Hugh Hefner har lämnat det jordiska

Hugh Hefner har lämnat det jordiska

Hugh Marston Hefner levde mellan 9 april 1926 och 27 september 2017. Hela för mig tillgängliga världen - tidningar, radio, tv, sociala medier - kom med nyheten om Hugh Hefners död. Jag kollade med uppslagsverket Wikipedia, Hefner finns där på 54 språk. Inklusive svenska.

    

Min, möjligen felaktiga gissning är, att det finns människor som är säkra på att jag hamnar i Dantes Infernos sjätte cirkel, avsedd för kättare, tillsammans med den ärkeheretikern Hugh Hefner, som jag nu skall minnas. 

Troligen borde jag ens som en lättgenomskådbar provokation göra något sådant, om jag vill tas på allvar. 

Men så tänker bara hen som gärna dömer efter insinuationer och rykten i stället för kontrollerbara fakta. 

För en sådan person rekommenderar jag den gediget researchade och väldokumenterade, över två timmar korta, dokumentärfilmen Hugh Hefner: Playboy, Activist and Rebel, producerad och regisserad av den Oscarsvinnande dokumentärregissören Brigitte Berman. 

Filmens trovärdighet förstärks av att den inte fick något som helst stöd från Hefner eller någon av hans kulturstiftelser, och dessutom är den, knappast i affekt, tillägnad Anne Frank.

Förutom Hugh M. Hefner, vittnar i filmen och ger sitt omdöme om Hefner, Joan Baez, Dorothy Donegan, Jesse Jackson, Ray Bradbury, Ruth Westheimer, Gore Vidal, Max Lerner, Sammy Davis Jr., Miles Davis, Mike Wallace, Lenny Bruce, Vincent Bugliosi, Alex Haley, Dick Gregory, Dizzy Gillespie, Ella Fitzgerald, Louis Armstrong, George Lucas, Pete Seeger, Gene Simmons, Malcolm Boyd, Jim Brown, Count Basie, Dick Cavett, Tony Curtis, Tony Bennett, Pat Boone, Buddy Rich, Alvah Bessie, James Caan, Mel Tormé, Warren Beatty, Bobby Doyle, Peggy Lord, Louis Gottlieb, ”Country” Joe McDonald, Barry ”The Fish” Melton, Bruce Barthol, David Bennett Cohen, Gary ”Chicken” Hirsch, Dave Lambert, Jon Hendricks, Annie Ross, Josh White, Larry Adler, Kimberley Conrad, Robert Culp, Gahan Wilson, David Steinberg, Bill Maher, Tim Hauser, Dennis Prager, David Reuben, Charles Keating, Burton Joseph, Loretta Sanchez, Lois Lee, Hubert H. Humphrey och många fler.

Troligen känner du samtliga dessa vittnesbärares olika arbeten och aktiviteter och troligen hyser du respekt för flera av dem. 

Under rubriken “Hugh Hefner documentary reveals more than pretty faces”, skriver Maria Puente i USA Today: “Hugh Hefner's life, as we all know, has been a sybaritic male fantasy, living like a pasha in his pajamas, surrounded by barely clad bosomy bombshells, sometimes cohabiting with up to seven (really) at a time. So it's no wonder we hardly know anything else about him.

Who can see beyond all that to the real Hef: rights activist, literary and journalistic tastemaker, humanitarian?

Yes, humanitarian. Did you know Hefner, 84, once sent his black jet, Big Bunny, with the Playboy logo on the tail, to airlift a gaggle of orphaned babies and toddlers from Vietnam, with some of his Playboy bunnies assigned to watch over the kids?

Now comes Hugh Hefner: Playboy, Activist and Rebel, a revealing documentary by Canadian filmmaker and Oscar winner Brigitte Berman (opening Friday), who takes a closer look at the man she says has helped liberate American culture — racially, sexually, politically, psychologically — since Playboy began publishing in December 1953.

‘I wanted to set the record straight, not whitewash Hefner or his reputation,’ says the German-born Berman, who met Hefner at the 1987 Oscars when her film on bandleader Artie Shaw won best documentary. ‘Yes, he's a hedonistic playboy and lover of many women, but he's also the activist who fights for civil rights, freedom of speech, abortion rights, women's rights, gay rights.’ (…)”

Den mera kritiska och feministorienterade Betsy Sherman skriver i The Boston Phoenix: “You might expect that a sycophantic documentary about Hugh Hefner would suggest that Hef invented tits and ass. Brigitte Berman's Hugh Hefner: Playboy, Activist and Rebel goes farther. It has the beans to imply that Hefner was, if not an inventor of, then a major force in the civil-rights movement, and that his actions in the '50s and '60s paved the way for the election of Barack Obama. The strange thing is that Berman has enough clips and credible talking heads to make an interesting case. 

Berman is best known for her jazz documentaries, so her appreciation for Hefner as creator of the seminal Playboy Jazz Festival creates an understandable point of entry. As the film shows, Hefner's embrace of black musicians and comics on his syndicated TV shows and in the Playboy Clubs did help break down barriers. But when the subject inevitably returns to sex and gender, the man who put bunny ears and tails on scantily clad waitresses starts to teeter on his pedestal. Berman's mixed-bag documentary, though diverting and informative in some ways, reduces the girlie-mag phenomenon to harmless camp, and it paints the Hef detractors she interviews, whether right-wingers or feminists, as party poopers.

Robert Heath's 1992 Hefner documentary ended with the swinger domesticated, married, and a father to toddlers. Now, with Hefner having resatyrized himself in the public imagination via his multiple-girlfriend configurations, Berman presents him as the octogenarian looking back on a storied past.

In 1953, the urge to make a big splash drove the Chicago native to launch a men's magazine. He landed the rights to a Marilyn Monroe nude photo for the debut issue. Playboy, with its rabbit-head symbol, purveyed an ideal of creamy, pneumatic feminine beauty — and attracted some damn fine writers. It also fought back, and won, after the US Post Office refused to give it a second-class permit. That was the start of a concerted effort to strike down antiquated legislation regarding sexual portrayal and practice.

After his divorce, Hefner ‘starting living the life I was espousing.’ A tuxedoed Hef is seen hosting Playboy's Penthouse, his late-'50s TV variety show, which would be set in a hip apartment during a party. Between clips of artists such as Josh White, Dizzy Gillespie, and Sammy Davis Jr. (whom Hef presents with a puppy), comic Dick Gregory affirms that Hefner showed audiences an unsurpassed array of black performers, who were invited not only to play and sing on camera but also to converse. Hefner's late-'60s show, Playboy After Dark, gave a platform to critics of the Vietnam War.

Berman seems to suggest that Hefner's perfectionism, which compelled him to construct a physically flawless standard of feminine beauty, makes him want to fix what he views as a society flawed by racism and repression. Hefner simply wants America's government and religious institutions to treat adults as adults.”

Jag upptäckte Isaac Bashevis Singer genom Playboy. Hans utomordentliga berättelse Tale of Two Sisters var tryckt i Playboy långt innan han tilldelades Nobelpriset i litteratur. Visst har Saul Bellow bidragit till att Singer blev uppmärksammad av Svenska Akademien, men de ärade herrarna och damerna där upptäckte troligen Singer på Playboys sidor. Tack för det, Hugh. 

Isaac Bashevis Singer föddes den 14 juli år 1904 och fick Nobelpriset i litteratur år 1978. År 1976 dramatiserade jag en av hans noveller och en stor Sydsvensk tidning skrev att Oravsky alltid hittar och blir förtjust i obskyrt material som ingen annan människa ens har hört talas om. Det lustiga i sammanhanget var inte bara det att 2 år senare Bashevis Singer var på allas läppar, utan också att Hugh Hefners tidskrift Playboy hade på den tiden en upplaga kring 7 miljoner och det är trots allt inte alltför ”obskyrt” lite.

Filmen Smoke från år 1995 är regisserad av den pålitlige Wayne Wang och Paul Auster. Manuset är skrivet av Paul Auster, och det bygger på hans egen novell Auggie Wren’s Christmas Story, först publicerad i Playboy.                                           

Hunter S. Thompson skapade vad som kom att kallas för ”gonzojournalistik”, där reportern sätter sig själv i centrum. Enligt Thompson själv, var det stressen att inte hinna göra klart ett reportage som skapade ”gonzojournalistiken”. I en intervju i tidskriften Playboy berättade Thompson att han inte kunde skriva klart en artikel om en hästtävling och beslöt sig att skicka in sina osorterade anteckningar till tidskriften. Han var ganska så säker på att därmed blev hans journalistiska karriär över. Så var det dock inte, då läsare, kolleger et cetera började tala om en ”nyskapade journalistik”.

Alla som tittar på film måste vara bekanta med Harold Ramis. Han kallades ”Alchemist of Comedy” och tillhörde de odödliga komikerna, manusförfattarna, regissörerna och skådespelarna. Han började sin karriär på Playboy: ”I called ... just cold and said I had written several pieces freelance and did they have any openings. And they happened to have their entry-level job, party jokes editor, open. He liked my stuff and he gave me a stack of jokes that readers had sent in and asked me to rewrite them…” berättade Ramis i flera tidskriftsintervjuer.

Washington Post skriver: “(…) Before he turned 50, Mr. Hefner was, as Esquire magazine once decreed, ‘the most famous magazine editor in the history of the world.’

He commissioned articles by some of the world’s most celebrated writers — Saul Bellow, Norman Mailer, James Baldwin and Joyce Carol Oates, to name a few. Among the works that first appeared in Playboy were excerpts from Alex Haley’s Roots, Larry L. King’s The Best Little Whorehouse in Texas, Cameron Crowe’s Fast Times at Ridgemont High, John Irving’s The World According to Garp and Bob Woodward and Carl Bernstein’s All the President’s Men.

The magazine’s in-depth interviews with leading figures from politics, sports and entertainment — including Muhammad Ali, Fidel Castro and Steve Jobs — often made news. One of the magazines’s most newsworthy revelations came in 1976, when presidential nominee Jimmy Carter admitted in a Playboy interview, “I’ve looked on a lot of women with lust. I’ve committed adultery in my heart many times.”

Each month, Mr. Hefner wrote an editorial in which he sought to define the ‘Playboy Philosophy.’ In his view, sexual freedom was part of a larger spirit of liberty, including free speech, relaxed drug laws and civil rights, including same-sex marriage. (…)” 

Det finns hur många människor som helst, kvinnor som män, vars karriär Hefner bidrog till.

Ordspråket ”Döm inte hunden efter håren”, är kanske inte malplacerat i det här sammanhanget. There’s more to Hefner than meets the eye. 

© Vladimir Oravsky

Matnyttigt

Matnyttigt 

Mina rader betitlade ”Det går bra för Sverige”, (se exempelvis http://posiphone.blogspot.se/2017/09/det-gar-bra-for-sverige.html), i vilka jag förmedlade mina intryck från ICA:s firande av sitt 100-års jubileum, spred sig som fältharar och vandringsmusslor i Sverige och bemöttes även av flera reaktioner än brukligt. Varje gång jag skriver om mat och matkonsumtion, så förhöjer det läsarengagemanget. Det är något som jag observerat sedan länge. Av alla nyutgivna böcker är det inte deckare som toppar de svenska utgivningslistorna, utan mat och kokböcker. Det borde tidningsredaktioner ta vara på och i skrivna reportage skärskåda vad vi fyller våra matvarukorgar och magar med. 

Eftersom reaktionerna på min artikel kom från skilda håll, från söder till norr, förstod jag, att liknande scener som utspelade sig på ICA Maxi i Jönköping, tilldrog sig lite varstans i Sverige.   

Jag tror inte att jag är ensam om kunskapen om de varningssignaler som menar att Sveriges befolkning, inte minst barn och ungdomar, håller på att uppvisa kroppsmasseindex BMI och IsoBMI, som bara sumobrottare medvetet strävar efter.

Det finns olika sätt att möta FetOlle i grinden och en av dem är att strafftaxera socker och fett, något som redan sker i vissa länder. ICA går i precis diametralt motsatt riktning till detta tänk. Under 100-års firandet lockades människor till ICA-butiker med gratis kaffe, läsk och tårta och kraftigt sänkta priser på pizzakit, chips av olika sorter, och olika sorters ostbågar och Coca-Cola och Fanta och brygg- och kok-kaffe och toapapper. Sänkta priser på chips, ostbågar, Coca-Cola och Fanta samt gratisportioner tårta, borde enligt mig, inte användas som lockbete. 

Jag är inte emot tårta och läsk. Jag är inte emot ostbågar och chips. Faktum är att jag med glädje konsumerar dessa varor och bjuder även mina barn och barnbarn på dessa. Jag menar dock att de inte borde missbrukas som lockmat. Människans belöningssystem har nämligen hur lätt som helst att skutta av tacksam glädje även av andra eggelser. 

Konsumtion av socker och fett är vanebildande, vilket betyder att de som är sockrets och det skadliga fettets fångar, de kommer att strömma in i butiken under alla förhållanden, till och med även om dessa varor skulle säljas för betydligt högre pris. Eller föreställer sig ICA-ledningen att konsumenterna då skulle bränna sin egen läsk, eller handla läsk i andra länder? Skulle Sverige då drabbas av langare med chips- och ostbågarpåsar i sitt sortiment? 

Enligt statistik från 2016-års bokslut, var ICA AB:s vinst 1,457 miljarder SEK efter skatt, och bolaget hade tillgångar på 25,612 miljarder SEK. Även om det är duktigt folk som sköter detta aktiebolag, är det ändå vi konsumenter som mest har bidragit till ICA:s monetära framgångar. Vi borde kräva återbäring för våra feta bidrag. Inte i form av gratis läsk och tårta och absurt låga priser på läsk och chips och ostbågar, utan i form av självpåtaget ansvar: att ICA AB kraftigt sponsrar diabetesforskning, forskning av hjärtsjukdomar och njursjukdomar och cancerforskning och missbruk och beroende forskning, med andra ord vetenskapliga studier av alla de djävulskaper och permanent bot av dessa. ICA är ett vinstdrivande företag, vilket betyder att det snart skulle sluta med att sälja varor och tjänster som kostar mer än de smakar. ICA:s varor och tjänster, så som försäljning av tobak i alla dess former, marknadsföring av lotter och dylikt och saluföring av skadligt fett och socker, generera vinst för ICA, samtidigt som de gräver djupa hål i statskassan. Och därmed även hos den enskilde medborgaren. Den gratistårtan och den gratisläsk kostar dig och mig alltför mycket, och vi har inte råd med att tiga om det.   

Det finns olika ICA butiker, med allehanda utbud och personal. Den som jag frekventerar oftast, har en mycket trevlig och hjälpsam personal, (hur annars?). Men jag skulle gärna vilja vara stolt över ”min” ICA butik. Jag skulle med självaktning vilja bära en tygpåse med ICA-logo, om ICA avstod från varor som enligt all tillgänglig forskning äventyrar människan och hennes välbefinnande.  

© Vladimir Oravsky

ÄPPLETS DAG

ÄPPLETS DAG

Sedan år 2016 har även Sverige en egen ”Äpplets dag” och den infaller på den 25 september varje år. Inspirationen till äpplets dag kommer från England, där ”Apple Day” firats sedan 1990 med otaliga evenemang.

Här bjuder jag på ett kunskapsfyllt bidrag med äppelsmak till dess åminnelse.

Två män - en äldre, gråhårig, sympatisk och erfaren, den andre hans motsats, playboy typ, arrogant, allvetande - sitter på en tvåstjärnig restaurang. En kvinnlig, smakfullt dekolleterad cellist spelar Bachs Suit No. 4., ett stillsamt stycke. De har avslutat huvudrätten i sin njutningsfyllda middag och väntar på desserten. Den äldre är van vid tystnad och njuter onekligen av den tystlåtna stund som uppstått. Den yngre däremot har svårt att stå ut med den. Han hostar litegrann och kommenterar musiken: ”Det är ett fint stycke, men lite malplacerat.” 

Äntligen kommer kyparen och den dessert han har med sig är gul honungsmelon garnerad med allehanda kulinariska finesser. Båda får sin halva på ett glänsande silverfat, enligt serveringskonstens alla regler, exakt och korrekt. Den unge kastar bara en blick på sin melonhalva och proklamerar: ”Den är inte som den ska, det ser man på den med en gång”. 

Kyparen försäkrar honom artigt men bestämt, att det inte är något fel på melonen, men att han naturligtvis skall ta ut den och hämta en ny. 

Den yngre agerar som om han varit vittne till den värsta konspiration: ”Vill ni kanske påstå, att jag inte kan avgöra om en melon är OK eller ej? Ha? Jag som har forskat på meloner i fem år och skrivit en avhandling om melonernas formella likhet med jordklotet? Jag kan allt om meloner som över huvud taget är värt att veta. Det skall ni veta!” 

Detta yttrar han till kyparen, de diskreta och välklädda matgästerna vid borden intill och till sin äldre bordsgranne, som han söker stöd hos. Denne förhindrar dock kyparen att ta ut hans melonhalva, förklarande, att han vill prova den: ”Ingen kan veta allt om något, hur mycket han eller hon än har studerat det aktuella ämnet”, säger han och fortsätter: ”Jag kan själv tjäna som ett levande exempel på detta”. Han knäpper upp den översta knappen på sina byxor, tar fram en cigarr ur etuiet, och trots att han inte tänder den, börjar långsamt berätta, som om han spann berättelsen direkt ur cigarrens blåa silverrök: 

”För inte så länge sedan, såg jag på mina föreläsningar i biologi en ovanligt söt flicka. Hon var en uppmärksam åhörare, och min blick stannade alltför ofta på hennes livligt blåbärsfärgade ögon och hennes ovala hallonmun. Jag vet, att jag borde skämmas, och förtiga detta, hon kunde ju vara min dotter och din syster”, fortsätter den äldre mannen med blicken riktad mot den unge lyssnaren, 

”men jag menade inget illa, och nu när det här i alla fall hänt, är det lika bra, att även någon annan tar lärdom av det som skett. 

Efter föreläsningen gick jag till mitt arbetsrum, och ringde upp dig för att avtala tid om din avhandling om melonernas formella likhet med jordklotet, men jag kunde inte släppa flickan ur tankarna. Jag var tvungen att ta mig en snabb promenad. Vid kiosken vid ingången till universitetsområdet ser jag då flickebarnet köpa två fasta äpplen, och när hennes blick möter min, sträcker hon ut sin hand och erbjuder mig ett av äpplena. 

När jag riktigt anstränger mig, kan jag se kiosken och kioskens kunder framför mig och då erfor jag att flickebarnet köpte två färska äpplen varje dag, på samma ställe, och jag föreställde mig att hon med blicken söker mig för att kunna lämna mig ett äpple. Det var ju klart, att hon var attraherad av mig - en ung skönhet som dras till visdom, erfarenhet och kunskap. 

Så en dag efter föreläsningen sa jag, offentligt och mycket officiellt, att hon skulle söka upp mig på mitt tjänsterum - och där tackade jag henne än en gång för äpplet jag fått och uppmanade henne, att glädja mig genom att följa med mig ut på supé. Hon gick med på det, och jag hade verkligen inget annat i tankarna än att spisa tillsammans med henne. 

Vi åt på Savoy, och eftersom jag samtidigt ville prata vetenskap med flickan, beställde jag en enskild matvrå, där vi inte skulle bli störda. Kvällen fortsatte underbart och jag började prata äpplen med henne, och märk väl, hon hade lyssnat väldigt passionerat. Jag sa till henne, att hon fascinerat mig från allra första början, inte på grund av sin skönhet utan på grund av hennes förhållande till äpplen. ’Om dem kan jag allt’, sade jag, varmed jag menade, att jag även kunde henne utan och innan. 

Flickan protesterade inte och jag började dissekera äpplen både biologiskt och utifrån deras symboliska värde. Jag tror, att jag nämnde allt för henne om de paradisiska och sodomitiska äpplena, äpplet mellan Eva och Adam, Afrodite och Paris och sköna Helena, Kung Arthurs Avalonäpple, Brage och de gyllene äpplens ägarinna Idun, äpplena med vilka Hippomedes vann Atalante, Cydippes äpple, paret Dafnis och Chloe och dansen kring den äpplebehängda julgranen… Jag började kyssa flickan under mitt föredrag, och jag upplevde julhelgen på en vardag, jag upplevde att jag fortfarande var ung. Jag kastade mig som en vilde över flickan och jag kan ännu höra hur jag grymtade som ett vildsvin, att det enda jag var ute efter, var äpplena i henne. Fylld av passion rev jag sönder hennes blus och slet av hennes bh. 

Två stora äpplen, de äpplen som flickan dagligen köpte i universitetets kiosk, ramlade ner för mina fötter. Jag stod där framför flickan och bad henne om ursäkt.  Jag förstod, att jag trots mina femtio års studier i ämnet, inte kunde allt om äpplen.  

© Vladimir Oravsky

Det går bra för Sverige

Det går bra för Sverige

Lördagen den 23 september 2017 kl. 14 parkerade jag min cykel vid ICA Maxi i Jönköping. Utanför ingången satt en desillusionerad tiggerska, som inte verkade vara med om en alltför lyckad dag. Inte på grund av att det inte fanns något folk här, utan tvärtom. Det kom och gick så många människor in och ut ur marknadstemplet att så vitt jag kunde se, ingen hade möjlighet att stanna upp för att ur sin egen ficka fiska upp en krona eller fem. Folkströmmen styrdes av liknande självstyrande mekanism som på en överfylld rulltrappa. Anledningen till detta folkhav var att ICA fyllde 100 år och ICA Maxi bjöd på 100-årskalas. Man bjussade på kaffe, läsk och tårta. Kön till läsken och kaffet slingrade sig ända till in- och utgången, och jag var med om något liknande bara i min barndomsstad Bratislava för 60 år sedan när det plötsligt spred sig ett rykte att en närliggande grönsaksaffär fått in citroner och den socialistiska människan kommer därmed att räddas från allvarlig skörbjugg. 

Vad kostar en kopp kaffe och varifrån kommer alla dessa gratisätarna? 

Gratis kaffe, läsk och tårta var inte det enda som ICA Maxi lockade kunder med. Man kunde köpa några varor något billigare. Det var pizzakit, det var chips och ostbågar, det var Coca-Cola och Fanta, det var brygg- och kok-kaffe och det var toapapper, i fall någon nödgades att uppsöka toan efter kalaset.

Chips, ostbågar, pizza, läsk. Bara varor som knappast räknas bland de mest hälsosamma för barn, vuxna eller husdjur. Men varorna var ändå populära. Vid Coca-Cola pallarna, rådde en kamp som påminde om scenen från ett flyktingläger, som äntligen nåtts av förnödenheter efter flera dagars intensiv hunger. Toapapper var fullständigt slutsålt.

© Vladimir Oravsky

OM ÅTERBRUK

OM ÅTERBRUK

FEM MYROR ÄR FLER ÄN FYRA ELEFANTER utsågs år 2006 till ”bästa svenska barnprogram genom tiderna” i TV-underhållningsprogrammet FOLKTOPPEN, med över 50 % av rösterna. Det avsnitt som omnämnts oftast är det där Brasse bakar en sockerkaka. Han blandar alla slags goda men enligt gängse kulinariska normer ”oförenliga” ingredienser med varandra. Onekligen mycket skojigt. Denna kock-episod är lika gammal som själva berättandet, mest känd är den dock genom en tidig Walt Disney. Som en berättelse för barn föddes den ännu tidigare, nämligen år 1929, när Josef Čapek skrev en makalöst rolig och mäkta tänkvärd samlingsbok POVÍDÁNÍ O PEJSKOVI A KOČIČCE : PŘÍHODY PEJSKA A KOČIČKY, KTEŘÍ SPOLU ŽIJÍ A HOSPODAŘÍ A JEŠTĚ O VŠELIJAKÝCH JINÝCH VĚCECH / BERÄTTELSER OM EN LITEN HUND OCH EN KATTUNGE, SOM BODDE TILLSAMMANS, SKÖTTE HUSHÅLLET TILLSAMMANS OCH ÄVEN OM ANDRA OLIKA ÄMNEN och i vilken även ingår berättelsen JAK SI PEJSEK S KOČIČKOU DĚLALI K SVÁTKU DORT / HUR EN LITEN HUND TILLSAMMANS MED EN KATTUNGE BAKADE EN FÖDELSEDAGSTÅRTA. Att denna Josef Čapeks berättelse ingick bland ingredienser som manusförfattarna till FEM MYROR ÄR FLER ÄN FYRA ELEFANTER, Magnus Härenstam, Brasse Brännström, Lasse Haglund och Bengt Linné använde sig av, nämns mig veterligen ingenstans. 

Och lika dant förhåller det sig med librettisten Linda Malliks och kompositören Per Larssons kort-korta barnopera VÄRLDENS BÄSTA TÅRTA som hade premiär på Göteborgsoperans scen i Skövde i mitten av september 2017. I denna har Barnet och Tyghunden tråkigt och Barnet livas upp av idén att baka en tårta till sin mamma: ”Vi gör en tårta till henne! Blanda, smeta, knåda, dega, mycket av allt, vi får inte vara fega!” Det blev ”världens bästa tårta” med allt som barn och mammor och hundar gillar, allt från fisk till finchoklad. 

Det är bra med recycling och andra återanvändningshandlingar, men när det gäller konst och kultur, känns det som att det vore klädsamt om man åtminstone med en aldrig så liten fotnot nämnde inspirationskällan.

© vladimir oravsky

JANE CAMPION ÄR DUBBELAKTUELL JUST NU

Jane Campion är dubbel aktuell just nu.

Under parollen ”Utmärkt film - Film som stannar kvar längre” visar SF Bio återigen en av världens bästa kvinnliga filmregissörer, Jane Campions hyllade film Pianot, med bland andra Holly Hunter, Harvey Keitel, Sam Neill, Anna Paquin och Kerry Walker. Filmen vann tre tunga Oscar: bästa manus, bästa kvinnliga huvudroll och bästa kvinnliga biroll. Dessutom var den nominerad till ytterligare 4 Oscar: bästa film, bästa regi, bästa klipp, bästa design och bästa foto. 

TV visar dessutom serien Top of the lake skriven av henne och Gerard Lee, regisserad av henne och Garth Davis, med bland andra Elisabeth Moss och Nicole Kidman.

Här nedan presenterar jag mina anteckningar om och funderingar kring, mästerverket Pianot.

THE PIANO / PIANOT

Australien 1993, 

Manus och regi: Jane Campion,

Producent: Jan Chapman, 

Foto: Stuart Dryburgh,

Redigering: Veronica Jenet,

Musik: Michael Nyman,

Ljud designer: Lee Smith,

Scenografi: Andrew McAlpine,

Kostym: Janet Patterson,

Skådespelare: Holly Hunter (Ada), Sam Neill (Stewart), Harvey Keitel (Baines), Anne Paquin (Flora), Kerry Walker (faster Morag), Genevieve Lemon (Nessie) etc.

Längd: 121 minuter,

Censur: från 11 år, 

Bakgrund

Filmen The Piano, är en australiensisk film från år 1993. Den är australiensisk eftersom den finansierats med australiensiskt kapital. Annars är den en mångkulturell produkt. Den verkställande producenten för filmens produktionsbolag CIBY 2000, Alain Depardieu, är fransk, regissören Jane Campion är från Nya Zeeland, skådespelarna kommer bl. a. från USA, Stor Britannien, eller är maoriska urinnevånare. Inspelningarna gjordes i Skottland, England och Nya Zeeland, och musiken spelades in i Tyskland och mixades i Bryssel. 

Manus och regi

Världsdelen Oceanien med Australien och Nya Zeeland som de enda filmproducerande länderna har en rad mycket skickliga, innovativa, formmedvetna och internationellt högt ansedda filmregissörer. Jane Campions skaparförmåga och yrkeskunnande bidrar starkt till detta omdöme. Hon är en all round filmarbetare, det vill säga hon kan fotografera, klippa och producera film, förutom att hon skriver manuskript och regisserar. Även manuset till The Piano har hon skrivit, trots att ”Norstedts Filmlexikon” felaktigt fråntar henne den äran. Campion som är född år 1955 är internationellt känd inte bara för filmen The Piano utan även för filmerna Sweetie (1989) och den mycket gripande An Angel at My Table (En ängel vid mitt bord) från år 1990. (Här nämner jag bara de spelfilmer som föregick The Piano.) 

Musik

Att musik spelar en framträdande roll i filmen The Piano anslås redan genom filmens titel. Och får man sedan redan i inledningsreplikerna höra att filmens berätterska är stum, då är det musikaliska anslaget i full gång. Film och pianomusik har nämligen en lång gemensam historia, då den så kallade stumfilmen oftast ackompanjerades av ett piano.

Filmen The Piano är barntillåten från 11 år. Det förekommer dock en hel del sex i den, samt inte så lite psykiskt och fysiskt våld. Även om dessa inslag utgör en grundläggande del av filmens berättelse och inte är ditlagda i kommersiellt, eller som man säger spekulativt syfte, appellerar dessa inslag mer på mogna tonåringar och ungdom än barn i elva- tolvårsåldern. Musikinslag i filmer för ungdom, består på senare år av så kallad populärmusik, något som oftast distanserar filmerna från en medelålders och äldre publik, trots att den i vissa fall faktiskt skulle kunna attraheras av dessa filmers innehåll, berättarstil, tempo och rytm. De mer publikmedvetna regissörerna, som exempelvis regissören och producenten Steven Spielberg, anstränger sig däremot redan vid valet av musik till sina filmer, att nå en så bred och mångskiftande publik som möjligt. Musiken till den kritiker- och publikrosade filmen The Piano är trots sin symfoniska och minimalistiska karaktär och trots att den hämtat sin inspiration i huvudrollsinnehaverskans levnadstid och hemland, det vill säga mitten av 1800-talets Skottland, både samtida och ungdomlig. Och den fungerar även utanför filmen. Soundtracket från The Piano med musik av filmregissören Peter Greeneways hovkompositör Michael Nyman, blev en storsäljande CD både för äldre och yngre publik.

Stil

Filmkonstens födelsedag räknas vara den 28 december, då bröderna Auguste och Louis Lumière anordnade den första offentliga filmvisningen år 1895. Film har under sin dryg hundraåriga historia genomgått en mängd tekniska och berättartekniska utvecklingsstadier och tillskansat sig samtliga genrer från litteraturen, teatern och musiken. Jane Campions The Piano berättar en ménage à trois historia fylld av passion, smärta, kyla och hämnd, med litterära referenser till engelska 1800-tals romanförfattare som Jane Austen, Charlotte och Emily Brontë och George Eliot. Men samtidigt bjuder den på en exposé av allehanda filmhistoriska stilar och genrer. 

När Holly Hunters Ada McGrath dras ner i havsdjupet med sitt piano i slutet av filmen, tror vi att filmen är en tragedi. Men så, oväntat, växlar den till en solbelyst och lycklig komedi. Och så är hela filmen. Ena stunden är den en stumfilm, men när Adas dotter berättar för faster Morag om sin far som dog när han träffades av en blixt, är den en tecknad film. En del av filmen berättas med laterna magicas manér, en annan som om den var filmad med camera obscura. En stund vistas åskådaren i en realistisk, dokumentärtskildrad värld, en annan tittar vi på ett surrealistiskt landskap med ett piano vid havsstranden eller på en färd genom en regnig djungel... 

Det är Ada som är filmens berätterska och en del av filmen är också berättad ur Adas point of view, Adas synvinkel. Anslaget ges redan i början av filmen när hon tittar genom sina fingrar. När hon berättar om händelser som hon inte upplevt själv, men som hon vet hände, är hennes redogörelse berättad på ett objektivt vis, med en objektiv kamera placerad på distans som exempelvis i scenen då dottern förråder henne och går med Adas gåva i stället för till Baines, till sin styvfar Steward. 

Precis som det i filmen The Piano sker möten mellan olika kulturer och civilisationer, då när den av kyrkan underkuvade koloniserade engelsmännen möts av den ”primitiva” urbefolkningen, så förenas där även olika berättarstilar och tekniker. Det är en av de kvalitéer som gör att The Piano känns så rik på upplevelser.

Diskussionsfrågor

* Är man riktigt intresserad av film, bör man se den ändå till slutet, dvs. även läsa alla eftertexterna. Ofta får man då vara med om något meddelande som fördjupar filmupplevelsen på något vis. På slutet av The Pianos eftertexter står filmens motto, författat av den engelske poeten och journalisten Thomas Hood som levde mellan åren 1799 - 1845:

”There is a silence where hath been no sound / There is a silence where no sound may be / in the cold grave, under the deep, deep sea.” 

Varför valde Jane Campion att få dessa rader med i filmen och varför hon placerade dem på slutet i stället för i början av filmen?

* Jane Campion använder sig rikligt av, vad man för enkelhetens skull kan kalla, symboler. En sådan kan vara 

- Baines ansiktstatuering, 

- den tunga, våta och djupa dyngan som Ada trampar i på väg till Baines, 

- pianot, 

- änglavingar, 

- de naturnära maorierna, 

- hunden som slickar Stewards hand när denne smygtittar på Baines och Adas sexuella förspel etc. 

Varför använder sig Campion av dessa? 

* The Piano är ett triangeldrama. Mycket i filmen är utformat som en triangel. Nämn några ställen. 

*  Steward bevittnar sin hustrus kärleksmöte med Baines från deras första omfamning. Han har möjlighet att förhindra att de älskar med varandra men han gör det inte. Varför?

* The Piano är en så kallad kostymfilm, som utspelar sig i en svunnen tid. Skulle den kunna utspela sig i dag eller till och med i framtiden? 

Varför tror du Jane Campion valde mitten av 1800-talet för sin film? 

* Det finns definitivt änglar i The Piano. Men finns det skurkar i denna film? Vem tycker du, ber sig skurkaktigt åt och mot vem?

Besvarar du dessa frågor, kommer du att finna att The Piano skänker även större upplevelse. 

© Vladimir Oravsky

Svampens Dag

Det här året tillfaller Svampens Dag på söndagen den 3 september.

Följande 38 ord är ett citat: ”Svampens Dag är ett nordiskt samarbete mellan Sverige, Norge och Danmark. Sveriges Mykologiska förening står för planeringen i vårt land och samarbetar med Biologiska föreningar, Botaniska föreningar, Länsstyrelsen, Museer, Nationalparker, Naturskyddsföreningar, Naturum, Studiefrämjandet, Svampfärgarsällskapet, Svampföreningar, Svampkonsulenterna och Turistbyråer.”

Och följande 1001 ord har jag författat alldeles själv. Det behöver dock inte betyda att de äro alldeles svampiga. 

Hemma hos oss har vi ett skåp fullproppat med olika sorters medicin. Och varför det, kan en inkvisitorisk själ fråga. För att medicintillverkarna ska smörja sina fickor, såklart. Inte med någon lotion alltså, utan med pengar. Och det är sällan vitrockarna skriver ut bara en medicin åt gången heller. Eller?

”Jag har skrivit ut 50 piller åt dig och jag vill att du äter upp 40 av dem!”, säger läkaren.

”Kan jag inte bara köpa 40 då, så kan jag komma tillbaka och köpa de sista 10 om jag behöver dem?”, frågar jag.

”Nej, du ska ha några i reserv. Just in case.” 

”Just in case? Bara i låda?”, undrar jag skämtsamt, men hen märker ingenting, hen är nämligen döv på det örat.

”Sedan ska du ta 30 av dessa, som du också ska köpa i en femtioförpackning.”

”Och vad ska de vara bra för?”, försökte jag.

”De motverkar biverkningarna som du får utav de första”, svarade vitrocken.

”40 mot 30. Det verkar som om biverkningarna vinner.”

”Okej, ta 40 av dem också, i så fall. Vi garderar med ett kryss. Är du nöjd nu?”

