Det var över tjugo personer på mitt party. Mestadels skådespelare, och två professorer, båda även riktiga kändisar från TV-rutan. Vi hade utomordentligt kul och jag serverade några slovakiska varmrätter, bland annat en gjord på surkål och kallrökt grishuvud, och en på komage. Det vattnas i munnen på mig nu när jag skriver det. Du dock, är det inte helt omöjligt, behöver ha en hink bredvid dig för alla eventualiteter.
Jag tillagade och serverade även en vallmostrudel med sviskon, fikon och russin, allt dränkt i riktigt lagom mycket sockerrörsrom. Och så en hel del kalla smårätter, ty festar man nästan tolv timmar i sträck, så krävs det en hel del fast föda för att binda den flytande delen av festen i kroppen.
Ett av dessa tilltugg bestod av ett stort fat cylindriska och konformade flaskkorkkorkar, som jag hela tiden fyllde på, allt eftersom festen pågick och nya flaskor öppnades. Jag skivade de väldoftande korkkorkarna, och ställde upp dem på ett ansenligt uppläggningsfat som vackra kanapéer med ett flertal smakliga, och låt mig säga oantastliga gourmandpålägg, så som azerbajdzjansk kaviar, sniglar med vitlök och persilja, foie gras, hummer, kallrökt lax, och olika dessertostar, med vitlök- och gräslökssmörbas. En av mina väninnor, numera skribent på Svenska Dagbladet, gick runt med faten och bjöd. Kanapéerna gick åt som Fermentaaktier i mitten av 80-talet, och min väninna som visste vad hon serverade, hade lika roligt som solen Refaat el-Sayed hade innan han kom i kontakt med trollkarlen Björn Gillberg och blev omvandlad till en pannkaka. Min gode vän och välgörare, känd som bland annat programledare för TV-klassikern ”Kvitt eller dubbelt — Tiotusenkronorsfrågan”, sa till mig att kanapéerna var väldigt goda och troligen det mest annorlunda han ätit hos mig, och att någonstans smakade de av vinbouquetinpyrd kork. Jag minns att jag frågade honom när han åt kork sist, eftersom han mindes smaken så väl.
När jag kvällen därpå städade festplatsen, fann jag där mer saker och skräp än vad som ryms i en fullvuxen kos mage:
En nyckelknippa – jag undrar fortfarande var damen la sin trötta lekamen efter festen? En sko; det hände mig även nyligen att en studierektor gick hem iklädd bara en sko, förutom sina kläder så klart. Några pjäsmanus och ett föreläsningsmanus, två par glasögon – det var då jag kom på att en viss promille alkohol i blodet korrigerar grav närsynthet, översynthet och astigmatism. Vidare fann jag en pipa, som av alla kvarglömda artiklar eftersöktes först, vilket påvisar att tobaken stärker både minnet och handlingsförmågan. Jag fann även – sanningens ögonblick är inne – kanske ett dussin kanapékorkstommar, några hela, några uppätna bara till hälften. Några real nice people, sådana som äter till och med grisfötter med bestick och ändå tvättar sina händer efter toalettbesöket, hade helt enkelt plockat ut russinet ur kakan, tillskansat sig den läckra kanapéns överkast, slickat i sig det godaste goda och lämnat resten, möjligen med tanke på nästkommande party.
Vad är nu det långa festtalets korta mening om inte, att käk är så mycket mer än föda. Det är ett sätt att leva, ett sätt att umgås med folk, ett sätt att med alla sinnen uppleva inte bara maten utan även omgivningen och tillställningen.
En av professorerna på ovannämnda fest, var Bertram Broberg, professor i hållfasthetslära vid dåvarande Lunds tekniska högskola. Jag är utbildad maskinteknisk ingenjör, så vi hade mycket att prata om, inte minst under våra veckolånga vandringsturer i Kungsleden och Sarek. Bertram dog redan i maj 2005 bara 80 år ung. Det var han som glömde sin pipa på min fest.
Den andra professorn var Ingvar Holm, drama-teater-film-professor vid Lunds universitet, född 1923, avliden i februari 2017. Bortsett från min egen far, och mina barn, är det få människor som har lärt mig så mycket som Ingvar. Och inte bara om teater och litteratur, utan om hur man undervisar, förmedlar sin lärdom vidare till andra, hur man trollbinder sin omgivning med sin ödmjukhet och förmågan att bilda gemenskaper. Det är inte klokt vad många av oss som skrev in sig på Ingvars Drama-teater-film-linje bara för att bredda sin allmänbildning, blev fast i yrket, tack vare Ingvar och hans sätt att vara med oss och förmedla sitt vetande.
Sara Granath, Henrik Holmberg, Eva Remaeus, Lars Lönroth, Ninne Olsson, Bengt C W Carlsson, Clas Göran Svensson numera Söllgård, Karl Levander, Margareta Skantze, Michael Segerström, Björn Wallde, Svante Grundberg, är bara en liten skara av oss alla, som på något vis har att tacka Ingvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar