är du med Finland?” 
Jag svarade på slovakssvenska, att om jag fick för mig att göra en rymdfilm, skulle jag då som jordbo vara automatisk diskvalificerad för den?
Han tyckte att det var lite skojigt sagt, men att man inte kunde jämföra Finland med rymden, och det höll jag med om.

Hur slutade vårt möte? Kom vi överens om något?
Mitt förslag, att jag skulle skriva manuskriptet, var inte genomförbart, eftersom han ville närma sig ämnet på ett annat vis, än det som jag presenterade för Märta Tikkanen. Inte heller var det aktuellt med att jag skulle försöka anamma hans sätt att återberätta Tikkanens bok. Hans aspiration var att vara en auteur, en term introducerad av André Bazin och Roger Leenhardt och utvecklad av François Truffaut, i dag är alla döda men dock långtifrån bortglömda.   
Donners förslag var att jag skrev ner olika idéer till manuset/filmen och de som skulle passa honom skulle han köpa in och betala för. 
Det tänket passade mig inte, och vi skildes som vänner som träffades bara en gång till, på någon av de många filmfestivaler som vi båda kom att besöka om än i olika roller.

Att skriva enstaka scener för ett manuskript blev jag faktiskt erbjuden än en gång. Av Erik Balling och Henning Bahs som år 1979 bjöd in mig att skriva gags som skulle användas i deras Olsen-banden-filmer. Fast då fick jag betalt för min tid, oavsett om jag levererade eller ej, och oavsett om de kunde använda mina idéer eller ej. Och jag jobbade som besatt, då jag absolut inte ville svika deras förtroende. Och som grädde på moset, fick jag skriva och regissera filmen ”Den grimme ælling” under deras patronat. Den hade ingenting med H.C. Andersen att göra. Senast jag var i Helsingfors, fann jag ”Den grimme ælling” i en låda med en massa gamla, billiga videos. Jag frågade efter Jörn Donners ”Män kan inte våldtas” och fick till svar ”kan det möjligen vara så att du letar efter Märta Tikkanens ’Män kan inte våldtas’? Då blir det i bok-avdelningen i så fall.”

Jag minns Jörn Donner i dag, och det skulle jag göra även om hans bok ”Djävulens ansikte” från år 1962, var det enda han åstadkommit och jag kom i kontakt med.