Det här var samma kväll som mina föräldrar firade sin bröllopsdag. Plastbröllop eller nåt sådant. Härdad plast. 

Jag kom till akuten mitt i natten. Jag var festklädd i min finaste klänning och jag hade med mig en portion ungersk svampgulasch och några svampar som gulaschen var redd på. Jag hade även en svensk svampbok med mig.

”Jag har ätit av de här svamparna”, svamlade jag, ”och de verkar vara ruskigt giftiga enligt den här boken.” Jag slängde boken framför killen på akuten. Den jourhavande tarmskräddaren tittade i boken, sedan på svamparna och konstaterade:

”Nog verkar de vara giftiga alltid. Hur länge sedan var det du åt dem?”

”Jag kastade mig i taxin omedelbart efter att jag ätit dem och här har jag ju inte väntat längre än en och en halv evighet, så det kan inte vara mer än 4 timmar sedan”, fastställde jag anklagande.

”Det här är akuten, du vet. Här kan man få vänta ett tag, man beställer liksom inte tid i förväg”, försökte killen förklara. 

”Nej”, svarade jag, för att visa att jag förstod. ”Här beställer man tid i efterväg när man är död och begraven och definitivt bortglömd. 

”Jag förstår om du är lite uppskärrad, det skulle jag också bli om jag visste hur risigt jag låg till. Finns det några andra som har ätit av de här svamparna eller är du ensam om att vara så korkad att du äter först och kollar om det är giftigt sen?”

”Farsan och morsan, men de ville inte komma.”

”Va!? Är de redan i koma?”, frågade akutaren upprört.

”Nej, jag sa; de ville inte komma. Pappa påstår att det är en dum svensk svampbok som inte kan skilja mellan en kantarell och en atombombssvamp. Han har käkat sådan svamp sedan han var en mycket liten spermie, hävdar han”, förklarade jag. ”Borde vi kanske hämta dem?”, undrade jag, som faktiskt blivit lite orolig nu när akutaren sa att jag låg risigt till efter mitt svampintag.

Akutaren log överseende. ”Det här är Sverige, flicka lilla, det är ett fritt land. Här är det inte brottsligt att dö. Det är brottsligt att försöka ta livet av sin dotter däremot, så nog skulle jag kunna låta hämta din far. Å andra sidan, om han överlever så överlever nog även du, och då har han inte gjort något brottsligt. Det är logiskt.”

”Glasklart. Jag tror dock att jag håller på att svimma”, framhöll jag med märkbart svag röst.

Han tittade på klockan och sa: ”Som korvspad! Det förundrar mig inte alls. Tiden håller på att rinna ut.”

Jag fick ett plastförkläde ovanpå mina festkläder och akutarna stoppade ner en oljeledning i min hals. Ledningen var några nummer för stor för att min mun skulle kännas tillräcklig. Jag tror att de råkade slänga käken ur led och jag kändes som en orm när den ska sluka en elefant. Den största av dem alla, loxodonta africana, det vill säga savannelefant.

”Hur känns det?”, hörde jag någon fråga ett par galaxer bort, men jag brydde mig inte om att svara. Sedan kände jag att de hällde i en vätska som var svart som rysk olja av allt aktivt kol in i en tratt som var tillsluten den ruggigt långa, tjocka oljeledningen. De hällde hinkvis i röret. Jag undrade hur det kom sig att det inte sprängdes, men jag kunde inte fråga eftersom jag hade munnen full. Sedan spydde jag. Så där sju Niagarafall plus två Njupeskär. Men först efter att jag pinkat på mig fyra Victoriafall och en Hallamölla.

”Bra! Nu ska vi bara göra om det här två-tre gånger, så kommer du att känna dig som född på nytt”, försäkrade medicinmannen och jag trodde honom eftersom jag kände mig som nydöd.

När de var färdiga med mig kom en syster in med en blå nattskjorta där det stod ”Tillhör Landstinget” på bröstet. 

Att de skryter med sånt. Skulle jag ha en sån, så skulle jag brodera på den ”Jag svär att den här inte är min!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!”, med trettiotre utropstecken efter, för att betona hur lite jag gillar den. 

”Här får du en fin nattskjorta”, sa syster som inte var min syster, ”så att du inte smutsar ner våra sängkläder.”

”Kunde jag inte fått den innan ni pumpade in hela Svarta Havet i mig?”, frågade jag lite försiktigt.

”Denna tillhör Landstinget, kära du! Aktivt kol går inte att tvätta bort ens med samtliga tvättmedel som de visar på alla tevekanaler sammanlagt”, svarade styvsyster. 

Klockan var fem på morgonen när jag rymde från sjukhuset iklädd bara en nattskjorta, Landstingets senaste och enda modell.

När jag kom hem låg morsan avsvimmad på golvet med en flaska hembränt motgift i handen, medan far höll på att skrapa ut resterna från svampgrytan och stoppa dem i sig, antagligen för att förstöra allt bevismaterial. 

”Denna svampgulasch var bättre än någonsin, eller vad säger du?” Han tittade på mig i min Landstingsskjorta och sa ”Samma mundering som min saliga mor bar när hon mjölkade kor i Ungern för ungefär femtio år sedan.” 

Ett enfaldigt leve för svampens dag!

© vladimir oravsky